Månadsarkiv: april 2014

”Tänk att det alltid händer saker kring dej, E!” säger mamma på eftermiddagen  när vi sitter och dricker kaffe och äter supergod superkaloririk bakelse i Storsöstras trädgård.

What can I say?

Först skulle jag och Storsis gå en långpromenad i skogen med våra fyra hundar: Duffe, Diesel, Fiona och Milton. När vi gått ungefär halva promenaden är plötsligt dom två svarta hundarna borta, dvs mina. Jag blir inte orolig, utan tänker att dom snart dyker upp igen. Resten av promenaden busvisslar jag då och då. Jag tänker inte gå tillbaka och leta och jag tänker inte stå still och vänta. Dom ska lära sej att försvinner dom får Dom leta upp Mej. Typ. Eller nåt.

Storsis, hennes hundar och jag går hela ”spåret” klart. Vi är dyngsvettiga när vi är i ”mål”, och utan två utav hundarna. Mina hundar har små metallbrickor på sina halsband där deras namn och mitt mobilnummer står, men typiskt nog har jag glömt mobilen hemma…. Vi bestämmer att storsis ska åka hem och hämta min mobil, för att sedan återkomma med den. Jag stannar kvar, och visslar. Och sitter i solen.

Snygg man kommer med tre hundar Jag berättar att mina två hundar försvunnit i skogen. Han säger att hans fru ska duscha hans hundar när han kommer hem. ”Jaha?!..” liksom. Han går iväg.

Äldre man, och inte lika snygg, kommer gående med en stycken hund. Jag berättar igen att mina två hundar försvunnit i skogen. ”Jag går och letar”, säger han och försvinner.

Jag busvisslar. Väntar. Solar.

Storsis kommer med min mobil. Jag har inga glasögon och kan därför inte se något på mobilen. Ingenting. Efter en stund ringer den. Den är ”Thomas” som hittat mina två hundar i skogen, och nu kopplar ”den lilla. Den stora tycks följa med av sej själv”, säger han. Efter några minuter kommer han klaffsande genom skogen, dyngsvettig och med FEM hundar, varav två utav dom är mina. Vid det här laget har jag väntat på hundarna i cirka 1 timme.

Jag tackar och tackar och tar hundarna och åker hem till Storsis. Fiona är lättad och lycklig och börjar leka med Duffe. Jag är dyngsvettig och går och tvättar mej, för jag ska iväg på date.

Slänger i mej lite fisk och potatis, som står i en låda i storsis´s kylskåp, tar ett glas vin till (!) och tvättar sedan av mej. Tar med mej Fiona och åker iväg i storsis´bil för att möta date-killen.

Jag ser på långt håll: Nope.

Jag går en promenad med Nope, vi pratar lite lättsamt och ditt och datt, men jag VET: Nope. Han får ont i benet och kan inte gå längre. Efter en stund ska han sätta sej på en bänk, säger han, och sen ska han ta bussen hem. Och jag vet: Nope.

Jag ska därefter söka upp bilen som jag ska åka tillbaka med storsis och mamma i. Jag går vilse på Strandpromenaden med Fiona. Hon är dödstrött, jag är dyngsvettig. Strandpromenaden är fin och vacker, men den tar aldrig slut…..Mobilen ringer men jag kan inte se hur jag ska svara; skärmen blänker och inga glasögon.

Pust.

Vi går och går och går.

Jag inser att vi gått för långt, så vi vänder. Lyckas svara i den ringande telefonen. Det är storsis och jag berättar att jag gått vilse. Medan jag pratar får storsis syn på mej och säger: ”Fortsätt rakt fram! Jag ser dej!”

Nu sitter jag i min systersons rum och skriver på min svågers dator. Båda mina hundar ligger utslagna på golvet under skrivbordet.

Snart ska jag äta lamm och dricka vin.

Igår kväll spelade vi ett fantastiskt givande sällskapsspel som ALLA borde spela, för det var så….bra! Det ska vi spela efter maten ikväll igen. Det är ett spel som storsis ”brukar” spela med sina fängelseklienter.

Typ.

Det spelet borde spelas på alla arbetsplatser.

Klart slut.

 https://erviluca.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1732847&action=edit

Jag sitter och läser gamla blogginlägg och skrattar högt när gamla minnen dyker upp. Och jag skriver ju så roligt! Ha ha ha!

Minsting kommer in i rummet och jag ber honom sätta sej ner, och så läser jag högt om när han var ute och cyklade för fyra år sedan. Inuti fnittrar jag genom hela inlägget. Minsting ser allvarlig ut. Ler inte ens. När jag läst färdigt säger han:

-”Sådär var det ju inte! Du bara hittar på! Och säkert överdriver du jättemycket också!”

Han ser lite sur ut. Sur!!?! Det var ju jättekul!

Då inser jag att man liksom måste växa upp ifrån barndomslandet och in i Det Äldres Land, för att kunna Se och Förstå Det Roliga i olika sådana här berättelser – speciellt när dom handlar om en själv.

Förresten kanske inte jag skulle skratta om mamma berättade  någon knasig historia om mej, när jag var liten….

Nåja.

Han tyckte inte det var kul.

Men jag tycker det är skitkul!

Vi bor i ett område med många invandrare. I mitt hus bor det 5 härliga ungar från Något Annat Land.

Någonstans har dom fått veta att idag kan man gå runt och få godis, men vad var det nu man skulle säga och göra?

Först kommer fyra tjejer:

-”Bus eller godis?” tjuter dom glatt när jag öppnar dörren. Utklädningen är väl lite sisådär…Någon har schalett på huvudet, någon har luvan från tröjan neddragen över huvudet och ett par stycken ser bara väldigt glada ut. Dom sträcker fram en påse.

-”Näääää, ni menar väl Glad Påsk?” säger jag och skrattar.

-”Javisstja!” säger dom glatt.

Dom får lite godisar, kramar Fiona  och så går dom.

Det ringer på dörren igen.

En kille med målade fräknar står där:

-”Glad påsk eller pengar!?” säger han och håller fram en påse.

Jag hämtar påskgodis och låter honom ta en handfull. Han pussar också lite på Fiona innan han går.

Jag stänger dörren och väntar med spänning på vad nästa gäng ska säga, och hur dom ska se ut….

Knäppa jag!

Så här är det: Jag älskar hår!

Jag hade aldrig en tanke på att bli hårfrisörska när jag var ung, och har inte haft det senare heller, men jag ääääälskar hår; att klippa och göra frisyrer. Nu fick jag ju ingen dotter så jag har inte fått utöva min böjelse så mycket så att mina behov tillfredsställts. Men jag klippte alla fyra söner själv under deras uppväxt.

Nästan alla tackade för sej och gick till frisör första gången då dom var ca 14 år, men inte Minsting. Honom klipper jag fortfarande. När han sitter och spelar dataspel. Praktiskt.

Det här är snyggt, men det
är ursvårt att klippa i sin
 egen nacke.

Men jag klipper och ”stylar” också mej själv, och har alltid gjort. Jag tror jag varit hos frisören typ 5 gånger i hela mitt liv, och FYRA gånger blev jag besviken – en gång blev det lyckat. Fyra gånger betalade jag alltså svinmycket för att se ful ut.  😦

Så tidigt bestämde jag mej för att fixa det själv. KAN SJÄLV, är ju min parodi paroll!

Här är jag till vänster.
Stylen är rakt avklippt.
Lillasyster i mitten, 
storasyster till höger.

Som tur är har jag lite självlockigt hår, så när det blir lite fel syns det inte. Och man lär sej också med tiden och försöken. Jag har ju tränat rätt mycket på sönerna. Äldste sonen klippte jag när han sov, när han var 2-3 år, eftersom han stenvägrade i vaket tillstånd. Tur att han sov så djupt! 🙂

Och tänk så mycket pengar jag sparat! Jag borde ha ett helt kassavalv fullt med ”pengar-som-jag-sparat-på-att-klippa-mej-och-grabbarna-själv”. Men icke!

Undrar vart dom tog vägen….?

Det är nästan läskigt ibland, när jag får en KÄNSLA av att jag VILL något.

Som häromdagen när jag plötsligt kände att ”jag kanske borde klippa mej lite kortare….nu har jag haft den här frisyren så länge….”, då blev jag nästan rädd och tänkte gå och gömma alla saxar, för att jag inte plötsligt skulle snagga mej själv. För snaggad har jag aldrig varit, och jag skulle kunna tänka: ”Jag borde vara snaggad EN gång i livet iallafall”.

Igår, efter hundpromenaden, hamnade jag framför spegeln med en sax. Och hoppsan, så klippte jag lite här och lite där….och blev först nöjd, sen missnöjd….och sen nöjd igen….och nu är jag missnöjt nöjd. Eller nöjt missnöjd. Blandat.

Nyklippt.

Kan inte bestämma mej.

Och OM jag ska gå på dejt i helgen, vilket jag kanske ska, måste jag ju känna mej nöjd. För det är ju som det är liksom. Och jag ser ut som jag gör. Det går inte att klistra på håret igen. Eller så går det…

Men det är så dyrt.

Pust!

I hiss-spegeln är jag alltid snygg.

Jag vet inte vad det är med den, och hissen, men där är jag alltid snygg. Jag borde inte titta mej i några andra speglar än i hiss-spegeln, för då skulle mitt självförtroende öka med 200 grader.

Skriv nu inte att den förminskar, eller nåt, utan tro, som jag tror i mina bästa stunder, att det är DEN som visar Verkligheten. Så istället för att titta i spegeln som hänger i vardagsrummet och visar en tjock kärring, borde jag springa ut i trapphuset, trycka  upp/ner hissen, kliva in i den och spegla mej. Varje dag. För att må bra.

Ja ja ja, utseendet har ingen betydelse bla bla bla…..som om någon tror på det! Varför jagar vi då kalorier, kolhydrater, springer oss svettiga, bygger muskler, har anorexi-smala tjejer som modeller etc mm osv ?!?

Kom igen!

Nu sätter jag in stora spegeln i Mellans rum, för han är snygg i alla speglar – tycker jag (kanske inte han…?), och så ska jag bara använda mej av hiss-spegeln. Om hissen är upptagen, får jag skita i att spegla mej.

Punkt.

Bli aldrig singel.

Jo, bli det! Så att det blir fler att välja på.

Eller nåt.

Nej, det räcker nog, förresten.

För det finns redan många att välja på, och egentligen räcker det ju med EN, om man tänker efter. En. Rätt.

Men dejtingvärlden är ett Mysterium.

Varje gång (ja, jag har försökt flera gånger) jag kliver in i Dejtingvärlden på nätet, tror jag att jag ska vara där i någon månad för att sedan ”leva lycklig ever after”, för ”det ska väl inte vara så jävla svårt att hitta en person som är någorlunda vettig, ser halvbra ut och har svans mellan benen”. Jo, det där sista är svårast. Svans.

Ingen. Har. Svans.

Nej, nu spårade jag ur. Ajjabajja.

Jag menar förstås snopp. Alla som jag kikar på på nätet har snopp. Tror jag. Dom utger sej iallafall för att vara män. Och män har snopp. För det mesta. Vad jag vet. Hittills har jag inte träffat någon hermafrodit, men det kanske bara är en tidsfråga…..och då kommer jag att bli chockad. Minst sagt. För mej spelar det faktiskt roll vad dom har mellan benen.

Suck. Så var jag där igen. Ur spår. Hela tiden.

På´n igen!

I dejtingvärlden gäller följande:

Män SKA vara minst ett par år äldre än kvinnor = Kvinnor ska vara minst ett par år yngre än män. I snitt alltså.

En 50-årig kvinna ska alltså titta på män i åldern 52-62 minst. ELLER så finns det ett gäng UNGA Män (i 20-årsåldern) som vill ha ”en äldre kvinna”.

Dessutom krävs det att man är vältränad. Många önskar någon att träna med, eller någon som tränar regelbundet. En man skrev: ”Jag gillar inte bulliga magar. Bara så du vet”. I presentationen alltså. Och jag bah: ”FACK JO FACKING FACK!”.

Sen blir det ett gäng ”över”. Dom ”halta och lytta”. Typ.

Och jag.

Så känns det. Och så känner många.

Tror jag.

Varför det blir så är en gåta.

Ingen skriver och/eller tar kontakt, och i ”Megafonen” på just DEN dejtingsidan (där man alltså kan ”ropa ut”,  till alla) skrivs det ständigt ”Varför är det ingen som tar kontakt?” och också ”Varför är det ingen som svarar?”

OM man tar kontakt med någon får man 9 gånger av 10 inget svar alls. Man har alltså ingen aning om varför personen i fråga inte svarar. Tycker han att jag är:

1. För gammal

2. För otränad

3. För ful

4. För PÅ.

5. För många barn

6. För långt borta 

7. För nära (?).

Fantasin kring varför män inte svarar mej, har inga gränser, och självkänslan faller ner i skorna.

Det är självdestruktivt att vara med i en dejtingsite. Iallafall om man är jag. Alla andra kanske får 150 mail om dagen, men jag får kanske 3 och då av ”de halta och lytta”, eller dom gubbar som är 5-10 år äldre.  Dom måste ju också få en ”tjej”, men inte mej! Pust!

Sen OM det ändå har skett ett Under och jag har mailat med någon fram och tillbaka och vi bestämmer träff, så:

1.  Ser han ALDRIG ut som på bilden! Man kan inte tro att det är samma person! Vid ett tillfälle tänkte jag nästan titta BAKOM mannen som stod där, för jag tänkte att han jag sett på bilden gömde sej bakom mannen som stod där och sa att han var Han.

2. Är han aldrig som han beskrivit. En Positiv Optimist gnällde sej genom hela date:en för att han var så upprörd över något som hans granne gjort med sitt staket (minns inte vad, och vill inte minnas vad!). En annan sa att han tränade 3 ggr/veckan, var stor som ett hus, men ”erkände” att han ”precis börjat” och hade bara varit på gymmet EN gång, men TÄNKTE träna 3 ggr/vecka.

Jag bryr mej inte hur många gånger han tränar, men om någon säger att han tränar 3 ggr/vecka tror man liksom inte att han ska väga 130 kg.

Typ.

Näe, dejtingvärlden är inte att rekommendera. Den är konstig och bakvänd och underlig. Jag förstår den inte. Jag är ärlig och kan inte hålla på och luras, men en kille skrev till mej häromdagen att ”alla luras” och att det var ”självklart” och att det ”borde jag fatta”. Jaha! Varför skulle det vara så självklart? Och varför ska man luras på nätet?

Och vem ska jag”… tro på tro på tro på när, tro på när det är så här?”

I give up!

Dejtingsidan är nu uppsagd och avslutas den 1 maj. Om jag inte träffat Mr Right innan dess så får det vara.

Basta!

Jag funderar.

Speciellt bra funderar jag när jag promenerar i skogen, med hundarna. Jag löser bland annat Världsproblemen.

Idag funderade jag dock på Romantik. Romantiska scener, kontra hur det Verkligen känns.

Ett par ligger och kramas och kysser varandra i strandkanten. Vågorna slår fint över paret, solen skiner och vad man förstår så älskar paret när kameran (ja, för man har ju en kamera i närheten, fast ingen är ju egentligen bakom kameran, för paret är ju ensamma där….Näe, jag vet inte hur det går ihop…) zooooomar ut.

Men hur känns det att ligga där EGENTLIGEN? Tänker jag. Saltvatten i munnen. Uäck! *hostar* Saltvatten i ögonen. *sviiiider*. Hans tunga i min mun känns inte så mysigt när saltvattnet gör att allt bara smakar…salt! Och så kommer det in sand också. Med vågorna som slår in.  Salt och sand i munnen. *knaster*  Och ögonen. *sviiiiider* Uäck. Jag kräks nästan bara av att tänka på det. Vågorna slår över ”oss” så att vi måste hålla varsin hand mot sanden/marken för att hålla oss kvar, och inte börja rulla runt, runt, med vågorna. *håller eeeemot*

Sen ska ”vi” älska också. Oj oj oj. Sanden gnids emot huden. Sanden och saltet. Han får salt på k*ken, och den ska sen in i….Näe! Sand i stjärten också! Aj aj aj! Obehagligt. Det skaver och svider i ögonen, näsan, munnen, under armarna, i armvecken, fi**an, stjärten….Finns det NÅGONSTANS det inte svider, skaver och gör ont?!?

Näe, fy faan för romantik på sandstränder!

Erkänner

Guilty.

Jag tittar på ”Bachelerote… ”  Bachelor/#Bachelorette” och tycker det är underhållande.

Jag tittade på ”#Big Brother” (för hundra år sedan) och tyckte det var underhållande.

Jag har tittat på ”#Paradise Hotel”, och tyckte först det var rätt underhållande (första omgången iallafall), men nu är det bara fylla och sex, så det är inte kul längre. Men jag har iallafall försökt, och bildat mej en uppfattning.

Jag har tittat på ”#Judge Judy”, och tyckte först det var underhållande, men nu tycker jag mest att Judge Judy kränker de anklagade, men jag har iallafall bildat mej en uppfattning.

Jag har tittar på #dr Phil, och tycker ibland att han är lysande, ibland fläckvis lysande, men ibland bara korkad, men oavsett vad, tittar jag på det när jag kan.

Jag har tittat på ”#Spårlöst” (både svenska versionen, engelska och australienska) och grät varje gång dom återförenades i början, men nu har jag blivit härdad och gråter bara ibland.

Jag tycker om verkligheten, riktiga människor och det sociala spelet, även om det konstras till, ändras på och fylls med alkohol. Det är spännande!

Jag tittar inte alltid och inte varje dag, men jag gör det. Ibland. Och blir underhållen.

Till skillnad från ”alla andra” som ”aldrig skulle titta på sån skit”.

Jag tror faktiskt att  jag är ensam om att se/att ha sett alla dessa program, precis som jag var rätt ensam i många år om att gilla ABBA och titta på Schlagerfestivalen, men det gör inget.

I am me! And me is like that.

Courious, just crazy, intelligensbefriad…

….eller nåt.

Vi har hög musik på och jag diggar som värsta coola tjejen! Wohoooo! Jag känner verkligen hur coolt och läckert jag dansar; Yeah! Yeah! Jag studsar runt och viftar med armarna och vickar på min läckra rumpa.

Så råkar jag få syn på en halvfet urtöntig tant i spegeln. Eeeeh, va?!? Det kan inte vara sant?! Jag gör några av mina coola rörelser i spegeln, och va faan: Det ser ju inte alls coolt ut! Det ser ut som en fet kärring som FÖRSÖKER vara cool.

Grejen är ju att jag försöker inte – jag ÄR cool! Jag känner ju det i hela kroppen. Jag ser INTE lika larvig ut som min mamma och pappa gjorde när dom försökte vara coola och läckra när jag var ung, dansade runt och bara var pinsamma. Jag skulle aldrig bli så pinsam och töntig. Jag lovade mej själv det!

Jag tittar på Minsting som står och tittar på mej och lyssnar på mitt svärande åt spegeln:

”Men vafaan! Jag ÄR cool! Jag känner ju det i hela kroppen!” fräser jag och gör värsta coola grejen med armarna, känner coolheten och tittar i spegeln; ”MEH!?! Det KAN INTE vara jag?!”

Minsting suckar:

”Det ÄR du och du ser SKITTÖNTIG ut! Inte ett dugg cool!”

Jävla spegel! Jag tror jag ska ställa in den i min walk in closet.

Tillsammans med Minsting.

Med en stor filt över.

Fattig riddare.

För första gången på typ 50 år (!) har jag ätit fattiga riddare idag.

Wohoooo!

Dom var lika goda som jag mindes.

Mamma gjorde såna när vi bodde i Örnsköldsvik.  Hon använde vetebröd, minns jag. Ja, ibland minns man verkligen konstiga saker, men jag minns att jag tyckte att det var såååååå gott (!) och att namnet på maten var så konstigt och roligt. Jag undrade om fattiga riddare brukade äta såna ”förretiden”, men jag minns inte vad mamma svarade.

Idag kom Minsting och sa att han ville göra Fattiga Riddare. ”Ja, gör det du!” sa jag. Han tog min lap top (med receptet) och ställde på skärbrädan i köket, och sedan kom han ut i vardagsrummet då och då och frågade:

– Är det här mjöl? (ja, det är sant!)

– Vad betyder tsk?

– Vad betyder krm?

– Är det här en halv deciliter?

– Har vi smör?

– Hur ser gyllenbrunt ut?

– Vad ska jag vända dom med?

– Har vi socker och kanel?

Efter alla dessa frågor serverades jag två fattiga riddare med kanel och socker, och åååååh, vad gott det var!

”SWOOOSCH!” åkte jag 50 år tillbaka i tiden, till Örnsköldsvik.

Häftigt!

Dom Fattiga riddarna blev värsta Tidsresan!