Ända sedan jag var liten har ”andras barn” haft ”A i alla ämnen och/eller varit bäst i klassen”.
Hon MÅSTE låta sådär som om ”alla andras barn” är bättre. Hon bara måste. Jag vet inte varför, och jag har ”gjort upp” om det förut, men det hjälper inte. Hon måste.
Jag suckar och säger: ”Jaha. Men det har inte mina barn” (A i alla ämnen alltså).
”Nehehehee!”, skrattar hon. Hon vet det.
”Och dessutom är hon otrooooligt trevlig och hennes studentfest kommer att hållas på en fiiiin restaurang och det kommer att bjudas på Champange!” säger hon. Hon är nämligen bjuden.
”Ja, det låter ju jättetrevligt….så kommer det inte att bli på vår sons studentfest….”
”Nehehehee!” skrattar hon igen. Det förstår hon ju.
”Vi kommer att bjuda på grillad korv med bröd, och vatten till, på några filtar på en gräsmatta utanför skolan…..”, säger jag (och ljuger)
”Hon kommer att få en bil av sin pappa i studentpresent, eftersom hon nyss tog körkort!” berättar mamma vidare.
”Kul för henne. Vår son kommer att få NADA i present, för varken jag eller hans pappa har pengar så det räcker, men en massa kärlek kommer vi att ösa över honom, och säkert några vackra tal” (ljuger lite till, för jag vet inte…)
”Hennes pappa har ordnat med en talskrivare.”
”Kul för henne! Men jag tycker det är viktigt att jag skriver mitt eget tal och jag vet att jag gör det minst lika bra som en talskrivare. Dessutom är jag gratis”, säger jag.
”Hon har redan fått jobb över sommaren, och till hösten ska hon åka till USA och studera på Universitet där.”
”Det låter ju fantastiskt! Vår son söker jobb, men har ännu inte fått något, men han har tänkt att ta ett sabbatsår, från skola och plugg. Det kan vara skönt efter 12 års pluggande”.
Hur jag än försöker att inte kliva in i något ”att vinna och vara bäst” för att ”få ner” skrytandet, så går det inte. Varför skryter hon om Andras Barn?
Obegripligt.
Varför berättade hon alltid för oss att ”Kalle fick 5:a på provet som du fick 4:a på”. Trodde hon att det skulle få oss att kämpa mer? Eller ville hon bara tala om att vi aldrig dög eller var riktigt bra – att vi aldrig nådde ända fram?
För det tycks ju som om mina söner inte heller når ända fram. Dom når inte heller fram till Godkänd eller Bäst. Dom kommer hela tiden tvåa eller trea, i jämförelse med alla hennes vänninors barnbarn – precis som vi aldrig var bäst i jämförelse med alla hennes väninnors barn.
Det är tråkigt och enerverande. Och jag HAR tagit upp det med henne och pratat med henne om det och till och med skrikit till henne om hur ont det gör. Men det är som en evig karusell, som bara går runt och runt….
…och jag borde inte bry mej. Jag borde blivit van – borde lärt mig ”stänga av”.
Hon är ju ändå över 80 år nu…..
….men fanimej; Jag bryr mej!
Jag bryr mej ändå.
Faan!
erviluca #mammatillfyrakillar 