Månadsarkiv: juli 2014

Jag hade min barndom under 60-talet och min ungdom på 70-talet.

Som alla vet var 70-talet Frigörelsens Tid. Det var Flower Power, P-piller, Fri Sex, Kastade BH:ar och inga könssjukdomar, blommiga kläder, långt hår för alla, topless på stränderna, plyshdress och hår överallt.

Under den tiden blev jag vuxen.

Raka håret under armarna? Nä. Icke! Använda bh? Nä. Varför då? Låt brösten hänga fritt, dingla och svänga.

Oavsett hur tokigt det kan tyckas vara nu, så var det mycket under den perioden som var bra. Dom som hade varit ”instängda” blev ”fria” och allt var så Naturligt. Jag, som blev vuxen under denna period, upplevde aldrig ”instängdheten”, utan klev rätt ut i Friheten. Jag växte upp i tron att hår under armarna, och på benen, var Naturligt och skulle växa fritt, på alla. 

Brösten var Fria. Eftersom jag var ung och hade rätt normalstora bröst, var det inga problem med ”hängandet och slängandet”, utan det kändes bara bra. Att gå på stranden topless var inga problem, eftersom ALLA gjorde det – gamla som unga, stora bröst som små bröst, hängbröst och små bröst. ALLA bröst var Naturliga. Inga var bättre än andra.

Sedan dess har det hänt grejer….och jag har gått igenom olika tidsåldrar och vad som anses Snyggt och Fult.

Plötsligt skulle man raka sej både här och där, och till slut Överallt. Plötsligt var ALLT hår ”onaturligt, fult och äckligt”. Bort med allt, utom det på huvudet (förstås).

Sen skulle tuttarna stängas in igen. Tryckas in. Göras om. Bara EN sort dög plötsligt. Den stora sorten. Och dom skulle stängas in och puttas upp och puttas in och ihop. Man ska ha Klyfta. Och har man ingen Klyfta ska man lägga sej under Kniven och det ska puttas in plast (som man kan förgiftas av, men ”vill man vara fin får man lida pin”, och ibland bli sjuk och dö, men shit happens) och fixas och trixas för att man ska ha dom Perfekta tuttarna.

Naturligt är ute.

Dödsute.

Har man inte rakat sej under armarna blir det huvudrubriker i Dom Stora Tidningarna.

HerreGud!

Ibland längtar jag tillbaka till tiden då brösten fick vara som dom var och hänga fritt. Speciellt på kvällen, när brösten släpps ut, ur sina burar, och får andas – ”free at last!” – liksom.

70-talet och alla dess Kämpar var rätt bra ändå….

”Låtom alla MÄNniskor som inte kan styra sin lusta, stanna i sina hus tills de lärt Sig styra sina organ. I annat fall ska de sköta hem och hushåll för Den Partner de lever med, dvs den som kan vistas Utomhus utan att utsätta andra för övergrepp”.

Så sade Rud.

………………………………………………………..

För är det inte OTROLIGT UNDERLIGT, för att inte säga HELGALET, att de människor som KAN styra sin lust, inom Islam, stängs in i hus eller i kläder, för att de som INTE kan styra sin lust ska kunna gå fria på gatorna.

JAG tror att alla vettiga människor anser att det ska vara tvärtom, och jag tror INTE det finns något Överhuvud som är så KORKAD att hen har bestämt att alla kvinnor ska stängas in för att alla män inte kan styra sin lust!

HerreGud, så korkat!

En Ledare KAN/FÅR bara inte var så urbota korkad.

Fast det är hen ju. Och ALLA går på det!

VARFÖR ska dom som faktiskt KLARAR AV att gå omkring utan att skada andra, stängas in i kläder och/eller hus? VARFÖR stänger man inte in ”galningarna”, dvs dom som INTE kan styra sej?

Och OM man stängde in alla som inte kan styra sin lust, och dom ändå smet ut, och/eller bröt mot regeln/lagen ”Det är FÖRBJUDET att förgripa sej på män/kvinnor/barn”, skulle  STRAFFET  vara att man klipper av toppen på snoppen, syr fast den delen med pungen, men lämnar ett litet hål för kisseriet. För kissa måste man ju.

Det som vore BÄTTRE med detta sätt rakt igenom är att det skulle bli mer lugn och ro på gatorna. ”Dom Farliga” skulle vara instängda – inte dom Icke Farliga (som det är nu). BARNEN skulle må bra av att se sina mammor (och de kloka papporna som också finns, förstås) gå fria. Det skulle finnas BÅDE Goda Män och Goda Kvinnor på gatorna. DE ANDRA skulle vara instängda, i hemmet.

Och INGEN skulle behöva föda barn genom ett nyckelhål.

Jag öppnar skåpdörren under diskhon, där papperskorgen står och den är Överfull – igen! Proppfull. Så full att det ramlat ut saker ur den, eller så har ”någon” slängt in det tomma mjölkpaketet och så har det ramlat bredvid för att det är så FULLT, men ”någon” har inte uppmärksammat detta, utan bara slängt igen skåpdörren direkt.

Igen.

Så jag plockar upp det som fallit utanför och trycker HÅRT ner alltihop i påsen och knyter ihop den. Sen stoppar jag i en ny tom påse. Det känns skönt. NU kan vi kasta saker utan problem igen.

Så vänder jag mej om – tittar ut genom fönstret eller nåt…..

….och så är papperskorgen FULL igen! Nej, överfull!

Hur gick det till, liksom?!?

Likadant med disken:

Jag diskar inte varje dag (nej, vi har ingen diskmaskin…Jo, vi HAR en diskmaskin, men det är ingen som kopplar in den….Ho ho! Vem kan koppla in en bänkdiskmaskin??)….FAST man borde och ”ska” diska efter varje måltid. Men det gör inte jag, ändå. Därmed bildas ett BERG av disk.

Detta BERG delar jag upp i olika delar, och sedan diskar vi delarna – jag och sönerna. Ibland bara jag.

Men samma sak sker där:

Diskbänken är skinande ren, all disk står i diskstället (och lite – nej mycket – runtom, fast ren).

Så vänder jag mej om – tittar ut genom fönstret eller nåt…..

….så är det FULLT på diskbänken igen.

Hur går det till?

Liksom.

Ibland får jag  små utbrott. Fast bara ibland.

Igår fick jag det.

Jag gick in till Minsting som sitter framför datorn 24-7   dygnet runt  hela nätterna. Sedan sover han hela dagen. Heeeela dagen. Eftersom hans äldre bröder har haft samma beteende i samma ålder, och det gick över NÄSTAN av sej själv, så har jag inte oroat mej så himla mycket. Jag har tjatat lite grann, pratat om solens betydelse och vikten av att röra på sej och ”….bla bla bla” = talat för döva öron, precis som jag gjorde med hans bröder, fast med mindre oro bakom orden, och kanske mer sällan. Jag har absolut fått färre ”meltdowns” med Minsting, eftersom jag har inställningen ”Det går över”.

Men igår fick jag en mindre ”melt-down”. Han hade nämligen LOOOOVAT att gå en promenad i spåret med mej. LOOOOVAT. Så jag gick in i hans rum vid 19-20-tiden och sa att ”NU går vi!”. ”Näää, jag är så TRÖTT!” sa han då. ”Men du loooovade!” ”Men jag är ju så trött!!”

Då gick jag igång. Och körde Hela Paketet – allt ifrån D-vitamin till muskelförtvining och allehanda andra argument. Bla bla bla. När jag var färdig sa han: ”Du hittar bara på, och jag är ju så trött!” Jag suckade och sa: ”Du kan googla allt jag sa så får du se att det stämmer!”. Sen gick jag ut ur rummet. Arg. Och besviken. 

Efter ungefär 30 minuter kommer Minsting ut ur sitt rum och säger: ”Okey, vi går väl då…”.

Han HADE googlat en del av mina argument….Tack Google!

Så det gjorde vi.

Och ååååh, vad härligt det var!

Det är LYCKA att gå en promenad med sin son en varm sommarkväll. Vi pratade om allt möjligt och han hade, som vanligt, så underbara, luriga och härliga funderingar. Han lärde mej två nya saker, som jag inte visste:

– Ett grop har en botten. Ett hål har ingen botten. Man ska alltså inte kalla en grop ett hål. Eller tvärtom.

– En linje är inte ett streck. En linje är evig. Ett streck har en början och ett slut.

Han lär sej massor av häftiga grejer på nätet! Och det fastnar. Verkar det som. Han kan en massa om rymden också. Och andra udda grejer. Och oudda.

Sen sa han att han gillar att gå i skogen. Det hade jag ingen aaaaning om, men det var ju kul, för då får han hänga med till skogen fler gånger….

Vi skulle gå spåret, men eftersom jag är Expert på att gå lite vilse – även när det gäller vägar jag gått 3263 ggr – så blev det lite fel, och det blev ett annat spår, som är mycket längre, och då blev det en ”genväg”, och upp för ett stort berg (!) där utsikten var fantastisk!

Solen gick precis ner så himlen var rosa-orange-blå-grå med fantastiska molnformationer! Givetvis hade jag glömt ta med mobilen. Minsting med. Shit! ”Nästa gång tar vi med mobilerna”, sa Minsting. Det betyder Att det blir en Nästa Gång. Wohooo!

Sen gick vi ner för berget och lite stigar hit och dit, tills jag Absolut Inte visste var vi var. Att gå vilse i skogen när det börjar bli mörkt är ingen höjdare, men VIPS så kände jag igen mej igen och så hamnade vi på en gata, och kunde gå hem igen.

Hundarna var så LYCKLIGA så att dom nästan slog KNUT på sej – både över att Minsting var med (Fiona skuttade UPP PÅ honom om och om igen av lycka!) och över att vi gick en LÅNGPROMENAD i skogen Den Sista Promenaden (som bara brukar gå runt huset).

Så vi var ett helt gäng lyckliga varelser här hemma igår kväll.

Jag kan inte bestämma mej för EN viktig sak. Det är så mycket som är viktigt och intressant och som jag vill göra och/eller veta mer om. Och det är inte så att det blir färre och färre saker, utan det blir bara mer och mer. Hela tiden.

Jag trodde att man en dag ”Såg Ljuset”, liksom. ”Hallelujah! NU vet jag!”, för så tycks det vara för många. Men inte för mej. Jag ser inte ett ljus – jag ser många!

Min äldsta son visste precis vad han ville, och vad han ville göra och ägna sitt liv åt, när han var 7 år. Vid 7 års ålder (eller om det var tidigare) såg han ”Ljuset”. Han ville ägna sej åt att skriva om spel. Det gjorde han då, och det gör han nu. Visserligen har han vidareutvecklats inom detta och det strålar åt många håll, men han har hållit fast vid sitt intresse och sitt ”ljus” genom hela sitt liv. Det måste vara skönt att känna så – att vara sådan.

Jag har alltid velat mycket. Även om det finns vissa grundmoment som är Samma Samma jämt:

– Intresset för barn

– Intresset för relationer och människors utveckling och beteende

– Intresset för hundar

Det är ju ganska stora områden och det finns mycket att göra inom dessa. Det kanske är därför jag förvirrat far hit och dit i hjärnan kring vad  jag vill göra.

Jag tittar på TV och ser ett otroligt intressant program om ”Bibelns mysterier” och kommer fram till att jag borde bli Bibelforskare. Eller att jag åtminstone borde läsa hela Bibeln och verkligen sätta mej in i alla  historier hit och dit. Det är ju otroligt spännande! Historia är spännande, om den berättas på rätt sätt. ”Rabbel av kungar och krig” som vi fick i skolan var ju hur tråkigt som helst….

Herodes var ju helt galen! Han blev psykotisk. Visste ni det? Han förskjöt sin första fru och deras barn, gifte om sej och när  den frun fått 5 barn lät han döda henne, för han trodde att hon var otrogen, och några år senare lät han döda två av sina söner och till sist en son till. Keh!? Han var alltså Kejsare och bestämde över ett helt land! Säkert vet ni allt detta redan, och säkert fick jag veta det här redan i mellanstadiet, eller något, och brydde mej inte, men det var idag som jag såg ett program på TV och blev Fascinerad av det här.

Jag vill också rädda världen. På riktigt. Rädda alla barn. Men när jag ser dokumentären om pojkarna i Pakistan, tappar jag lite tron på mänskligheten. Om nu alla dessa män kan kallas mänskliga. Generationer av män(-niskor) går till spillo i Pakistan, för inte kan väl dessa pojkar växa upp och bli ”normala” med tanke på vad dom utsätts för. Jag vill åka till Pakistan och starta Barnhem för alla utsatta barn. Men att vara kvinna i Pakistan går ju inte….

När jag tittar på dokumentären slås jag av att det är män män män ÖVERALLT! Bara män. Endast och enbart män. Förklaringen är att ”kvinnorna är undangömda i hemmen”. Dom får inte gå ut. Inte visa sej, eftersom männen i Pakistan inte kan ”styra sina lustar” (berättar en pakistansk man) och det är därför dom knullar små hemlösa pojkar (som det dräller av på gatorna). Jag undrar också: Var är dom hemlösa flickorna?

Om alla barn fick en bra och kärleksfull barndom skulle vår framtid vara räddad. Så är det. Så vi borde alla sätta igång och rädda dom barn vi har i världen. Och det är några stycken….

Jag kan ju inte rädda alla själv!

Men jag skulle vilja försöka iallafall….

Fast hur ska jag orka? Och var ska jag börja?

Jag beundrar en sån som Prins Carl-Philips flickvän, Sofia Hellqvist.  Hon startade ett ”dagcenter” i Sydafrika – Projekt playground –  till dom fattiga barnen, tillsammans med en kompis. Fantastiskt! Där räddas nog ett gäng barn till att klara av att bli någorlunda vettiga vuxna, och därmed räddar man några barn i nästa generation också.

Allt ger ju ringar på vattnet.

Sedan vill  jag rädda lite hundar också. Eller bara  jobba med hundar. Vara med hundar hela dagarna. Jämt. Jag tror kanske jag måste flytta till ett annat land om jag ska rädda hundar. Eller behövs det fler ”räddare” i Sverige? Jag måste ju överleva själv också. Ekonomiskt alltså.

Jag vill rädda barn och rädda hundar. Och vara med dom. Jag älskar att umgås och vara med barn, och hundar. Då mår jag bra. Så det ligger en viss egoism i det hela också, men det gör väl inget. Man kan väl få rädda världen ur en egoistisk synvinkel? Jag mår bra när hundar och barn mår bra. Jag mår dåligt när hundar och barn mår dåligt. Och jag mår bra av att hjälpa.

Sedan ser jag på TV hur arkeologerna arbetar och hur dom sopar och gräver fram gamla byggnader, byar och hela städer, hur dom fantiserar om hur det såg ut och hur människor levde. Det är så Spännande och Fascinerande: ”Hur hade människorna det? Hur sjutton kunde dom bygga alla dessa fantastiska byggnader?” Jag vill åka dit och titta på byggnaderna, läsa om dom, fantisera om hur dom hade det?

Jag vill resa! Jag vill åka till Spännande Länder och titta på hus och byggnader, men jag vill också se hur människor lever och hur olika religioner tar sej uttryck, hur kvinnor och barn har det i andra länder, och försöka förstå andra kulturer.

Sen vill jag ju skriva också. Men inte heller där hittar jag EN sak att skriva om – jag vill skriva om så mycket och det är så många historier som trängs i hjärnan, och så fort jag börjar på EN historia, trycker andra ut den och så börjar jag på en annan, och så en tredje och så …… Hur jag man för att fokusera?

Jag vill landa och stanna upp och fokusera inåt. Också. Men ändå inte. För jag vill ju ut!

Jag kanske behöver gå i Yoga eller någon annan grej för att lära mej fokusera? Vad säger ni? Vad behöver en människa som vill så mycket så att det blir en salig röra som till slut blir ett Ingenting?

Igår, när vi gick vår vanliga kvällspromenad, stod vi plötsligt öga mot öga med två elefanter. Både jag och hundarna tvärnitade. Och så stod vi där. Och stirrade. Jag tänkte att det slagit slint i huvudet alldeles. Och att jag såg i syne. Men eftersom hundarna också såg förvånade ut, och nosade med sina nosar i luften (precis som jag… not!) så förstod jag att vi var iallafall TRE som såg detta ovanliga inslag i vår vardag.

Det satt en tant på en bänk och rökte och jag tittade på henne och sa: ”Det står två elefanter där va? För annars ser jag i syne!”

”Du kan gissa vad JAG tänkte i morse då, när jag gick ut och satte mej på balkongen för att dricka mitt morgonkaffe, och det stod två elefanter utanför…..jag trodde att jag fortfarande sov, och drömde!”

Vi gick närmare. Jag gillar elefanter, men jag tänkte samtidigt att jag ju vet att dom KAN vara farliga, och eftersom mina hundar aldrig sett några såna djur, var det viktigt att vi var försiktiga. Jag ville inte att dom skulle börja skälla.

Elefanterna stod innanför något slags snöre, och när vi kommit närmare såg jag att det stod en hel cirkus bakom dom. ”Jahaaaa!” liksom.

Vi stod där en stund, jag och hundarna, och som vanligt hade jag glömt mobilen hemma och kan därför inte lägga upp ett BEVIS här. Ni får tro mej på mitt ord.

Hundarna nosade och nosade med sina nosar och jag såg hur deras hjärnor arbetade med att försöka förstå och bearbeta vad dom såg. Den ena elefanten la sej ner när vi stod där – sjönk lååååååååååååångsaaaaaaaaaaamt ner på sina knän varefter den laaaaa sej låååååååååååångsaaaaaaaaaaaaaamt på sidan. I slow motion, liksom. Den andra elefanten plockade upp stenar/grus med sin snabel och SLÄNGDE dessa över sej själv.

Jag funderade på hur deras liv såg ut. Om dom hade det bra. Troligen inte sådär jättebra, om man jämför med vilda elefanter…

Men söta var dom.

Och nu kan vi lägga till djuret ”ELEFANT” i hundarnas hjärnor. Jag sa det flera gånger (precis som jag brukar säga ”HÄST” när det rider hästar förbi oss, vilket det gör rätt ofta när vi är ute och går). Och så sa jag att ”elefanterna är fiiiina och snälla” för så brukar jag säga när jag vill att dom ska bete sej som folk. Hundarna alltså.

Fast när jag säger ”katten är fiiiiiin och GULLIG!”, tror dom mej aldrig…..

Mitt i natten vaknade jag, och Fiona, av ett SKRIK. Jag FLÖG upp och hann se att även Fiona FLÖG upp – båda skräckslagna! Jag tittade mej omkring för att se barnet som skrikit så galet och hysteriskt. För precis så lät det – som ett skräckslaget förskolebarn.  Hjärnan gick i 180: ”Ett barn?! I min lägenhet?? Var kom han ifrån?!? Var är han?!?”

Fiona STIRRADE på Milton, som låg blickstilla, som om det varit Milton som skrikit. Jag tänkte att Milton KAN INTE ha gjort det ljudet.

Milton låg blickstilla och såg död ut. Jag fick för mej att SKRIKET varit det sista Dödångestskriket innan han dog, så jag stirrade på honom en stund, medan jag försökte få min hjärna att vakna ”på riktigt” så att jag skulle tänka klart. Sen petade jag på Milton. Han lyfte på huvudet och tittade förvånat på mej = Inte död.

Jag började prata med Fiona: ”Vad var det som lät? Vem var det som skrek?” Hon tittade på mej, och svarade med ögonen: ”Jag vet inte, men det var läskigt! Jag är rädd…” Jag fick lugna henne en stund genom klining, klappar och prat. Sen bestämde jag mej för att det måste ha varit Milton som SKREK så galet i sömnen – även om jag inte kunde begripa hur en hund kan låta så….

Fiona lugnade sej och la sej tättintill min säng, på golvet och somnade om.

Det gjorde jag med.

Men jag undrar fortfarande idag om det verkligen var Milton som skrek….

Jag har kört fast mitt i boken, liksom. Livsboken. Och jag behövde hjälp att ta mej vidare – vända blad.

Men vemsomhelst kan inte hjälpa mej att vända blad. Det måste vara Rätt Person.

Hur vet man att det är Rätt Person?

Jag, KÄNNER att hen Träffar Rätt. Jag KÄNNER tillit.

Den Personen träffade jag igår. Den Personen som jag Litar på. Till 100 %. Min mentor. Min Guru.

Jaaaa, jag veeeet att även Gurusar och Mentorer kan ha fel, att dom också går på toa och skiter och att dom är Helt Vanliga Människor, men ändå.

Ibland i livet träffar man en människa som man känner att det ”klickar” med och att man kan ”landa” en stund i hens närhet. Ju äldre man blir desto mer förstår man hur Viktiga dom här personerna är och hur Unika dessa möten är.

När man är ung, och träffar någon sådär, tror man liksom att det kommer att hända igen och igen. Men det gör inte det. Det där ”Mister du en står dej tusen åter” gäller inte.

”Träffar du en – håll fast i hen så in i helvete!” skulle jag vilja säga. Förhoppningsvis är känslan ömsesidig…

Jag träffade alltså Min Guru igår. Han sa Sanningar. Såna som jag egentligen redan vet, men som jag bara måste ta tag i. Jag vet bara inte om jag klarar det.

Han sa också att jag behöver en man. Som älskar mej. Fyller mej med kärlek och godhet. Jag frågade om han hade någon i bakfickan, och då sa han att han mer än gärna skulle ställa upp själv, om han inte varit upptagen. Hoppsan, hoppsan! Han sa att jag var en ”9:a”.

Just det där med ”9:a” skrattade jag gott åt efteråt.

Ha ha ha!

Tok-Guru!

Jag ska träffa honom nästa vecka igen.

Han kanske har någon i bakfickan då….

😛

Hundarna får INTE hålla på och skälla. Det VET dom. Ändå gör dom det. Skithundar! Jag säger: ”NEJ! FY! TYST!” och ofta måste jag gå till dom och se till att dom slutar genom att se BESTÄMD ut med hela kroppen och hytta med fingret (ooooh! ”läskigt!” Huvva!). Dom slutar alltid när jag tar till hyttandet. Och står nära. Det är svårare på avstånd, dvs att rooopa: ”NEEEJ! SLUTA!”. Det har inte alltid önskad effekt. Väldigt sällan faktiskt.

Balkongdörren är alltid ÖPPEN när det är någorlunda vettigt väder. Då kommer inte bara Luft och Sommar in, utan också en massa Spännande Ljud: ”Wohoooo!” (tänker hundarna).

Fiona och Milton är satta här på jorden för att SKYDDA mej/lägenheten/alla ifrån Farliga Saker.

Farliga saker = Allt som låter/hörs.

Fast dom har slutat skälla på småfåglarna faktiskt….när jag tänker efter. För jag gillar småfåglar. Och matar dom gärna. Så jag har tränat hundarna att låta småfåglarna få landa på vårt balkongräcke och äta av den mat jag lägger där åt dom. Hundarna tittar då intensivt och tappert på småfåglarna och ”håller i sej” allt vad dom orkar, från att skälla och jaga bort dom små  ätbara  ljuvligt söta gråsparvarna. När jag ser hundarna ligga på balkongen och låta småfåglarna ta mina brödsmulor, sväller jag av stolthet. Ibland kommer gråsparvarna in i köket också, men då kan inte hundarna hålla sej: ”VOV VOV VOV VOV VOV!”.

Nåja.

Det skulle bli ett kort inlägg. Trodde jag, ja! Lurad!

Iallafall så var Fiona och Milton så himla skälliga på morgonen. Fifaan! Dom skällde när jag satt på toa (!) – skithundar! Och när jag satt och slappade i soffan och tittade på ”Plain Jane” (love it!) – bad dogs! Till slut dundrade jag argt ut på balkongen (man KAN dundra fast man är barfota), där Fiona satt på träsoffan och hörde och såg ”farliga saker”. Jag ville inte bli tvungen att stänga balkongdörren. Så jag stod där och STIRRADE på Fiona. ARGT. STIRRADE. Och visste inte vad jag skulle säga egentligen. Jag bara STIRRADE.

Då kröp hon ihop och blev pytteliten, rann ner på balkonggolvet och krööööp UNDER den lilla soffan och la sej där, ihopkrupen. Jag blev så FULL I SKRATT. Jag böjde mej ner och tittade under soffan. Där låg hon och skämdes. SKÄMDES! Hon såg ut som dom där hundarna jag sett på You Tube, som skäms!

Och det var så GULLIGT och såg så ROLIGT ut att jag började gapskratta.

Jag borde ha filmat det, men som vanligt hade jag inte mobilen i närheten….

Jag har fortfarande bubbel av skratt i hela mej efter att ha sett henne beté sej så….mänskligt!

Ha ha ha!

…………………………………………………………………………………

Fotnot:

Vet ni om att gråsparvar minskat otroligt mycket dom senaste åren och att dom nästan är utrotningshotade?