Jag bor i ett område som anses som ”mindre fint”. Det är där ”Dom Andra” bor – ”dom-som-inte-är-som-jag” och ”dom-som-är-lite-sämre-än-jag” inklusive ”alla invandrare”.
Det var här jag tänkte att jag ALDRIG I LIVET ville bo, när jag flyttade till Åkersberga. Att bo här var liksom ”värsta lägst” – att bo bland alla blattar, kriminella och socialbidragstagare. Typ.
Men OJ vad jag trivs!
I min portuppgång bor det två ”helsvenska” familjer, resten kommer ifrån Egypten, Afghanistan, Polen och Colombia. Alla är jättetrevliga. En del kan mycket svenska, andra väldigt lite, men det funkar och alla leeer mot varandra.
Detär en salig blandning av barn som jag ser leka på gården. Tjejer och killar i åldrarna 2 till 13 år ser jag leka på gården varje dag. Dom leker ofta alla tillsammans; Burken, kurragömma, vattenkrig…..och så gungar och cyklar dom, eller sitter bara och pratar. Det är Mehmet, Muhammed, Sandra, Ali, Lovis, Douglas, Jimmy, Pepe, Timothy, Lina etc. Det är snedöga, svarthåriga, bruna, vita, stora, små, långhåriga, korthåriga, vithåriga, blåögda barn….och vissa pratar helsvenska, andra halvsvenska och ytterligare några kan bara några ord på svenska, men dom leker. Allihop. Tillsammans.
Jag älskar att stå på balkongen och se hur Mehmet, ca 4 år, står och räknar, med händerna över ögonen, vid en stolpe: ”1,2,3,5,7…….35! NU KOMMER JAG!!”, och se hur alla dom andra barnen springer och gömmer sej.
Det är liksom Hela Världen i Fred och Frihet Tillsammans på våran gård.
Fint.
Barn kan.
erviluca #mammatillfyrakillar 