Månadsarkiv: maj 2014

När jag klev utanför dörren ösregnade det, och eftersom jag inte kollat innan, var jag FEL klädd, men inte orkade jag gå in igen och sätta på mej regnkläder och stövlar. Nädå. Jag tänkte att regnet ändå var rätt varmt….och regn har ju aldrig någon dött av – vad jag vet. Jo, i o f s….Översvämningar har folk dött av, men inte Vanligt Svenskt Regn från himlen.

Så jag gick. I tunn bomullsjacka, jeans och gympaskor. När jag började kliva i det höga gräset vid fårhagen, blev gympaskorna dyngsura, men ingen har dött av blöta skor heller. Vad jag vet. Tjipp tjipp sa det i skorna rätt snart. Typ.

Sen kom solen. Och stråååålade så fantastiskt. Det droppade från träden och fåglarna kvittrade lyckligt. Men jag hann inte ens andas ut, så kom regnet igen. Ösregn. Från Ingenstans. Eller nåt. Och när jag dyngsur böjde mej ner för att plocka dyngsura gullvi….förgätmi….ööööh….vitsi…..ååååh! Såna där vita som luktar så fantastiskt gott. Såna där som man plockar MÄNGDER av och så blir det bara lite grann i slutänden, eftersom det är så mycket BLAD och så lite blommor….Hm…..Äh! Såna plockade jag. En hel ICA-plastkasse full! I regnet. Och solen. Och regnet. Men sen kom solen. Och regnet.

Sen gick jag genom jättehögt gräs – en äng, typ – för jag var ändå så dyngsur så det kunde liksom inte bli värre….och hundarna tyckte att det var så DUNDERKUUUUL att SKUTTA i det höga gräset, på ängen, så jag tyckte att dom skulle få ha det så kuuuul en stund. Typ.

Sen gick jag på gångvägen: ”Tjipp tjipp tjipp tjipp tjipp…”. Fiona gick i kanalen på sidan om. Det gör hon nästan alltid när vi går där: ”Klaffs klaffs klaffs klaffs klaffs….”. Milton  var också DYNGSUR efter att ha skuttat i högt gräs, och han gillar INTE att bli blöt, så han såg mest plågad ut. Fast jag tror han tyckte det var värt det. För det var så kul – strax innan alltså.

Väl hemma fick jag ta av mej ALLT! ALLT! Allt var dyngsurt. Hundarna torkades med handduk och sen fick dom ”fnattanfall”. Dom får ofta det när dom badat och blivit torkade.

Jag hällde ut blommorna på köksbordet och la bladen för sej och blommorna för sej, och hade trott att det skulle bli typ minst 4 stora fina buketter – så mycket som jag plockat. Det blev TVÅ små spinkiga buketter. TVÅ!

Dom ska ställas på bordet på Studentfirandet på måndag. Om dom inte dött då, förstås. Jag vet inte hur tåliga såna där blommor är….såna där blåk….vitsi….

….LILJEKONVALJER!

Puh!

Gud, vad skönt!

Nu kan jag sova.

Jag har tappat orken. Fullkomligt.

Jag känner mej som en urvriden disktrasa, som en luftballong utan varmluft, som en bil utan bensin och olja, som en fotboll utan luft i.

Det är så illa att om jag sitter i soffan och fryser, orkar jag inte lägga på mej filten som ligger precis bredvid, och om mobilen ringer orkar jag inte böja mej fram och ta den från soffbordet för att svara i den.

Jag gör det jag absolut MÅSTE göra, för att annars går andra levande varelser under dvs jag går ut med hundarna, jag går till arbetet och gör det jag ska där, eftersom jag behöver lönen, jag gör i ordning maten hemma för att sönerna behöver det…..

….men därutöver orkar jag Ingenting!

Jag orkar knappt skriva inlägg här längre. Som ni märkt.

Jag har ingen ork. Ingen. Ork.

Den är slut. Finito. Borta.

Vet ni hur det känns när man är Utan Ork?

Det känns för jävligt.

Jag vill ju!

Jag vill ju orka!

Och VEM ska se till att orken kommer tillbaka?

Jag, förstås!

MOI!

Frågan är bara HUR.

För att att orken är borta är inget Litet Påhitt. Det är fysiskt. Det är en Icke-ork som är På Riktigt. Det går inte att bara ”tjohej, nu struntar jag i det och gör Annorlunda!”.

Jag undrar ibland om jag fått den där sovsjukdomen av den där influensasprutan, som jag fick för flera år sedan…. ELLER om jag har någon fästingsjukdom som kryper runt i kroppen och gör mej helt orkeslös?

Vad läkarna gör?

Suckar. Tycker att jag är jobbig. Tar förton prov, hittar inget och tror sen att jag hittar på. ”Hittepåsjuk”, liksom.

Och vad händer när man är Helt Orkeslös och går till en doktor som suckar och tror att man hittar på? Man orkar inte! Man orkar inte stå upp för sej själv och slåss, för man är ju Helt Orkeslös! Det är ju själva grejen!

Dessutom skäms jag. Känner mej misslyckad och dum. Något är fel som inte är fel. Liksom. ”Ursäkta, liksom”.

Jag skulle Hurra om någon sa att jag hade en svår sjukdom – bara jag fick ett svar på vad det är! Hellre svårt sjuk, och sen få några mediciner, eller någon operation – eller iallafall en DIAGNOS (som man kan ursäkta sej med) – än att bara vara Helt Slut och Orkeslös. Och trött. Utan Anledning. Helt slut.

Finito.

Som en urvriden disktrasa.

Han älskar att prata. Ääääälskar. Han pratar pratar pratar pratar pratar, byter ämnen så det står härliga till, berättar, pratar pratar pratar. Han frågar också. Och lyssnar på mina svar. Och minns. Så när vi träffas nästa gång, 3 år senare, med våra hundar, så MINNS HAN vad jag svarade! DET är otroligt, tycker jag.

Men Guuuuud vad han pratar! Och berättar! Han berättar ALLT, utan hämningar!

Förrförrförra gången berättade han bland annat om sin frus ändtarmscancer, och hur han skötte om hennes infekterade bulor och knölar i underlivet. Och jag nästan KRÄKTES av dom bilder som målades upp i mitt inre. Jag hade lust att säga TMI (= To Much Information) men väluppfostrad som jag är lyssnade jag seriöst och uppmärksamt på vad han berättade (och kräktes i mitt inre).

Idag gick jag en 2-timmarspromenad, och i slutet av den, stötte jag ihop med Farbror Snusk. Ja, jag tror han får heta så numera (i mitt inre) för varje gång jag ser honom sedan han berättade om sin fru, känner jag lite äckel och ser ett geggigt, varigt underliv framför mej. *ryser* Tyvärr.

Han började DIREKT prata prata prata prata prata prata….och den här gången fick jag bland annat veta att han tagit ett prostataprov och att värdena var förhöjda.

Jag blir så FASCINERAD. Berättar han alla såna här intima detaljer för ALLA han träffar, eller är det bara för MEJ? Och VARFÖR? Jag vill inte veta! Faktiskt. Han kan behålla sin prostata och sin frus underliv och sina fotvårtor för sej själv, faktiskt.

Men han är rätt trevlig ändå.

Eller…han är så otroligt social och glad och positiv, mitt i allt, så på något bakvänt vis tycker jag om honom.

Men han kan få heta Farbror Snusk i mitt huvud. Iallafall.

Lova att inte säga det till honom.

Hela jävla livet har jag – eller rättare sagt, min kropp (!) – ”inte-dugt” i mina egna ögon. Men varifrån kommer den där inre ”jag-duger-inte”-känslan?

Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var i 20-årsåldern om tjejers kroppar och kraven på hur dom ska se ut, och vad det gör med oss (kvinnor) och min upprördhet över detta faktum.

Jag har genom åren försökt om och om igen att strunta i ”kraven”, strunta i bilderna som VÄLLER över oss ÖÖÖÖÖVERALLT på ”perfekta” små vältrimmade tjej- och kvinnokroppar – nu mer än någonsin! Men jag lyckas inte.

Nu är jag i övre medelåldern och jag lyckas fortfarande inte.

Jag lyckas inte blunda.

Jo, kanske ibland – vissa dagar, vissa tider….Ibland!

Men hur är det inte då att vara ung, och osäker, idag? Nuförtiden, när man verkligen INTE kommer undan!

Jag lyckas inte att inte tycka att jag inte duger! Oj, vad många ”inte”, men jag tror det blev rätt.

Jag har ALDRIG tyckt att jag dugt! Inte ens när jag var Perfekt!

Jag ser ju NU, på bilderna från FÖRR, att jag var Perfekt! Jag BORDE har njuuuutit som en jävla idiot förut! Men det gjorde jag inte. Jag nöp i skinnet och tyckte att magen bucklade utåt för mycket. Pust!

Men EGENTLIGEN spelar det inte någon roll, för jag TYCKER med hela mitt JAG att man ska DUGA som man ÄR – tjock som smal, som lång, som kort, som bred, som hög, som spinkig – SOM MAN ÄR!!

Jag önskar att jag HELA LIVET hade DUGIT i mina egna ögon – no matter what!

Men HUR GÖR MAN, liksom??

För jag tycker ju fortfarande inte det. Innerst inne. Fast jag VILL och fast jag INSER idiotin i att tycka att man inte duger.

Faan!

Hur gör/tänker du?

PÅ RIKTIGT!

Ärligt, alltså.

För 50 kr/hund kan man få gå en hundpromenad med en hundproffs från Brukshundsklubben, på en timme. Jag bokar in mej och hundarna.

Vi träffas vid motionsspåren, fast jag tycker det är konstigt att vi bara är tre människor (+ 5 hundar)….och var är proffset? Vi står där och bekantar oss, och hundarna nosar på varandra och ”godkänner” varandras existens, liksom. Jag undrar  om vi står på rätt ställe, eftersom det bara är vi, och ”var är dom andra?”. Sheltie-matten ringer ”proffs-kvinnan”. Vi står på fel ställe. Men dom andra kommer; Proffset och tre mattar till med tre hundar. Det är ”Dom Knepiga” hundarna som kommer. Dom kan inte gå med andra hundar än, så dom får gå en bit ifrån, och TRÄNA på att promenera med andra hundar,  men det är bra att det finns ett gäng ”Högfungerande” hundar också, säger Proffset, så kan dom ickefungerande hundarna se hur dom SKA fungera. Egentligen.

Så där går vi då, en hel promenad, på en timme, och är Förebilder. Fiona och Milton beter sej Exemplariskt; Går fint, är lugna, låter hyperstressade hundar nosa på sej utan att reagera. Hela tiden får dom ”Visa Hur en Normal hund beter sej”. Milton talar dessutom om, med ett ”BOFF!”,  precis INNAN två av dom stressade hundarna tänker flyga på varandra.

Proffset förklarar för mattarna och hussen att Milton kände på sej att det skulle hända INNAN det hände, så mattarna borde ha stoppat sina hundar när Milton markerade.

Oj oj oj! Jag är stolt som en tupp. Plötsligt har jag Perfekta hundar! Fint går dom också. Dom beter sej så fint och är så duktiga att jag nästan tycker att dom överdriver, men men….Har man en Perfekt Uppfostran så har man.

Jag kan väl inte hjälpa att jag är så…perfekt!?

….åsså sprack jag!

Kanske var det så enkelt att jag förr hade smalare lår, som inte gned sej mot varandra….? Minns inte. Minns bara att det inte var något problem att gå i kjol.

Men nu är det det.

Och jag tycker inte att mina lår är för tjocka!

Däremot svettas jag mycket mer nuförtiden. Är det det som gör att låren gnider sej mot varandra, och som gör att det börjar svida i huden? Sen blir det skavsår mellan bena!

Skavsår mellan bena!

Det är ju så knäppt att man borde gå och lägga sej! Och vad jag lärt mej här i livet är att man aldrig är ensam om sina problem och skavanker, så;

Hur gör ni, alla andra som också får skavsår mellan bena?! Vad är liksom LÖSNINGEN?

Själv har jag letat efter mamelucker, men det tycks inte finnas nuförtiden.

Det var just det.

Att ingen vill veta. Och ingen bryr sej.

Alla som hör ihop. Alla som är Viktiga för Någon.

Och om jag blir sjuk.

Riktigt sjuk. Vem skulle stötta, finnas där, vara där?

Vem skulle bry sej?

Och jag menar inte bry sej som DU gör  –  jag menar bry sej På Riktigt!

Vem skulle ta ledigt från jobbet för att Finnas Där – för mej?!

Vem skulle tänka ”Jag kan inte leva utan henne!!”

Vem?

Ingen.

Och ingen vill veta var jag köpt min tröja.

Ingen märker ens om jag har en ny tröja.

Och DOM tankarna måste jag ta mej ur.

Själv.

Tänka Positivt och sånt tjaffs….

Pust!

Bara TANKEN att tänka positivt är arbetssam.

Jag måste gå och lägga mej och sova en stund, för tanken tog sådan kraft.

För har man redan gjort något tvåhundramiljoners gånger….så VET man ju redan hur det är….och tänker kanske att det var väl inte så jävla kul den förra gången heller….

”Positive thinking?! Bah!”

Liksom.

Tänk om man skulle vara lite neggo….. och tjock……och låta bli att träna (!).

Ba´fatt vara lite Tom Tvärtom.

Liksom.

Jag funderar på varför jag känner mej så utsliten. Handlar det bara om att jag jobbat som ett djur och engagerat mej i varje familj? Eller handlar det om Hela Livet?

Jag funderar på olika generationer och hur ”vi kvinnor” haft det. Så kommer jag fram till att ”min generations svenska kvinnor” kom i kläm. Det är iallafall min teori.

MIN mamma var hemmafru ända tills min yngre syster började i skolan. Hon hade alltså TID för att ta hand om barnen, hemmet och laga maten etc. Pappa jobbade och försörjde oss alla. Rollerna var uppdelade. Sen kom 70-talet och frigörelsen och hej och hå. Rollerna fortsatte ungefär som förut hemma hos oss, men mamma började jobba deltid, fortsatte sköta hemmet, men gnällde på pappa då och då för att han hjälpte till för lite.

I vilket fall som helst hade INTE min mamma två heltidsjobb när vi barn var små. Typ.

MIN generation skulle både satsa på familj OCH karriär/jobb. Så när vi fick barn var vi hemma något år, och gick sedan tillbaka till jobbet, varefter vi slitit som idioter för att få allt att gå ihop: Jobbet med barnen (lämna och hämta på dagis, uppfostra, konfliktlösning, matlagning, hemskötning, betala räkningar allt allt allt!) och jobb (heltid eller deltid spelar ingen roll – man gör lika mycket på 75% som på 100%, har jag tyckt. Man går bara hem tidigare när man jobbar 75% OCH får mindre lön).

Precis som alla stressforskare beskrivit STEG min stressnivå som bara den när jag LÄMNADE jobbet.

Min ex man jobbade heltid, reste en del i jobbet, kom hem mycket senare än jag, så han ”hann” inte laga middag på vardagarna – ej heller handla. Det fick jag göra som ”bara jobbade 75%”…..

Under småbarnsåren gick jag nästan sönder av stress. Är det därför jag känner mej så trött och sliten nu?

Det tycks som om mammor och pappor delar hemarbetet och arbetet med barnen mycket mer rättvist nu….Jag vet inte om det är så, men när jag berättar om MITT slit för yngre människor, skakar dom på huvudet och förståååår inte hur det kunde vara så.

Samtidigt hör jag fortfarande ”min berättelse” i andra familjer ibland; dvs att EN (nästan alltid mamman) sliter arslet av sej med ALLT hemarbete och har dessutom ett arbete utanför hemmet, medan den andre BARA har ett jobb (utanför hemmet), och vilar hemma.

Kan det vara så?

Att i förra generationen slet inte kvinnorna ut sig, för dom hade ”bara” hemarbetet och barnen.

I MIN generation är vi kvinnor/mammor sönderstressade för vi skulle både ta hand om barn och hem och jobb. Vi ville samarbeta och dela hemarbetet med våra män, men det fungerade inte.

Dagens generation småbarnsföräldrar delar hemarbetet, och jobbet med barnen, lika, och därför blir inte mammor lika sönderstressade.

Är det så sammanfattningsvis? Eller är det bara mina egna tankar i min egen lilla värld det är så här?

Viktig varning!

Om du har nässpray hemma:

Ta inte av locket, och sug därefter inte ut luften ur locket och placera det därefter inte på huden!

Visserligen ser det rätt kul ut – speciellt om man sätter fast locket i ansiktet. En liten strut som står rätt ut från ansiktet! Och det känns lite kul också….

Men varning: Det blir märken i ansiktet!

Det blir små små sugmärken.

Och det ser absolut inte klokt ut!

Och OM man har gjort många såna i ansiktet, vilket du inte ska göra (!), så ser det ut som om man fått någon slags pest. Och om man har ansiktet fullt av små sugmärken från locket på en nässpray…..

….så kan man ju inte gå till skolan.

För vad ”ska folk säga”? Och hur förklarar man små sugmärken i ansiktet?

”Jag har en liten mus som flickvän…..”

”Min flickvän är pytteliten….”

”Vår dammsugare är pytteliten….”

Eller?

Hur förklarar man att man sugit luften ur locket på en nässpray och placerat om och om igen i ansiktet, utan att tänka på Resultatet? Och när ens mamma påpekade att man faktiskt fick små sugmärken i ansiktet, var man tvungen att göra några till…..

Hur förklarar man det?

Näe, det går inte.

Så det är bara att vara hemma och ”sjuk” pga…..”utslag”.

😛

Ända sedan jag var liten har ”andras barn” haft  ”A i alla ämnen och/eller varit bäst i klassen”.  

Hon MÅSTE låta sådär som om ”alla andras barn” är bättre. Hon bara måste.  Jag vet inte varför, och jag har ”gjort upp” om det förut, men det hjälper inte. Hon måste.

Jag suckar och säger: ”Jaha. Men det har inte mina barn” (A i alla ämnen alltså).

”Nehehehee!”, skrattar hon. Hon vet det.

”Och dessutom är hon otrooooligt trevlig och hennes studentfest kommer att hållas på en fiiiin restaurang och det kommer att bjudas på Champange!” säger hon. Hon är nämligen bjuden.

”Ja, det låter ju jättetrevligt….så kommer det inte att bli på vår sons studentfest….”

”Nehehehee!” skrattar hon igen. Det förstår hon ju.

”Vi kommer att bjuda på grillad korv med bröd, och vatten till, på  några filtar på en gräsmatta utanför skolan…..”, säger jag (och ljuger)

”Hon kommer att få en bil av sin pappa i studentpresent, eftersom hon nyss tog körkort!” berättar mamma vidare.

”Kul för henne. Vår son kommer att få NADA i present, för varken jag eller hans pappa har pengar så det räcker, men en massa kärlek kommer vi att ösa över honom, och säkert några vackra tal” (ljuger lite till, för jag vet inte…)

”Hennes pappa har ordnat med en talskrivare.”

”Kul för henne! Men jag tycker det är viktigt att jag skriver mitt eget tal och jag vet att jag gör det minst lika bra som en talskrivare. Dessutom är jag gratis”, säger jag.

”Hon har redan fått jobb över sommaren, och till hösten ska hon åka till USA och studera på Universitet där.”

”Det låter ju fantastiskt! Vår son söker jobb, men har ännu inte fått något, men han har tänkt att ta ett sabbatsår, från skola och plugg. Det kan vara skönt efter 12 års pluggande”.

Hur jag än försöker att inte kliva in i något ”att vinna och vara bäst” för att ”få ner” skrytandet, så går det inte. Varför skryter hon om Andras Barn?

Obegripligt.

Varför berättade hon alltid för oss att ”Kalle fick 5:a på provet som du fick 4:a på”. Trodde hon att det skulle få oss att kämpa mer? Eller ville hon bara tala om att vi aldrig dög eller var riktigt bra  – att vi aldrig nådde ända fram?

För det tycks ju som om mina söner inte heller når ända fram. Dom når inte heller fram till Godkänd eller Bäst. Dom kommer hela tiden tvåa eller trea, i jämförelse med alla hennes vänninors barnbarn – precis som vi aldrig var bäst i jämförelse med alla hennes väninnors barn.

Det är tråkigt och enerverande. Och jag HAR tagit upp det med henne och pratat med henne om det och till och med skrikit till henne om hur ont det gör. Men det är som en evig karusell, som bara går runt och runt….

…och jag borde inte bry mej. Jag borde blivit van – borde lärt mig ”stänga av”.

Hon är ju ändå över 80 år nu…..

….men fanimej; Jag bryr mej!

Jag bryr mej ändå.

Faan!