Troligen var jag en man i mitt förra liv. Jag ser framför mej en man i 40-årsåldern, som var gift med en fin och trevlig kvinna och vi hade ett par, tre barn. Hon var hemmafru och jag arbetade. Förstås. Jag dog i slutet av 50-talet, typ 1957 och då var jag typ 83 år. Nej, förresten, jag var lite yngre när jag dog…för det var ju ”förr” och då dog män tidigare. Jag dog när jag var….76 år. Av hjärtinfarkt. I sömnen. Det känns bäst så.
Min fru blev väldigt ledsen, men levde i….typ….7 år till.
Jag minns hur det var att vara liten pojke, och kunna, vilja och få klättra högst upp i träden och vilja springa fortast, och spotta på marken. Och skjuta med slangbella. Fast jag fick inte gråta. Så jag bet ihop. Ofta. Lärde mej det. Liksom.
Men jag minns hur skönt det var att gå med bar överkropp, och låta vinden och solen smeka min kropp, utan att ha tuttar som fladdrade hit och dit och som behövde stöd och gömmas….
Jag minns också min snopp och hur kul det var att leka med den… Den saknar jag.
Som vuxen jobbade jag hela dagarna. Fast det var ju rätt lugnt på den tiden,….på….*räknar*….Äh! Orkar inte. Det var iallafall lugnt. Det var få som hade bil, vi hade EN telefon och TV:n hade inte kommit till hemmen. Så på kvällarna satt jag i en fåtölj och läste tidningen, rökte pipa och lyssnade på radion. Min fru stickade eller strök och gjorde andra viktiga saker i hemmet. Jag gjorde inget hemma. Det behövde jag inte, för jag drog ju in pengar till familjen.
Jag jobbade som…..hm….bankman (?). Nej! HerreGud, det gjorde jag ju förstås inte, för OM jag gjort det borde liiiite av den där ekonomiska kunskapen väl smittat över till nästa liv….och det har den ju inte. Näe, jag jobbade som…..hm….injengör ingenjör….Nej, det gjorde jag INTE! Jag kan ju knappt ens stava till det. Och dessutom är jag inte ett dugg teknisk. Näe, jag var nog….polis lärare präst …..……Nej nej nej….NU vet jag! Jag var förstås läkare. Jepp, det var jag. Typ på Vårdcentralen….Nej, privatpraktiserande med min läkarpraktik i källaren på vårt hus. Jepp, så var det.
För sen när jag dog och skulle ner i nästa liv, valde jag en mamma som var nyutbildad sjuksköterska, för det kändes tryggt. Jag hade god erfarenhet av sjuksköterskor.
När jag kom hem på kvällen var jag trött, förstås. Jag kom hem till ett jättefint hem, som alltid var städat och fint. Min fru pussade mej på munnen och önskade mej välkommen hem. Varje dag. Sen tog hon fram mina tofflor och jag fick sätta mej i min fåtölj en stund och ta det lugnt. Om det var fredag hällde min fru upp en liten whiskey åt mej. Mina barn klättrade ibland upp i mitt knä och ville att jag skulle berätta en saga. Det gjorde jag ibland. Ibland orkade jag inte, och då ropade jag på min fru och bad henne ta hand om barnen. Då gjorde hon det. Med ett leende.
Efter en stund var det middag och då var det alltid väldigt god och vällagad mat och vi pratade om hur dagen varit, och lite av varje. Jag hade en väldigt fin och gullig fru. Och jättefina barn. Två, tror jag. Eller om det var tre…. Nej, två var det. En flicka och en pojke.
Efter maten satte jag mej i fåtöljen igen. Och tog det lugnt. När min fru gjort iordning i köket och lagt barnen, kom hon också och satte sej i vardagsrummet, för att sticka, sy, lappa saker eller stryka. Och så lyssnade vi på radion tillsammans.
Åh, vad vi hade det bra! Iallafall jag.
Det är därför jag är som jag är i detta liv. Jag var ju en MAN i förra livet, och jag längtar tillbaka. Vill komma hem till ett rent hem och till ett färdigdukat bord och god mat.
Men men, jag kanske skulle lära mig i detta livet. Lära mig laga mat, städa, fixa allt allt allt själv. Pust. Det räcker nu, tack. Nu kan jag. Nu vill jag ha tillbaka min lilla fru…..eller nåt.
Typ.
erviluca #mammatillfyrakillar 