Ni aaaaanar inte hur komplicerade och tilltrasslade tonårstjejers relationer och problem kan vara. HerreGud! Jag blir alldeles fascinerad, och imponerad varje gång jag sitter och pratar med ett gäng tjejer.
Och så tänker jag: ”Var det sådär det var??”
På den svartvita tiden…
Och så får jag lust att tänka som ”alla andra vuxna”, nämligen: ”Näe, SÅN var inte jag!” eller ”Såååå var det inte på MIN tid!”, men sannolikheten att det faktist VAR så är större än vad jag tror.
För man lever ju MITT I det. Och då är det liksom SKILLNAD. Och när vi var små/mindre skulle vi ju ALDRIG bli såna där trååååkiga vuxna, som inte fattade nåt! Och nu ÄR vi det!
Jag har det fördelen att jag kan vara en vuxen som ”fattar” – iallafall i skolan, när jag jobbar. Hemma är jag ”helt körd” och ”fattar noll”. Bara jag kommer i närheten av Vissa Personer (hemma) suckar dom högt, och jag känner mej Pestsmittad: ”Ååååååååååååååh! Gåååååååååååååå!”.
Men i skolan, som skolkurator, är jag ”Värsta bäst”.
Wohooo!
Iallafall ibland, och för vissa.
Tjejerna kör ihop det, så att det står härliga till, i sina relationer. Dom kör ihop det med varandra, och med andra. Ibland t o m med sej själva.
Förklaringarna till varför det blev som det blev, när dom är osams, eller arga/sura/irriterade på någon eller några (=100% av tiden), är oerhört komplicerade:
”Jonas gick på gångvägen, du vet vid den där lilla lekplatsen du vet vid vägen….och då bah kom jag, och Nina och Sally och då bah sa han att jag skulle följa med honom men då sa Nina att gååå inte och jag bah gick ändå och då blev hon skitsur men jag kan väl inte lyda henne jämt heller och sen frågade Jonas om jag hade träffat Kalle för han skulle träffa Lina senare och hon hade sagt att Pelle och Kalle skulle vidare….” osv.
Dom första gångerna jag fick höra dessa långa och krångliga historier försökte jag verkligen hänga med i svängarna, både kring vad som verkligen hänt och vilka som var inblandade, men därefter har jag mer och mer insett att det inte är möjligt, och får dom bara prata av sej och prata färdigt om alla knepiga krusiduller hit och dit, och känslor hit och dit, så blir det en lösning i slutet på något sätt obegripligt sätt ändå.
Dom kommer in i mitt rum och ”hatar….” och när dom en timme senare går iväg igen kramas dom och ”älskar….”.
Sedan att det börjar om hela tiden, och blir nya röriga situationer, hör ju tonåren till. Eller hör Tjej-tonåringar till.
Det är egentligen ingen idé att försöka förstå vad det är som händer, för det bara händer.
Och plötsligt förstår jag mina tårar bättre. Dom tårar jag fällde i mängder när jag själv var i tonåren. Jag gräääät över allt och inget. I minnet känns det som ”hela tiden”, men så var det ju inte. Men det var som om dom liksom hängde innanför ögonlocken hela tiden. Tårarna alltså. Beredda liksom. Utifallatt…..
Känslorna satt på utsidan. Nästan.
Nu har dom förflyttat sej. Inåt.
Tur det.
Annars hade man väl hoppat från något berg.
För att leva med känslorna ”på utsidan” länge, orkar man bara inte.
erviluca #mammatillfyrakillar 