erviluca #mammatillfyrakillar

Häromveckan kom några små ”Ebola-rädda” barn till mej och grät och sa att dom var så rädda för att Ebola skulle komma till Sverige. Vi pratade en stund och jag försökte lugna dom och sa bl a att dom inte behövde vara rädda för ”Ebola kommer INTE att komma till Sverige”.

Men tji fick jag!

Barn vet. Barn kan. Barn är kloka.

Någon vecka senare klev en man, som ”kanske var smittad av Ebola” av ett plan på Arlanda, och genast kom rädslan krypande: ”Ebola KAN komma till Sverige”.

Sorry, barn! Mina ord var fel. Typ.

Och så hörde jag på TV idag att människor som åkt ner till dom drabbade områdena i Afrika och hjälpt till, drabbas av någon slags ”mobbning” när dom kommer hem till Sverige igen, och detta sprids också till deras familjer och barn.

Visst kan vi skaka på huvudena och tycka ”Oj, vad dom är DUMMA – dom som utsätter Hjälparna för denna mobbing!”, men så tänker jag ett varv till: Hur skulle JAG reagera om en lärare här på skolan kom tillbaka från att ha jobbat med Ebola-smittade människor och hur skulle jag reagera om det kom barn in till mej och berättade att deras föräldrar varit i Afrika och jobbat ideellt med dessa människor?

Jag vet inte. Jag skulle iallafall inte pussa på dom….

Och jag tror att min ”Ebola-rädsla” skulle vakna och börja Agera på olika konstiga sätt.

Ebola tycks ju hålla på att utrota ett helt land, och människor dör som flugor av denna fruktansvärda sjukdom. Och inget botemedel finns, än. Dom som överlever verkar mer ha haft tur, än att det skulle vara Något Speciellt som gör att dom överlever.

Barnen hade nog rätt i att bli lite oroliga – lite rädda – den där dagen.

Även jag börjar känna av lite oro.

Fast bara lite.

För det blir ju ändå som det blir, hur jag än gör och vad jag än känner.

Så att säga.

En helt för mej okänd man, vid namn Anthony vill ge mig en fond med 21,5 miljoner dollar. För dessa pengar ska jag investera i jordbruk, gruvdrift och Hotel i Syrien. Jag kan också föreslå egna grejer att investera i. Schysst!

Varför han valt ut just mej av alla världens miljarder människor, är för mej en gåta, men det kan inte vara för mitt ekonomiska sinne, eftersom det inte fungerar. Kanske han vet att jag ändå bryr mej om mina medmänniskor….eller nåt, eller så går det något rykte ifrån Åkersberga, Sverige till Damaskus i Syrien om mej…Något rykte som gör att Anthony valt ut MOI, och upphetsat ropar: ”Henne vill vi ha!”, typ. Fast per mail då.

Jag känner mej oändligt ödmjuk och uppskattad av frågan han ställt mej, via mail, utan att känna mej alls,  trots att han inte vet min status i samhället eller min ekonomiska förmåga. Han vet heller inte att jag själv givit mej diagnosen dyskalkyli. Han ”belives in me”. Liksom.

Fast jag undrar ändå om jag inte först kan få betala några egna räkningar, och eventuellt köpa ett par gummistövlar, eftersom det är ett hål i mina. I vänster stövel. Otroligt irriterande. Vänster fot blir dyngsur varje dag när jag är ute och går i skogen med hundarna…..

Tror ni han blir sur för det? Det är ju ändå 21,5 miljoner dollar! Några ynka tusen kronor borde han väl inte märka om dom försvinner?

Typ.

Eller?

Gunilla Persson säger till journalisten att om hon ska dejta i ett TV-program måste männen hon dejtar minst ha ”en biljon”. En kvinna visar Gunilla några bilder på män som ”har en bilj0n” och Gunilla väljer ut ett par. Hon ska nu göra ett Pilot-avsnitt på sitt kommande dejting-program. Hon själv anser att hon är VÄRD ett sådant program. Hon är faktiskt ”minst lika känd som Britt Ekland”, tycker hon själv….

Jag blir så fascinerad av denna människa som inte har ett uns av självdistans eller självkritik i sej. Hon är fullkomligt ofelbar i sina egna ögon – för att inte tala om hur fantastisk hon tycker att hennes dotter är, och sjunger. Jag kan bara inte låta bli att titta och gapa stort av förundran över denna människa, och när jag sedan tänker på mitt eget ”dejting-liv” som är lika med NOLL och zero och NADA, så blir jag lite avundsjuk på Gunilla och på dom krav hon kan, och vågar, ställa.

Kanske jag också ska KRÄVA att dom män jag ska dejta ska ha EN BILJON. Tänk vad mycket enklare mitt liv skulle bli, om jag hade en man som var superrik. Någon sådan har jag aldrig testat, faktiskt.

Det gäller bara att man själv ska tänka att man är VÄRD det.

Jag är faktiskt värd att bli älskad av en man som har ”minst en biljon”. Han ska se lite bra ut också. Och inte lukta illa. Fast det gör väl inte män som har över en biljon? Och så ska han vara en god älskare. Tycka om det, liksom. Och vara trogen. Trots att han kan köpa välja vilken kvinna som helst i hela världen (inklusive Gunilla Persson) ska han alltså välja mej.

MOI!

Because I´m worth it!

…och det gör det ju inte varje dag.

Jo, det kommer såna där med fönster, och med ”otrevliga avsändare” som Vill Haaaaa något – typ pengar – men vänliga handskrivna brev kommer…aldrig!

Förutom igår.

TACK ANN!

Ett jättetrevligt handskrivet brev från Ann (klasskompis+kompis från åk 1-9 + 2), samt en bunt brev som jag skrivit till henne från det att jag var 15 år tills jag var 19 år. Men fatta!? Jag fick ändra om hela min världsbild, när jag läst breven. Eller iallafall vrida lite på hjärnan, vad gäller mina Minnen.

Förstår ni hur vi ALLA ändrar om vår historia genom att fixa till och göra om våra minnen, så att dom ”passar bättre”, eller varför vi nu ändrar om minnen….

Min första fylla tex. Den var INTE på gymnasiet, när jag drack körsbärsvin med Ann, Lilian och Mia (och Lilians storasyster+kompis) hemma hos Lilians syster. Jag var helt övertygad om det. Men icke sa Nicke.

Näe, första fyllan var i Jugoslavien (nuvarande Kroatien) på en semester med familjen, då jag och storasyster tydligen festade med ett gäng tyskar på en strand. I minnet var jag helnykter. Jämt. I Jugoslavien. Jag var sååå skötsam och duktig. I minnet. Drack bara läsk. Hm. Minnet hade fel, fel, fel!

I Verkligheten drack jag både vin och öl, redan när jag var 15 år (!), åkte bil med en ”halvfull” tysk till ett disco, festade och dansade och hade ”skitkul” och blev sedan skjutsad vidare till ett annat disco där ”Stevan” sjöng (!) och där vi festade och dansade och drack vidare. Sedan kom mamma och pappa och hämtade oss och dom skjutsade oss till stranden igen, men då hade alla gått hem, så vi fick ta oss tillbaka till rummet vi bodde i med familjen, mitt i natten, i mörkret, gåendes….Fulla, blonda, unga.

HerreGud!

Men jag var inte rädd. Det var bara jobbigt att vingla och att inte se något, när det var så mörkt.

Och HerreGud vad jag höll igång ”förr-i-tiden”! Inte konstigt att jag är så trött ”nu-för-tiden”.

Jag bestämde mej Tidigt i livet för att jag skulle leva livet fullt ut, hoppa på alla tåg som gick, våga allt jag bara kunde och inte ångra dom beslut jag tagit.

När jag skriver till Ann ifrån Sigtuna, där jag gick på Folkhögskola, och är 18 år, berättar jag bland annat om mina aktiviteter efter skolan….Oj oj oj! Jag sjöng i kör, gick på ”Textil fantasi”, dansade både jazzdans och folkdans, gick på gymnastik, simmade och sprang spåret (det hette så ”förr-i-tiden” – det hette inte jogga och såna engelska ord, när man gjorde saker…) varje morgon.

När jag skriver ett brev ifrån Stockholm något år senare, är jag ute och festar både fredagar och lördagar (verkar det som) och jag dejtar killar hit och dit (fast det hette inte dejta då) och tycks vara igång varje sekund och minut.

Jag blir trött bara av att LÄSA om allt jag hann med, och gjorde, då.

Det är också kul att läsa om människor jag träffat som jag skrivit namnen på, och som jag hade glömt bort….

Tack, snälla Ann!

Om några år kanske jag orkar mej ner i källaren och rota fram alla brev jag fått genom åren. Det är säkert minst 7 fulla plastkassar med brev som ligger där nere UNDER allt kraffs. Jag har sparat ALLA brev jag fått! Så alla jag brevväxlat med (35 stycken har jag för mej att det var när det var som flest) kan se fram emot att få tillbaka sina minnen då, bl a Ann.

🙂

När jag kommer hem ropar Minsting på mej. Han visar mej sitt lillfinger. Det är svullet. Stort. Ser konstigt ut.

”Jag fick en boll på fingret”, konstaterar han.

Det ser ONT ut. Men han klagar inte. Nu får han bara spela (dataspel) med ENA handen, men det går det med.

Mina ”Mamma-tankar” sätter igång: Ska jag ta honom till läkare eller inte? Är det bara stukat eller inte? Är det brutet, eller inte? Är jag en dålig mamma om jag bara låter det vara, eller inte? Vilken läkare ska vi i så fall gå till, eller inte? Akuten, eller inte? Ska jag försöka sätta bandage på det, eller inte?

Han får en påse med is att lägga på fingret och sedan försöker jag bandagera det. Det går inte. Punkt.

Medan jag tänker, hinner kvällen gå och det blir inga Resultat av Tänkandet, och nästa dag  kommer utan Resultat också. Jag bestämmer att jag under dagen ska kontakta läkare och se om vi kan få komma till någon under dagen (och min jobb-kalender är FULL av besök, så jag kan bara inte vara hemma och gå till läkare just den dagen…och det är säkert ändå bara stukat…). Vi får en akut tid hos en läkare kl. 17.00. Piiip!

Läkaren klämmer och tittar, och konstaterar att ”fingrar är viktiga”. Sedan säger han att det måste därmed röntgas och en sådan remiss kan inte han göra/skicka för vi tillhör ”fel” läkare. Så vi måste uppsöka sonens Egen Husläkare dagen därpå. Suck. Det var bättre förr. Tänker jag.

Sagt och gjort. Klockan 08:00 ringer jag till Sonens Husläkarmottagning. Om man ringer två sekunder för sent hamnar man i en telefonkö på 1 timme (!), typ. Jag slår numret kl. 07:58 (tfn-svarare) och 07:59 (tfn-svarare) och 08:00 och ändå blir jag inte samtal nr 1, utan hamnar i ”Just nu är det många som ringer, men du är placerad i kö….”. Men plötsligt är jag Framme och får berätta att sonens finger möjligen är brutet.

Vi får en tid kl. 09:15, så jag rusar in i Minstings rum, rycker upp honom och vrålar: ”BRÅTTOM!”  viskar rart: ”Vakna min älskling. Vi ska gå till doktorn.”  Han ligger nämligen och sover.

Vi hinner. På en timme och en kvart hinner Minsting vakna, äta frukost, klä på sig och vi hinner gå till Pressbyrån, köpa SL-kort/fylla på det och ta bussen till doktorn. Wohoooo! Give me five!

Doktorn säger att det ”troligen INTE är brutet”, men att hon skickar iväg en remiss för röntgen iallafall, eftersom vi annars kommer att gå och undra om det ändå inte är brutet.Säger hon.  Ungefär.

Så vi tar bussen och tåget till Täby. Där är röntgen. Minsting röntgas en gång, två gånger, tre gånger. Sedan får vi ett Resultat. Jag läser Resultatet. Det står på latin. Hrmf. Jag har läst latin, men minns inte så mycket: ”….fissur….bla bla bla”. Jag kommer fram till att det står att det ÄR brutet och att en liten bit har lossnat, eller något sånt. Sedan står det att bilderna länkas till Danderyds sjukhus. BRUKAR man länka bilderna dit? Tänker jag. JAG vet inte.

”Jaha. Nu då? Vad gör vi nu?”

”Vi skulle ringa doktorn om det var något fel”, säger Minsting.

Jag ringer doktorn. Hon låter stressad och irriterad. Hon tycker att jag borde FATTAT att vi skulle åka direkt till Danderyds sjukhus.

Eftersom vi är på väg hem, så får vi vända och åka tillbaka och sedan vidare.

Mot Danderyds sjukhus.

Väl där ska vi först Anmäla oss i Akutens Ortopedreception, typ, som ligger i källaren, och man ska följa det blå strecket. Eftersom Minsting är lika förvirrad som jag, och har lika obefintligt lokalsinne, går vi lite hit och dit först innan vi hittar något blått streck över huvud taget.

Till slut hamnar vi rätt, och är anmälda och hela fadderullan. Då börjar den otroligt roliga VÄNTAN. Det är ju det man får göra när man ska göra akuta saker på sjukhus.

”Det är konstigt att det heter AKUT när man bara får vänta och vänta….”, säger Minsting.

Håller med.

När vi äntligen får komma in för Utförande, har vi ingen aaaaning om vad dom tänker göra med Minsting. Men armen läggs upp på ett högt bord och Gipskungen säger att han ska gipsa.

Jaha. Tack för infon, liksom.

Läkaren kommer in och säger att handen måste gipsas i 90 graders vinkel och det är JÄTTEVIKTIGT.

Gipskungen gipsar. Det blir fel. Han får göra om.

Gipskungen gipsar igen. Det blir rätt. Det blir klart, och vi får åka hem.

Minsting får förhållningsorder:

1)”Du får inte röra på fingrarna/handen alls. Det är en liten bit som sitter fel, som inte får röras.”

ELLER

2)”Du måste röra på fingrarna för om du har fingret för stilla, stelnar det och då blir det aldrig riktigt rörligt.”

Hur var det nu? Vad var det han sa, egentligen?

Som tur är har vi återbesök på torsdag, och om Minsting gjort RÄTT  (enligt ovan….) då, och fingret har börjat läka, ska dom inte göra någonting, men om det inte ser RÄTT ut inuti, måste dom operera.

På det där fingret som ”troligen inte” var brutet (enligt läkare 2).

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

//

Det kommer några flickor in till mej. Dom går i 3:an och är tårögda och upprörda. Jag stänger dörren bakom dom, och så ska dom få berätta vad som hänt. Döm om min förvåning när den första tjejen säger:

-”Vet du vad Ebola är?”

-”Ja…..?” säger jag och undrar vad som komma skall.

-”Ja, Ebolan har ju kommit….typ” säger en annan tjej vidare.

-”Ja, jag hörde på TV att en man som varit i Liberia, hade blivit smittad och åkt till USA….” säger jag.

-”Ja, och nu är vi jätterädda!!” gråter den tredje flickan.

Alla tre brister ut i gråt.

– ”Och då kom jag att tänka på min hamster, för när mamma skulle ta hand om den, smet den ut ur buren, och sen råkade hon klämma den i dörren så att den dog….Det var när jag gick i ettan”….snyftar en av tjejerna.

– ”Och min mormor bor i Tyskland och jag längtar efter henne!” gråter den andra tjejen vidare.

– ”Min lillebror har epilepsi”, snyftar en

– ”Och min storasyster har ADHD”, gråter den tredje.

Kära nån, vad ledsna dom är över allt och inget. Jag tröstar alla lite grann och sedan säger jag att jag tror att nästan alla människor har något som är jobbigt och svårt i sitt liv, och det gäller att lära sej att klara av sitt liv ändå….att gå i skolan och sånt….

Och så lägger jag till att dom inte behöver bekymra sej om Ebola, eftersom USA är så otroligt långt ifrån Sverige, och dessutom har dom så bra sjukvård där. Och här.

”Jag kan lova att ni inte kommer att bli smittade av Ebola”, säger jag till och med.

Och om jag lovat något som jag inte kan hålla, så får dom väl bli arga då,  Ebola-smittade och allt….

Jag minns när jag lovade mina söner att Michael Jackson inte skulle komma till Åkersberga. Dom var rädda för honom eftersom han ”sexade sej” med småpojkar. Det hade dom hört. Och den ”lovningen” förblev sann. Som tur var. Puh, liksom….

Det finns Ytterligheter av allt. Allt! Och allt finns. Vilka knasigheter man än kan tänka, FINNS det såna som GÖR sånt. Vad det än är.

Så vad man än tänker och hur man än gör, så finns det alltid YTTERLIGHETER av detta, oavsett vad det är.

Så också med FEMINISMEN.

Jag anser att Feminism och Jämlikhet är samma sak. Om man inte är FÖR feminism är man emot jämlikhet, för att vara feminist innebär att tro på JÄMLIKHET. Punkt.

Det är lite som att säga att man inte är rasist, men man är för rasåtskillnad och mena att det är olika saker. Det är det ju inte!

Självklart är du feminist!

Jag tror att många förhållanden tar slut för att jämlikheten i förhållandet inte fungerar. Självklart fungerar jämlikheten så länge det inte finns barn i förhållandet, för då är det ju plättlätt, men sen – när första barnet kommer, och andra….DÅ är det inte plättlätt längre.

För plötsligt är det bara tjejen som blir gravid, tjejen som föder, tjejen som ammar, tjejen som har hormonerna som far omkring, tjejen som är hemma….Hur lätt är det då att förbli jämlik?

Och varför får killar i snitt fortfarande mer lön än tjejer? Och varför lyser kvinnor med sin frånvaro inom politiken? Är vi tjejer mindre politiska eller vad är det? I större politiska sammanhang här i Världen är det nästan smärtsamt vad vi kvinnor är dåligt representerade. Överallt män, bara män.

Och det är fortfarande bara en liten PLÄTT av jorden där kvinnor är någorlunda jämlika, och det är i Norden. I stora delar av världen behandlas kvinnor som boskap – om inte värre, för boskap får åtminstone gå omkring utomhus utan tält på sej, och inte skär man sönder deras könsorgan heller…

Så: Är du feminist eller inte?!

I morse, när jag åkte (vilse) buss och t-bana, och trängdes med folk och svettades och stressade och tyckte att ”fyfaan-för-att-bo-vistas/vara-i-stockholm-bland-alla-människor-det-passar-verkligen-inte-mej”, så läste jag tidningen Metro. I den hade en kvinna skrivit om mobbing. Hon, som många andra (kändisar), var mobbad som barn, och led av det (givetvis). Många lider hela livet av den mobbing som pågick under skoltiden.

Det jag undrar över är: VEM/VILKA var mobbare?

Ofta får man höra berättelser om människor som var mobbade, eller att dom känner någon som mobbades eller vet någon som mobbades, men INGEN minns att dom såg någon bli mobbad, eller mobbade själva.

Alla som är Skyldiga lyser med sin frånvaro.

Ibland undrar jag om mobbarna VET att dom mobbade? Ibland undrar jag om dom minns, och skäms? Eller kanske dom, till och med idag, tycker att den mobbade ”förtjänade” pikarna, slagen och dom elaka orden, för ”han var ju så ful/luktade så illa/var så knäpp” etc.

Varför träder aldrig en gammal mobbare fram? Består hela skalan mobbare av Fegisar? Är det ingen som efteråt vill säga ”förlåt” eller ens erkänna att det var dumt? Är det ingen som ångrar sej?

Om man ska få mobbare från ”idag” att träda fram, behöver man nog få mobbare från ”igår” att träda fram, först. Som några slags Förebilder, på något bakvänt sätt.

Det kommer att visa sej att dom inte är Monster, utan att dom är Helt Vanliga Människor, som gjorde Helt Galna val.

Men det viktiga är att Träda Fram och Visa upp sej i alla sin svaghet. Och erkänna. Kanske berätta varför. Kanske berätta hur dom tänker sej att man kan få stopp på mobbing. Kanske dom sitter inne med sån erfarenhet att vi som jobbar med detta dagligen, kan få tips och hjälp?

Det finns också vuxenmobbning. På arbetsplatser. Någon som ”inte passar in”, någon som blir utfrusen, någon som ”inte gör som alla andra”….och därför blir hårt åtsatt.

Vuxenmobbing.

Finns.

Been there.

Men nu kämpar jag för en mobbningsfri skola.

”Du är inte som andra i din ålder. Jag tänkte på det häromdagen, när jag var på en heldag med en massa andra kollegor, där det var tanter i din ålder, för dom var liksom….tanter! Men du är mer som mej – mer som oss!” säger hon och menar sej själv (37 år) och min andra kollega, som är född 1989…..

”Du är liksom ung i sättet, och så ser du ung ut också!”, säger hon. ”Man kan verkligen inte tro att du är lika gammal, och till och med äldre, än en del tanter som jag träffade häromdagen!”

”Mer! Mer!” säger jag och skrattar.

Och där försvann åldersnojjan. Iallafall för en liten stund.

Typ en vecka, eller två.

😉

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19588045.ab

Ja, jag minns när Estonia sjönk. Jag minns det ”som igår” och jag häpnar över att det är 20 år sedan. Å andra sidan var jag höggravid med Storing, som nu är 19 år, så visst förstår jag ändå, på något sätt.

Jag var hemma hela dagarna. Magen var enorm och jag hade ont lite här och där, så jag var sjukskriven på heltid. Jag minns chocken då jag såg på TV vad som hänt, och jag följde varje TV-utsändning dygnet runt så länge det rapporterades om det. Jag minns dessa människor i vattnet, och reportern Lelle, som rapporterade. Jag led när jag hörde honom, för han var så påverkad av allt som hände omkring honom så att hans röst darrade och ögonen var fyllda av tårar hela tiden. Det var nästan en plåga att höra och se honom, minns jag att jag tyckte. ”Ta bort honom! Låt honom vila! Han kommer inte att klara det här”, minns jag att jag tänkte.

Dygnet runt levde jag med Estonia-katastrofen. Jag försökte prata med min dåvarande man om det, men han viftade mest bara bort det – tyckte att jag överdrev, förstod inte omfattningen.

Jag minns hur upprörd jag var över att Äldste Sonens skola inte tog upp det på någon lektion. ”Här är vi – mitt i en av historiens största katastrofer – och i skolan pratar de inte om det! Jag tyckte det var ofattbart, men gjorde inget åt det. Jag berättade för Äldste Sonen vad som hänt (han var 11 år) och försökte få honom att förstå hur stort det var, och att det skulle komma att stå i historieböckerna i framtiden.

Äldste Sonens skola hade flaggorna på halv stång, men ingen berättade för eleverna i Äldste Sonens klass (eller skola?) varför. Det upprörde mej löjligt mycket.

Jag minns Estonia-katastrofen ”som igår”, och jag kan fortfarande känna för dom människor som drabbades – det måste ha varit ofattbart otroligt hemskt (!) – och man kunde konstatera att ”alla” kände någon, eller kände någon som kände någon, som omkom i Estonia-katastrofen.

Att politikerna sedan började tjaffsa om kropparna skulle tas upp eller inte, om båten skulle bärgas eller inte och allt däremellan, att dom tillsatte en massa utredningar som tog tiiiid, var…..ofattbart! Hur kunde dom?! Varför?!? Jag förstår fortfarande inte. Varför inte bara bärga det man kan bärga, och ta upp dom kroppar som går att ta upp, så länge det går och någon orkar?

Näe, det skulle utredas och snurras till och sättas till små grupper av folk, som tycktes ha NOLL förmåga till empati och kris-förståelse.

Precis som när, några år senare, Tsunamin drabbade Svenskarna: ”Vänta! Vi ska bara utreda först.”

Hoppas politikerna lärt sej att det inte finns TID att tillsätta små grupper och UTREDA när man är mitt i krisen. Detta måste ske efteråt.

Det var mina nuvarande tankar från Katastrofen som drabbade Sverige 1994.