Han älskar att prata. Ääääälskar. Han pratar pratar pratar pratar pratar, byter ämnen så det står härliga till, berättar, pratar pratar pratar. Han frågar också. Och lyssnar på mina svar. Och minns. Så när vi träffas nästa gång, 3 år senare, med våra hundar, så MINNS HAN vad jag svarade! DET är otroligt, tycker jag.
Men Guuuuud vad han pratar! Och berättar! Han berättar ALLT, utan hämningar!
Förrförrförra gången berättade han bland annat om sin frus ändtarmscancer, och hur han skötte om hennes infekterade bulor och knölar i underlivet. Och jag nästan KRÄKTES av dom bilder som målades upp i mitt inre. Jag hade lust att säga TMI (= To Much Information) men väluppfostrad som jag är lyssnade jag seriöst och uppmärksamt på vad han berättade (och kräktes i mitt inre).
Idag gick jag en 2-timmarspromenad, och i slutet av den, stötte jag ihop med Farbror Snusk. Ja, jag tror han får heta så numera (i mitt inre) för varje gång jag ser honom sedan han berättade om sin fru, känner jag lite äckel och ser ett geggigt, varigt underliv framför mej. *ryser* Tyvärr.
Han började DIREKT prata prata prata prata prata prata….och den här gången fick jag bland annat veta att han tagit ett prostataprov och att värdena var förhöjda.
Jag blir så FASCINERAD. Berättar han alla såna här intima detaljer för ALLA han träffar, eller är det bara för MEJ? Och VARFÖR? Jag vill inte veta! Faktiskt. Han kan behålla sin prostata och sin frus underliv och sina fotvårtor för sej själv, faktiskt.
Men han är rätt trevlig ändå.
Eller…han är så otroligt social och glad och positiv, mitt i allt, så på något bakvänt vis tycker jag om honom.
Men han kan få heta Farbror Snusk i mitt huvud. Iallafall.
Lova att inte säga det till honom.
erviluca #mammatillfyrakillar 