Som vanligt handlar jag ”för mycket” när jag är i affären. ”För mycket” = jag kan knappt bära hem allt! Det är punka på cykeln och därför måste jag bära och/eller dra maten i ”dramaten-vagnen”. TROTS ATT jag tycker att jag bara tar Det Nödvändigaste, så blir det 6 kassar. Shit pommes frites, liksom.

Jag inser att jag måste dra hem kundvagnen för att klara det. Dramatenvagnen OCH kundvagnen. Många skulle kanske skämmas, men jag orkar inte. Det är som det är. Bil-lös och cykel-lös som jag är för närvarande. Och man-lös också, för den delen….

Men enligt Pelle ska en jämlik Quinna klara sej själv. Men Pelle vet å andra sidan inte vad jämlikhet är. Han tror att jämlikhet är att vara stark. Han tror fel. I jämlikhet kan man faktiskt hjälpas åt, OCH vara svag. För att man är det. Liksom. Äh, orkar inte förklara.

Vem är Pelle? frågar sej nu Vissa. Svaret är: Facebook-vän.

Såja. Nu har vi klarat ut det.

Jag går alltså hemåt med en kundvagn och en dramatenvagn. Varför ska alltid kundvagnar dra åt SIDAN väldigt mycket?!? Det gör iallafall kundvagnen, så jag tar tag i den och draaar den istället för att putta på den, om ni förstår (?). Det är svårt. Och jag svettas. Floder. Det droppar efter mej. Droppspår på asfalten. Typ.

Så jag ringer Minsting. ”Hjälp! Kom och hjälp! Möt mej och hjälp mej bära/dra hem maten!”. Han svarar att han inte kan, för han har ONT i ena armen och axeln, efter Olyckan i förrgår. ”Ojdå!”, säger jag och tycker att jag är en idiot som inte fattade att Minsting fortfarande har ont efter Olyckan. Så jag ber honom säga åt  Mellan att komma och möta mej istället. Han gör det, och Mellan okeyar detta.

Fast ingen Mellan kommer. Jag hinner bli Galet Arg och har lust att skrika mina Fulaste Ord åt ALLA, som går förbi, och ser mej svettas, och som er hur vagnarna åker åt alla håll, utan att hjälpa till, eller ens fråga! Om JAG hade gått förbi mej (om ni förstår?) så skulle jag DIREKT frågat: ”Vill du ha hjälp?”, men nu finns det bara EN av mej. Tyvärr! The Best One är bara skapt i Ett Exemplar. *suckar*. Och oj vad jag har lust att svära åt alla (starka) män som går förbi, utan att hjälpa till, trots kundvagn som kör rätt ut i vägen och trasslar in sej i dramatenvagn, och Quinna som svettas och sliter.

Jävla helvetes skit!

Och Mellan kommer inte.

Jag ringer Mellan. Han har letat efter mej. På fel ställe. För Minsting förklarade fel. Of course. Hur kunde jag tro anna?. Men Mellan svär lite, och sen kommer han.

Han tycker att jag är knäpp. Som vanligt. Av alla möjliga skäl. Men det är skitsamma, för han drar iallafall ena vagnen hem.

På kvällen, när jag står i köket och fixar med maten, kommer Minsting in. ”Jag ljög!” säger han. ”När ljög du?” frågar jag. ”Jag har inte ont i armen och axeln. Jag har inte ont någonstans!” säger han och ser generad ut.

”Meh! Jag tyckte ju synd om dej juh! Varför ljög du??” frågar jag.

”För att jag inte hade lust att hjälpa dej!” säger Minsting ärligt.

Då ger jag honom en rak höger.

Not.

Men nästan iallafall.

Han får iallafall en Livsfarlig…….

………blick!

Kan vi inte bara komma överens om det?

Inte ni som jobbar där, förstås, för ni tycker säkert det funkar…. Men vi andra. Vi som har träffat människor som ”vårdats” på olika psykiatriska avdelningar.

Vad betyder egentligen ”vård” inom psykiatrin? För ofta är det ingen vård alls. Det är ett boende, tillsammans med andra som också mår skitdåligt, och så har man Tråkigt Tillsammans, blir kanske medicinerad och däremellan händer egentligen ingenting. Jo, man kanske får höra sorgliga och jobbiga historier från dom andra som är psykiskt sjuka, och kanske blir man försämrad i sitt eget mående…

Man blir kanske fasthållen, inspärrad och neddrogad om man ”beter sej” på något sätt som verkar jobbigt eller så, men för övrigt så är det ju ingen vård.

Fast vi kanske har olika sätt att tolka ordet ”vård” bara, psykiatrin och jag.

Jodå, jag har träffat X antal tjejer som vårdats på psykiatrisk avdelning, och jag säger bara det, att OM jag hade en dotter som mådde psykiskt dåligt, så skulle jag ALDRIG låta henne ”vårdas” på en psykiatrisk avdelning. Ej heller skulle jag låta henne åka till psyk-akuten.

Det är som om människor tror att OM man är Utbildad Psykiatriker så KAN man psyket, så när en psykiater säger ”blättan blättan bläh!”, fast med finare ord, så är det hugget i sten och skrivet med Guld, för det är en PSYKIATRIKER som sagt orden. Hallelujah!

Hur lång psykologisk utbildning har en psykiatriker? Det är alltså en läkare som vidareutbildat sig inom psykiatrin, men kan hen samtal? Kan hen över huvud taget PRATA med sina patienter? Vet en psykiatriker hur man ”når fram” till en patient och VILL hen nå fram?

Varför har man inte MÄNGDER med terapeuter inom psyk-vården? Det är ju PRATA människor/patienter behöver, OMTANKE och värme. Också. Och mycket.

Ja, jag är upprörd efter att ha sett Uppdrag Granskning om självskadande flickor som ”vårdas” tillsammans med dömda fångar, som våldtagit och dödat och styckat folk….

Ja, jag är skitarg!

Fast det är egentligen dumt av mej, för jag visste ju redan hur Eländig den psykiatriska vården är. Slöseri med energi, liksom.

För jag VISSTE ju redan hur psykiatrin ser ut. ”Been there – done that”, liksom.

Det jag retar mej nästan mest på är att människor tror att Psykiatriker VET och KAN och att dom går att lita på. För det går inte. Det förstod jag för fleeera år sedan, och jag har inte sett eller upplevt något hittills som gjort att jag ändrat mej.

Uppdrag Granskning bara understryker det jag redan visste.

Och jag kan inte låta bli att tänka på min unga vän, Islin, som valde att lämna detta liv, efter flera år av kontakt med psykiatrin, som bara gjorde hennes lidande värre.

😦

 
———————————————————————————

Fotnot:

Skillnader: Psykiater, psykolog, psykoterapeut

De olika professioner som finns inom psykiatrin kan ibland skapa en viss förvirring. Vem gör vad? Vilken utbildning krävs? Kan man vara både och?

Psykiater – är alltid en utbildad och legitimerad läkare som sedan vidareutbildat sig till att arbeta inom den psykiatriska specialiteten. Vad en psykiater gör kan Du läsa om under fliken ”Vad gör en psykiater?”

Psykolog – är utbildad och legitimerad som psykolog som är en beteendevetenskaplig utbildning på universitetet. En psykolog kan arbeta inom andra områden än psykiatri. I psykiatrin arbetar psykologen bland annat med utredningar av olika slag som kan innefatta olika testningar. De kan också arbeta med samtalskontakter av olika slag.

Psykoterapeut – är utbildad och legitimerad till att arbeta med psykoterapi. Det finns många olika slags psykoterapi och många olika utbildningar. En psykoterapeut har inom psykiatrin oftast en annan grundutbildning som psykiater, psykolog, sjuksköterska, socionom (kurator) eller mentalskötare.

Eller vad man ska kalla det.

Jag hade varit på Utvecklingssamtal i skolan och fått höra att Minsting gjort jätteframsteg och alla lärare lovordade detta, enligt mentorn. Skitkul! Äntligen, liksom.

Jag fick skjuts ifrån skolan av Minstings pappa. Minsting cyklade. Jag blev hemskjutsad. Väl hemma satte jag mobilen på laddning och gjorde i ordning middag, och åt den. Då kom Mellan mellan med sin mobil och sa: ”Pappa vill prata med dej!” Jag tog mobilen och undrade vad HAN ville. ”Vi träffades ju nyss!”, liksom….

”Minsting har råkat ut för en olycka. Jag står här med ambulans och polis och allt….”

Vad händer med ens hjärna när man får ett sådant besked? Jag har varit med om det här flera gånger i livet och reagerar alltid med att bli ”kall” och hjärnan börjar arbeta direkt. Den sätts på ”ON” liksom.

Samtidigt blir det lite TILT i huvudet. Det blir liksom ”Meh, det kan han väl inte ha gjort för jag träffade ju honom nyss!”. Lite så. ”Det kan inte stämma!” liksom. Men det sa jag inte. Jag frågade om Minstings pappa kommit körande ”direkt efter”, vilket jag senare insåg var en oerhört korkad fråga, för han skjutsade ju hem mej då (!), men så blir det med hjärnor som slår slint – dom säger konstiga saker.

Minsting hade kört in i en bil som svängt, slagit i bröstkorgen mot bilen och ramlat i gatan och därefter svimmat. Mannen som satt i bilen ringde antagligen 112. Ambulans och polis kom iallafall. Jag vet inte vem som ringde Minstings pappa, för det frågade jag inte. Minsting höll på att läggas in i ambulansen när pappan pratade med mej. Dom skulle åka till Danderyds sjukhus.

Jag ringde Minsting. Han sa att han mådde ”bra”. Han låg i ambulansen och hade ”ont i bröstkorgen”, men mådde ”bra”….

”Puh!”, kände jag lite grann, men ändå vet man ju aldrig….Man har ju hört talas om inre skador som kommer senare och sånt.

Jag tog en långpromenad med hundarna, och försökte ringa Äldste sonen, Storing och min mamma. Jag fick bara tag på Äldste Sonen. Jag berättade för honom vad som hänt. Han blev också lite omtumlad. Tror jag. Det lät så.

Mitt i promenaden slog det mej plötsligt att Minsting var på väg till sjukhuset och att där gick jag, som vanligt…Det kom en våg av sorg över mej, men ändå inte. Liksom. 

Om jag haft en bil, hade jag åkt in till sjukhuset direkt, men nu har jag ingen. Dessutom tänkte jag att det kanske t o m är BRA att det är Pappan som för en gångs skull är den som åker med till sjukhuset med en son. Jag har ju gjort dessa resor varje gång det hänt något med någon son i hela deras liv (brutna armar och blindtarmsinflammationer och sånt…).

Men å andra sidan: ” Tänk om han har inre skador och det blir värre och jag är inte där….”. Usch!

Sen ringde jag Minsting igen, och ställde en massa frågor och fick svaren: ”Ve´ne, ve´ne, ve´ne…”, vilket är väldigt tyyyypiskt för det otroooligt tonåriga beteende han har. Så jag ringde istället pappan, som sa att Minsting gåtts igenom väldigt noga av tre olika läkare som alla konstaderade att han visserligen var mörbultad men inte tycktes ha några inre skador.

Men han får inte vara med på orienteringen som skolan har i morgon. Uj uj uj! Stackars Minsting! Oj vad han liiiider.

Not!

I garderoben hänger ett gäng blusar, varav alla BORDE strykas och några MÅSTE strykas. Blusarna som ”borde” strykas, kan jag ha ibland, fast dom är skrynkliga. Det ser inte såååå fult ut (och den som stör sej på det, kan väl….PIIIIP). Dom blusar som MÅSTE strykas har jag nu hängt ut, och planerar att stryka. Typ nu. Strax.

Jag stryker ungefär var 3:e månad. Däremellan hänger ”måste-strykas-blusarna” på en irriterande rad i garderoben. Dom hänger där och ropar ”du-borde-stryka-oss!” så fort jag öppnar dörren. ”Fuck you!” säger jag tillbaka.

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska kasta/skänka bort alla ”måste-stryka-blusar”, för jag tycker det är såååååååå löjligt och fånigt och knäppt att man måste:

1. Tvätta

2. Stryka

3. Använda

….för att sedan börja om från 1. efter EN användning.

Vilket slöseri med tid!

Och det är ju sååååååååååååååååååååå tråkigt att stryka!

Jag nästan kräks av tråååkighet.

Så: Ska jag kasta dom fina, men otroligt löjliga, blusarna, eller ska jag ge dom stryk en gång till, och bestämma mej senare?

 Michael Mosley är en journalist som gjort flera olika program om kroppen och dess funktioner. Bland annat har har gjort en serie om hjärnan – The Brain: A Secret History – som är mycket intressant.

Hjärnan är förändringsbar, och det verkar inte vara så svårt att förändra impulserna och dom elektriska strömmarna hit och dit. Michael säger i den här serien att han är väldigt negativt lagd – att han hela tiden ser det negativa i tillvaron, att han oroar sej för saker som KAN hända och att han sover dåligt på nätterna pga detta. Denna negativitet visar sej sedan tydligt när en hjärnforskare mäter hans värden i hjärnan.   http://www.rainybrainsunnybrain.com/bbc-horizon/

Därefter tränar han hjärnan i 8 veckor genom att bl a meditera. Undersökningen görs därefter återigen, och värdena är helt förändrade! Dessutom känner han sig mycket mer positivt inställd till allt. Han har också börjat sova bättre.

Detta är ju bara EN del av hjärnan.

När jag promenerar i skogen tänker jag på alla de barn som får diagnosen ADHD. Denna diagnos ska ju vara någon slags ”felkoppling” eller ”annorlunda elektrisk impuls” el dyl, i hjärnan. Så om man KAN förändra impulser mm i hjärnan, borde också ett ADHD-beteende gå att förändra, så att det försvinner.

DESSUTOM är det så att det beteende ADHD-barn har är samma beteende som barn som har det jobbigt hemma har. Och föräldrar som beter sig rörigt, utan rutiner, oroligt, överbeskyddande, stressigt, hotfullt, slåss etc skapar barn som har samma beteende som ADHD-barn har.

Så hur ska man VETA om det är föräldrarna som behöver föräldrastöd – hjälp i att bli mer funktionella vuxna/föräldrar – eller om det är barnen som har en störning/disorder i hjärnan?

Det sorgliga är ju att barnen får en Stämpel och tror själva att de är ”störda”, när det faktiskt ibland är föräldrarna som skulle behöva gå i Föräldraskola.

Det är precis som det med ”Mannen som talar med hundar”, där hundarna får ”stämpeln Omöjlig”, fast det är mattarna och hussarna som behöver Göra Annorlunda.

Det som skulle hända då är att man skulle ”peka finger” på föräldrarna som ”gjort fel”, och man kan ju inte veta om det är föräldrarna som ”gör fel”, eller inte, för de undersöks inte – i praktiken (utan man låter dem berätta bara) –  utan istället fokuserar man på barnet och säger ”Det är du som har ett fel”. Ingen förälder VILL ju göra fel, men många gör det ändå – för att dom kan inget annat. Antingen är dom uppfostrade på samma sätt, eller så är dom uppfostrade på Helt Annat Sätt, och gör precis Tvärtom, eftersom deras uppfostran var så knäpp. Men så blir det inte bra ändå.

Det är svårt.

Jag vet att föräldrar som har barn som har ADHD, blir TOKIGA om man ifrågasätter diagnosen. Och det finns massor av barn som har olika diagnoser som gör att de beter sej på olika svåra sätt, hur man än gör som vuxen.

Men visst kan man se det positiva i det jag skriver också; att inse att en del föräldrar skulle kunna ändra sina beteenden, och därmed göra sina barn ”normalfungerande”?

Det handlar i mångt och mycket om Rutiner, Förutsägbarhet, Kärlek och att bli sedd. Alla barn behöver det. Speciellt små barn. Ju mindre barnet är, desto viktigare är det. De som inte får det, kan klara sej ändå, för att dom är ovanligt stabila och trygga barn, men det finns också barn som inte föds lika stabila och trygga. Dom behöver verkligen förutsägbarhet, rutiner och att man förbereder dom, förklarar för dom och är respektfulla mot/med dom. Från början. Man kan vara respektfull mot en liten baby. Det borde vara självklart, men det är det inte.

Jag skulle kunna skriva en bok om det här! Kanske jag gör det.

Men nu räcker det för den här gången.

Jag har så många superbra tankar och idéer kring vad jag vill skriva om, så att det blir ”TILT” i huvudet, och det blir Ingenting.

Oerhört frustrerande!

Jag tänker så otroligt bra när jag är ute och går med hundarna i skogen. Hjärnan liksom luftas och det flöder av idéer och tankar, både kring hur jag ska lösa vissa saker på jobbet samt en massa uppslag om vad jag ska skriva i den här bloggen, den andra bloggen och alla böcker jag ska skriva. Det är härligt!

Och självklart tror jag att allt ska stanna kvar tills jag kommer hem, och sätter mej vid datorn, men icke! Sa Nicke.

Om jag andas djuuuupt och slappnar aaaaav kanske……

*suuuuuger in luft genom munnen*

*pyyyyyyyyser ut genom näsan*

Tomt.

Näe.

Går och sätter mej på toa ett tag och funderar.

Där funderar jag också rätt bra.

Baj (-s)!

Finns det det?

Jag kan nämligen tvåhundratusentrettiofyra barnsånger. Typ. Och när jag är ute och går, eller gör andra VIKTIGA saker, dyker det ofta upp en liten barnsång i huvudet.

När jag tycker dagarna går så j***a (!) fort, så dyker sången ”Dagarna dom går och går, efter varandra. Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag. Dagarna dom går och går efter varandr´  VA?! Måndag försvann! MÅndag måndag kom tillbaks annars fattas det en dag. Måndag måndag kom tillbaks! Tack ska du ha!”

Så känns livet nu, tycker jag. Så den sången fastnar ofta i huvudet. Så fort jag tänker: ”F**n, vad fort det går!”, så kommer sången: ”Dagarna dom går och går…..” som ett brev på Posten (som numera är på ICA).

Så häromdagen såg jag några gråsparvar som hoppade på balkongen och genast: ”På vår balkong, på vår balkong, hoppar bofinkarna barfota dagen lång :// (=repris)” och sen: ”Men runtomkring men runtomkring sitter sparvarna och tittar och gör ingenting ://. Och så sjunger man kanon. Men det är svårt med sej själv. Jag försökte. Det gick inte.

Jag tittar ut och där lunkar två tonåringar hemåt: ”Lunka på. Lunka på. Vi har långan väg att gå.” börjar det direkt inuti huvudet.

En bygg-gubbe pratar i telefonen: ”Hallå, hallåååå! Hallå hallåååå! Hur har du det idag? Tack jag har det bra….”.

Sånt är mitt liv.

Typ.

JAG skäms ju. ÅT dom.

Jag läser om det dom skriver – deras glada tillrop och önskningar om Framtiden för vår kommun, och hur dom ska Förändra allt till det bättre….Men ”voffodådå” liksom? Att först sabba allt i 8 (eller fler?) år och sen lappa och laga det som dom själva förstört….? Typ.

Och sen säger dom liksom: ”Det var inte jaaaaag!” som någon slags jävla barnunge. Och så pekar dom på Dom Andra, och säger: ”Det var DOM!”.

Den nivån tycker jag att politiken har nu.

Med värsta basrösten ropar dom ut:

”Vi ska göra det jättebra för skolan, och förskolan, och alla baaaarnen över huvud taget!”.

För plötsligt är det INNE att vara barnvänlig.

”Vi ska göra det jättebra för alla äldre!”.

För alla har ju läst och hört om hur torftigt och hemskt många pensionärer har det (sedan man lät sälja ut allt som har med vård att göra….det ska ju vara KONKURRENS gubevars! Och oj vad bra det blev….Not!). DET ska ”dom” ändra. Nu.

”Vi ska värna om miljön så att vi slår knut på oss!”, för miljön är också värsta modern och inne.

Pratar man miljö får man väljare.

”Vi älskar alla människor oavsett hud, ras och språk! ALLA är välkomna och vi ska rädda alla!” För så SKA man säga/skriva. T o m Jimmy Åkesson säger det i sin reklamgrej på TV, juh! Proffsigt!

Host host host!

”Vi är jämlika i vårt parti!” Kvinnor och män – alla tillsammans.

Och hur många procent av politikerna är kvinnor? Varför har kvinnor lägre lön, i hela kommunen/Sverige? Och varför får män högre lön för samma jobb?

Men ni ljuger ju så att tungan blir blå och öronen svarta! Och det är därför jag måste ta fram skämskudden och gömma mej bakom den. För ni gör det ju inte själva. Tar fram skämskudden, alltså.

Tror ni på er själva??

Vissa partierna har styrt vårt land (och vår kommun) i mer än 8år! Och under den tiden har ni monterat ner skolsystemet och gjort dagisgrupperna löjligt stora, dragit in på vårdanställda och sabbat för alla fattiga.

”Det drabbar ingen fattig”, gäller verkligen INTE!

Jag är inte kille.

”Nähääää, det trodde vi!” eller ”Äntligen får vi VETA!” eller ”Jahaaaaa!” = vilken överraskning!

Men jag har haft pojkvänner (”jahaaaaaa!”) och har fyra söner.

Alla har de haft snoppar.

”Jahaaaaa!” (Överraskningarnas tid är inte förbi).

Observera att jag just nu skriver Världens Mest Intelligenta Inlägg.

Det är kul med snoppar. Det tycker både ägarna (har jag noterat) – iallafall dom snoppägare jag träffat på – och jag. Man kan göra mycket med snoppar. Dom är både kul att leka med (se ovan) och pilla på. Har jag förstått.

Så det är alltså mycket gott med snoppar.

Men EN utav dom grejer som jag avundas lite med dessa snoppar, är att man kan STÅ och kissa. Det är ju en läcker grej, och väldigt praktisk, när man har småpojkar.

Som tjej kan man bara stå och kissa i duschen Och det får man inte ens!

Jag VEEET att det är bättre för prostatan och hela fadderullan att en pojke sitter och kissar. Dessutom kommer det inte kiss utanför toaletten blaha blaha….och DET är ju bra, men jag måste säga:

Jag kan och vill inte kräva av mina söner att de ska sitta och kissa, för själva GREJEN med att vara kille är ju att kunna STÅ och kissa!

Typ.

Så tycker jag.

Hälsning Från En Utan Snopp, och med lite Penisavund.

Jag vaknade av ett PLING (!) på ytterdörren. Därefter öpppnades den. Det var hundvaktaren som kom för att hämta hundarna. Jag FLÖG upp! FLÖG!

Med håret på ända, i min charmigt trasiga pyjamas, mötte jag Hundvaktaren i dörren, mumlandes om ”försovning” och vad jag nu sa för något….Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag snodde runt som en Tätting och pratade med både hundarna, hundvakten och Minsting som låg i sitt rum, och knappt hade vaknat.

Just i morse var det EXTRA viktigt att vakna i tid. Jag hade bokat in flera elever i rad på jobbet och hade bl a ett jätteviktigt samtal med några barn som varit inblandade i mobbing…..

….och Minsting hade en Extra Viktig dag också, för han skulle in till STAN där han tillsammans med sin klass hade fotouppdrag. Och jag skulle cykla med Minsting ner till stationen och hämta ut pengar som han skulle ha för att äta för och fika med på stan. Hade vi planerat.

Så blev det inte.

Inget blev något.

Det tog verkligen sin lilla stund innan min hjärna vaknade ordentligt och jag visste var jag var, vem jag var och vart jag skulle. Typ.

Så går det när man har flera föräldramöten på kvällarna i rad, och får för lite Ledig Tid att Göra Ingenting på. Sån tid blir viktigare och viktigare för mej. Slappar- och göra-ingenting-tid. LAT-tid. Stirra-i-väggen-tid. Fast mest stirrar jag på TV, men jag älskar sån tid. Där inte hjärnan arbetar. Jag behöver hjärnvila. Varje dag. Länge.

Nåja.

Plötsligt dök Minsting upp påklädd. Jag trodde jag såg i syne! Han hade SMS:at med en kompis, och sa att kompisen skulle ta en senare buss till STAN, så att Minsting skulle hinna om han struntade i frukosten och skyndade sej. ”TJOHOOO! Du börjar bli vuxen!” tjoade jag glatt. För att han liksom Tog Ansvar, på något sätt, och skulle dra iväg ändå. Liksom.

Men mornar som börjar fel, fortsätter ofta fel…..

”Mamma! Jag tappade en lins!” ropade plötsligt Minsting. Jag la mej på alla fyra, med glasögonen på förstås, och med en ficklampa i högsta hugg och leeeeetade med ögonen NÄÄÄÄRA badrumsgolvet, för att hitta linsen. TUR att jag är förkyld så att jag inte kände stanken av….piss (!). Jag har ju faktiskt söner och man har ju hört hur dom INTE prickar toaletten, och linstappandet hade skett precis intill toaletten.

Jag hittade linsen. På Minstings fot! Men han tyckte INTE man kunde sätta på sej en lins som legat på en fot. Inte ens om det är ens egen fot. ”Usch!” liksom. Och GIVETVIS var det den SISTA linsen i förpackningen. Och GIVETVIS är det engångslinser. Och GIVETVIS gick klockan hela tiden, så att bussen Minsting skulle passa, åkte.

Och GIVETVIS var det en pappa på skolan som ville träffa mej denna morgon, och som SMS:ade mej och undrade var jag var….

Och pappor som vill träffa kuratorer akut på skolor inträffar typ…aldrig. Jo, OM kuratorer försover sej inträffar det. Tydligen.

Nåja.

Jag kom till slut till skolan.

Jag träffade pappan och sonen, och sen alla andra barn som ville träffa mej. Och det blev en rätt bra dag ändå.

Men när jag stod i personalrummet senare på dagen upptäckte jag att jag bara satt upp håret till hälften.

Men jag är så pass intressant att INGEN märkte det.

Suck.

Och jag minns plötsligt den gången för flera år sedan då jag kom till jobbet och hade bara sminkat ENA ögat, såsom det kan bli när man har barn, är stressad och har försovit sej. Men ingen märkte väl det den gången heller….tror jag.

Shit happens.

Liksom.