
Det blir så tydligt att åren går, när man träffar släktingar vid en begravning. Plötsligt tillhör jag ”mittengenerationen” – jag, som alldeles nyss tillhörde ”ungdomsgenerationen”!
Vad hände, liksom?
Hur kan alla mina kusiner blivit både grå- och tunnhåriga, och äldre – dom var ju unga nyss!

Och dom som var ”i mitten” förut, har nu blivit äldst.
Det är så konstigt, för det gick så fort.
Och jag känner mej ändå rätt ung. Och ”vanlig”. Inte som om jag tillhör ”generationen i mitten”.
Jag tittar på mannen som sitter bredvid en av mina kusiner och funderar på vem det kan vara. Viskande frågar jag min syster.

Nämen, det är ju kusinens äldsta son, som blivit MAN! Men han var ju alldeles nyss ett barn!
HerreGud! Jag har blivit en sån där kärring som går fram och säger att ”jag minns när du var så häääääär liten!” och ”OJ, vad du har blivit STOR!!” och ”TÄNK vad åren går fort!” – precis som äldre kärringar och gubbar sagt i alla tider. Sån där som jag aldrig skulle bli. För jag skulle liksom ”hänga med” när åren gick, och ”fatta det”. Inte bli så jävla förvånad!
TÄNK att jag också hamnade här!
Fa sci ne rande!

Inte för att jag trodde att jag skulle dö innan direkt, men….jag trodde väl inte….att det skulle gå så fort!
Jag blir farmor till nästa generation som föds, och det kan starta när-som-helst….
HerreGud, vad hände?!

Igår begravdes min kära älskade farbror, som kämpade som en tapper soldat med att hålla sej levande mycket längre än någon trodde, med konstgjord hjärtpump, cancer och allehanda sjukdomar. Men till slut gick det inte längre.
Nu är han i Himlen tillsammans med sina två bröder.
Storasyster, snart 85, finns kvar här på jorden. Hon förlorade alla sina småbröder alldeles för tidigt. Häromveckan dog alltså den yngsta brodern, 14 år yngre än henne.
That´s life.
Ingen undkommer döden.












