Etikettarkiv: allehanda

Tankar vid en begravning /erviluca

Det blir så tydligt att åren går, när man träffar släktingar vid en begravning. Plötsligt tillhör jag ”mittengenerationen” – jag, som alldeles nyss tillhörde ”ungdomsgenerationen”!

Vad hände, liksom?

 Hur kan alla mina kusiner blivit både grå- och tunnhåriga, och äldre – dom var ju unga nyss!

Och dom som var ”i mitten” förut, har nu blivit äldst.

Det är så konstigt, för det gick så fort.

Och jag känner mej ändå rätt ung. Och ”vanlig”. Inte  som om jag tillhör ”generationen i mitten”.

Jag tittar på mannen som sitter bredvid en av mina kusiner och funderar på vem det kan vara. Viskande frågar jag min syster.

Nämen, det är ju kusinens  äldsta son, som blivit MAN! Men han var ju alldeles nyss ett barn!

HerreGud! Jag har blivit en sån där kärring som går fram och säger att ”jag minns när du var så häääääär liten!” och ”OJ, vad du har blivit STOR!!” och ”TÄNK vad åren går fort!” – precis som äldre kärringar och gubbar sagt i alla tider. Sån där som jag aldrig skulle bli. För jag skulle liksom ”hänga med” när åren gick, och ”fatta det”. Inte bli så jävla förvånad!

TÄNK att jag också hamnade här!

Fa sci ne rande!

Inte för att jag trodde att jag skulle dö innan direkt, men….jag trodde väl inte….att det skulle gå så fort!

Jag blir farmor till nästa generation som föds, och det kan starta när-som-helst….

HerreGud, vad hände?!

Igår begravdes min kära älskade farbror, som kämpade som en tapper soldat med att hålla sej levande mycket längre än någon trodde, med konstgjord hjärtpump, cancer och allehanda sjukdomar. Men till slut gick det inte längre.

Nu är han i Himlen tillsammans med sina två bröder.

Storasyster, snart 85, finns kvar här på jorden.  Hon förlorade alla sina småbröder alldeles för tidigt. Häromveckan dog alltså den yngsta brodern, 14 år yngre än henne.

That´s life.

Ingen undkommer döden.

Man kan inte ha allt i huvet…./erviluca

….men var ska man ha det då?!

På en massa lappar? Men var ska man ha lapparna då? Tänk om man inte hittar lapparna, eller att man måste ha i huvet var man har lapparna, och det gäller också att komma ihåg ATT man skrivit saker på lappar som man lagt ”någonstans på ett Bra Ställe”…..

I almanackan? Ja, där skriver jag: ”Ring Anna! Skriv brev till Putte! Ny jacka till Minsting! Maila Eva! Kolla elen! Ringa rörmokare! Skriv ett intyg!” osv….men så bläddrar jag en sida, när veckan gått, och så fortsätter jag skriva ”Ring Knutte! Köp pennor! Ring Mamma!” osv….och då försvinner den första omgången….eller inte….och så bläddrar jag tillbaka och tänker: ”Ringde jag Anna? Köpte jag pennor?”…..

Så då behöver jag antingen stryka över det jag gjort, eller skriva en ny lista: En ”Har-gjort-lista”.

Och sen när man skrivit den där Viktiga Grejen som man ska Skicka till Viktig Människa, så lägger man brevet i sin jätteöverfulla och tunga jobb-handväska, och så blandar sej brevet med Allehanda Andra Grejer, som är Viktiga, och så försvinner det i in i Evigheten.

Ett år senare hittar man ett ihopskrynklat brev i sin väska, när man ska byta väska….

….och då blir man alldeles kallsvettig och tänker: ”Jahaaaaaa! Var det DÄRFÖR som…..”

Eller nåt.

8 februari 2013 (en vanlig bilresa) 014

Eller när man sitter i bilen och kommer på En JätteViktig Sak, och så kan man inte skriva ner den, utan den måste liksom stanna i huvet tills man kan skriva upp den, eller nåt…..

*suckar*

….fast det är ju redan så fullt där inne! Ibland så fullt att det känns som om det ska ”rinna över”.

Trots att jag läst alla Henrik Fexeus böcker.

Och så dyker det ju upp finurliga IDEER då och då. Uppfinningar liksom. Om jag hade 42 miljoner och skulle kunna realisera mina idéer, skulle jag ha…..84 miljoner!

HerreGud vad min hjärna jobbar!

Den skulle behöva få semester faktiskt.

Fast jag vet inte hur man gör – för att stoppa sin Tänkande Hjärna.

Jo, när jag SKRIVER och SKAPAR….då!

Dags att skriva en bok alltså!

Typ NU.

 

Den Hundvänliga Skogen /erviluca

 

Hemma på min gata i staaaaan…”

Nästan.

20111016151

I Den Gamla Skogen, där jag gick mina hundpromenader FÖRUT – när jag hade Flisa (och sen Bosse och sen Sally) och bodde i radhuset ; DÅ gick jag långa promenader på dom slingrande stigarna i skogen intill. Där mötte jag ofta allehanda människor med hundar, och blev väldigt sällan utskälld, eftersom dom flesta var som jag, dvs hade sina hundar lösa, och vi lät våra hundar hälsa, umgås och leka.

Jag ”lärde känna” allehanda hundägare, av olika storlek, ålder och kön, och allehanda hundar av olika storlek, ålder och kön, och det var sååååå trevligt!

Jag bodde då på Världens Hundvänligaste Gata, tror jag. Det bodde 13 hundar på den korta gatsnutten då. Nu är det säkert fler. Hundägande KAN nämligen ”smitta”.

Ibland träffades vi på gräsmattan bredvid det första huset på gatan, och lät våra hundar leka, samtidigt som vi mattar och hussar snackade skit en liten stund. Det var alltifrån 80-åriga gubbar till tonårstjejer, och alltifrån små taxar till Rotweilers. Stora och små, hanar och tikar om vartannat.

Jag har saknat den gatan, dom promenaderna,  DEN skogen, dom hundarna och DOM hussarna och mattarna.

Så jag åkte till Den Skogen häromdagen. Det är inte långt alls.

Jag gick Den Långa Vändan och träffade på ett ungt par, som var nyinflyttade i området. Dom hade en Rhodesian Ridgebacktik, som var 10 månader och som Fiona lekte en lång stund med. Dom berättade för mej att det var ”såååå trevligt” att gå i den där skogen, eftersom alla som gick med sina hundar där, var ”såååå trevliga”, och gärna lät sina hundar hälsa och leka.

Sedan den promenaden har jag åkt dit varje dag. Igår träffade jag ”Ronjas husse” (ja, dom heter ofta så, eftersom man inte frågar efter ägarens namn – bara hundens) och han blev sååå glad och berättade att han saknat mej (!). Då blev jag såååå glad!!

Mars 2013 (mest hundar) 001

Han berättade att dom nu är ca 7 stycken + hundar, som går på dom slingriga stigarna i skogen tillsammans. Stigarna har fått namn. En stig heter ”Pensionärgöstas stig” berättade han stolt (eftersom han tydligen heter Gösta). En annan stig heter ”Överstens stig”. Han frågade om jag sett snögubbarna dom ”byggt” i skogen. Dom har jag sett, och trott att det är någon barnfamilj som fikat i skogen, och låtit barnen göra snögubbar. Näe, det är Gösta & comp som gjort dom!

Gösta är 81 år gammal, och dom andra hussarna är på ett ungefär i samma ålder….Det finns en del mattar också, med dom är lite yngre….

Fast jag undrar om inte Kings matte är i 80-årsåldern….

Jag tycker man ska döpa den skogen till Den Vänliga Hundens skog eller Den Hundvänliga Skogen, och så skulle dom som INTE tycker om hundar, eller är rädda för hundar, låta bli att gå i just den skogen.

 Och dom som har elaka hundar kunde också hålla sej därifrån…

Jag längtar tillbaka till radhuset på Den Hundvänliga Gatan nära den Hundvänliga Skogen…..

…… men så länge jag inte kan ”hosta upp” 2,5 milj får jag ta min skruttiga Volvo och åka dit varje dag istället.

Det går bra det med.

🙂