Det var just det.
Att ingen vill veta. Och ingen bryr sej.
Alla som hör ihop. Alla som är Viktiga för Någon.
Och om jag blir sjuk.
Riktigt sjuk. Vem skulle stötta, finnas där, vara där?
Vem skulle bry sej?
Och jag menar inte bry sej som DU gör – jag menar bry sej På Riktigt!
Vem skulle ta ledigt från jobbet för att Finnas Där – för mej?!
Vem skulle tänka ”Jag kan inte leva utan henne!!”
Vem?
Ingen.
Och ingen vill veta var jag köpt min tröja.
Ingen märker ens om jag har en ny tröja.
Och DOM tankarna måste jag ta mej ur.
Själv.
Tänka Positivt och sånt tjaffs….
Pust!
Bara TANKEN att tänka positivt är arbetssam.
Jag måste gå och lägga mej och sova en stund, för tanken tog sådan kraft.
För har man redan gjort något tvåhundramiljoners gånger….så VET man ju redan hur det är….och tänker kanske att det var väl inte så jävla kul den förra gången heller….
”Positive thinking?! Bah!”
Liksom.
Tänk om man skulle vara lite neggo….. och tjock……och låta bli att träna (!).
Ba´fatt vara lite Tom Tvärtom.
Liksom.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jaa – var lite neggo ett tag! Det är så befriande som motvikt till allt krystat lyckligt och lyckat. Det finns inget tråkigare än påtvingad positivitet. Eller så kanske det är jag som är en förfärlig människa som retar mig på hurtbulleri? En slags allmän grinch som suger glädjen ur tillvaron för stackare som bara försöker undvika att gnälla? Nähä, jag är faktiskt väldigt snäll och dessutom jätterolig så det så. Jag förstår vad du tänker på angående vem som ska finnas där och bry sig. Som nyskild (och dessutom EFTERLÄNGTAT nyskild) känner jag mig just nu tämligen likgiltig för att ha nån att dela tillvaron med. Tvärtom ser jag fram emot att slippa ha nån att dela min tillvaro med, utöver mina barn. Sex – ja tack, det vore verkligen på tiden, men förhållande – nää tack! Trots detta så kände jag mig väldigt sorgsen när det gick upp för mig för nåt år sedan att jag aldrig kommer åldras med någon som jag sitter ihop med på det där sättet som bara de som haft en livstid ihop gör. De som levt i med- och motgång och strävat på tillsammans fast det kanske tagit emot alldeles väldigt ibland. De som delar barn och barnbarn och minnen och ett hem som de har byggt upp under många decennier. De som känner varandra utan och innan och helt naturligt accepterar varandras svagheter och eventuella skröplighet i åldrandet. De som är varandras trygghet. Fast det blir förhoppningsvis bra ändå i livet – bara på ett annat sätt.
GillaGilla
När jag var nyskild var jag mest bara Lättad! Flög på nyutvecklade vingar och tyckte det var så skööööööönt. Att vara PAR igen fanns inte i min världsbild – ”aldrig mer”, liksom. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, och om jag vill, eller vad det är….och jag behöver liksom inte ha levat med någon ”ever and ever” heller….Men jag vill vara viktig för någon! Och jag vill betyda något. Och jag vill ha någon som jag hör ihop med – någon som jag kan prata med om hur idiotiska folk är ibland….och sånt. Eller berätta hur fantastiska mina söner är. Någon som ”bryr sig var jag köpt min tröja”. Typ. För det blir så ensamt i världen utan en ”sån”.
GillaGilla
Klart det finns dom som bryr sig!
Dina barn, din mamma, dina systrar.. Att sakna någon i vardagen är ju något annat.. Men när det kniper har du din familj!
GillaGilla