erviluca #mammatillfyrakillar

Jag är rädd för mörker. Jag får panik om jag är ensam och det är mörkt. Så svart så att jag inte ser något, är skitläskigt!

MEN!

När jag är med mina hundar är jag inte rädd.

Det är skitkonstigt, för dom är ju inte Värsta Bestarna precis. Och OM någon skulle dyka upp och kasta sej över mej/oss, så vette-faan vad dom skulle göra…. Slicka skurken kanske? Slicka ihjäl honom?

Näe, dom skulle nog skälla och ”beté sej”. Tror jag.

När jag går min långpromenad på hösten, är det beckmörkt. Och det är inte så kul att gå på asfaltsvägarna hela tiden, även om det finns många jättefina gångvägar häromkring….

….så jag går in i fårhagarna eller i skogen. Där är det MÖRKT! Man ser Ingenting! Och ändå skuttar hundarna runt som om dom såg. Jag tror att dom helt förlitar sej på hörsel och lukt. Själv har jag ficklampa.

Men att jag vågar! Jag är så imponerad av mej själv.

Igår tog jag en snabb funderare innan jag klaffsade in i skogen med hundarna: ”Är det farligt att gå i mörkret? Kan någon Farlig Typ hoppa på mej? Finns det vargar eller andra farliga djur i skogen?” Jag svarade mej själv: ”Nej. Nej. Nej”. Sen klättrade jag över stängslet (nåja – klättra och klättra….man kliver upp på en stege på ena sidan och ner på den andra) och släppte hundarna FRIA på andra sidan! ”Tjohooooooo, free at last!” tjöt dom (inte).

Sen gick vi och gick. Och ovanstående foton togs. Jag gjorde en liten film också, som jag försökte göra till en skräckis….men jag har inte riktigt den rätta touchen, märkte jag efteråt, när jag tittade på den: Sååååååå inte läskig!

…………………………………………………………..

PS. Försökte få över den från mobilen och hit. Misslyckades. DS

När det Händer Något Hemskt i Sverige för ett, eller flera barn, sätts det igång en massa System för att hjälpa barnet/barnen att förstå och reagera och leva ut sina känslor och tankar kring Händelsen.

Det kan vara ett par barn som dött i en bilolycka i en klass tex. Det sätts in en massa experter som ska prata med klasskamraterna, och med alla andra som kände barnen som dog. Kyrkan öppnar upp och prästen blir tillgänglig (även om hen var det innan också) och alla vuxna värnar otroligt mycket om att Dom Svenska Barnen ska få agera och reagera på ett sätt som gör att dom inte blir skadade eller psykiskt störda för livet.

Men vi (näe, jag skriver ”man” istället, för jag känner mej inte delaktig i dom här besluten) tänker Helt Annorlunda kring våra Flyktingbarn. Det är som om dom är Annorlunda inuti, på något sätt…eller så förstår jag inte hur man tänker kring vilken hjälp och vilket stöd dom behöver.

Våra svenska flyktingbarn kommer flyende från krig och elände. Kanske har dom gått genom land efter land, med eller utan sina föräldrar. Kanske har deras flykt präglats av svält och torka, bråk och utsatthet. Kanske har dom bevittnat dödandet av släktingar och vänner, kanske har dom varit skräckslagna, livrädda och otroligt ledsna. Kanske har dom blivit våldtagna och slagna och hotade till livet själva.

Kanske har dom i flera år bott i något tält i ett flyktingläger, där varje dag varit en kamp för överlevnad. Kanske har dom gått i flera år genom land efter land, ensamma och livrädda, utan att kunna språken i dom länder dom passerat – helt utlämnade till Den Okända Världen. Vi kan bara gissa vad vuxna gör med rädda och utsatta barn som inte har någon i världen att luta sej emot eller fråga.

Dom barnen tycker vi inte behöver någon hjälp alls. Kanske för att man inte vet vad dom gått igenom, eller så är det för att man tror att dom är Annorlunda, inuti….

Det jag vet är att barnen sätts i skolan så fort dom fått en kommunplacering och sen ska dom funka. Punkt. Dom ska lära sej svenska fort som tusan och ta igen alla dom år dom inte pluggat fort, fort. Svenska och matte och no och so och allehanda ämnen ska dom lära sej, på svenska. Och så ska dom fungera.

Någon hjälp för att få ur sej minnena, frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan och skräcken, dom går och bär på finns inte. ”Dom får väl söka sej till BUP om dom behöver….”, blir svaret när jag har frågat.

Då kan man ju alltså undra: Är flyktingbarn på något sätt Annorlunda mot våra svenskfödda barn?

För våra svenska barn blir ju överösta med hjälp vid ”kriser”….och flyktingbarnen behöver ingenting.

Uppvuxen på 70-talet som jag är, med Flower-Power och Kärlek-till-alla och Lika-för-alla och Tillsammans-ska-vi-rädda-världen och Alla-ska-vara-lika och Allt-är-Naturligt, så ansåg jag (och många med mej – då) att ”Att-tycka-om-att-shoppa” var FULT. Bort bort bort! Det passade sej inte i vårt Tillsammans-samhälle.

Men sedan kom det: ”Vilka är dina intressen? Att shoppa”. Och när jag läste och hörde sådana svar, tänkte jag ”Huuuu! Hur vååågar han/hon säga så?? Så FULT! Så Ytligt!”. Ordet hen fanns inte då.

Men nu känner jag att det är dags att komma ut ur garderoben: Jag älskar att shoppa!

Jag älskar Det Nya. Det som är Nytt! Nytt för mej alltså, för det kan vara gammalt i Verkligheten. Jag kan likaväl shoppa på Myrorna, som på Åhlens.

Men inte på NK. Nope. Jag har svårt för fiiiina märken och För Dyrt. No no!

Det ska vara lågt pris och roligt, gulligt, passande eller ovanligt.

OM jag hade pengar, skulle jag kunna shoppa Hur Mycket Som Helst!

Kanske jag är ”Shop-aholic”. Fast jag inte kan. För jag har inte pengarna. Men OM!

OM jag hade Pengar så det räckte och blev över skulle jag shoppa shoppa shoppa! Och det jag MEST tycker om att shoppa är små och roliga eller söta PRESENTER åt Andra – speciellt åt sönerna. Jag får verkligen Hålla i Mej för att inte alltid – så fort jag ”råkar gå in i en affär” – köpa något åt någon av mina söner. Hålla. I. Mej.

Varför måste jag hålla i mej då? Jo, för att jag har inte råd (är det ena) och för att sönerna inte alltid uppskattar ”presenterna”. Dom begriper verkligen inte gåvans Fantastiskhet! Jag älskar både att fynda bland kläder i olika butiker till sönerna, skor och andra roliga eller tokiga saker.

Mina två äldsta har För Det Mesta uppskattat en tröja här och ett par skor där….men Mellan: Oj oj oj! ”Meh, KÖP INTE saker till mej då!!” säger han när han suckar över att jag köpt en tröja till ”på rea” som ”var nedsatt från 1000 kr till 399 kr!”, och som han tycker är ”mesig” eller något-annat-mer-modernt-ord-som-jag-har-glömt. Minsting sätter på sej det jag lägger framför honom. För det mesta. Men han märker inte ens när tröjan är ny….

Igår var jag på en sån där Tokrolig affär, där jag skulle kunna ha plockat med mej Hälften (nästan), om jag haft råd. Den hette ”Mixage” och ligger på Fridhemsplan. Trots att ena affärsbiträdet var väldigt tjurig, skulle jag kunna gå dit igen och shoppa shoppa shoppa. Jag hittade roliga kylskåpsmagneter, tokiga nyckelringar, härliga ljuslyktor, fräna hyllor och billigt billigt billigt! Jag ville köpa till svågern och söstrarna mi, till sönerna och till den ena och till den andra.

Jag höll i mej så att jag nästan blev blå och köpte Bara Det Nödvändigaste, vilket var några saxar, en nyckelring, disktrasor (åååh, vad KUL ….NOT! Men BILLIGT!) och en pytteliten ficklampa (bra att ha när man är ute med hundarna på kvällarna), så jag var JÄTTEDUKTIG.

Och nu undrar jag: Kan inte du skicka mej, typ 1000-5000 kr som jag kan shoppa shoppa shoppa för?!?

?????????????????????????????????

Nähä.

Snåljåp!

Jag är så Förundrad.

Kroniskt.

Över Tiden.

Tiden, som är så Föränderlig – över Tid.

När jag var barn var Tiden såååååååååå lååååååååååång. Den var Evig. Jag var både 8 år och 12 år och 16 år för eeeeevigt. Ett år var ”En eeeevigheeeeet”! Barndomen räckte och blev över och blev Ett Helt Liv.

Det Viktiga Barndomen, som påverkar oss för hela livet, som finns kvar, inuti – alltid. 

Sen kom Ung-vuxen-åldern som också var lång och knepig och härlig och rolig och läskig, och så var den så MYCKET. Mycket av allt. Den fanns en Framtid, men ändå inte. Man levde i NU:et, för det mesta, och framtiden var ”i morgon”, men inte ”om 30 år”.

”Om 30 år” fanns inte alls.

Iallafall inte för mej.

Framtiden fanns, men ändå inte.

Inte skulle jag bli ”gammal”. Jag förstod ju att jag skulle bli det, men ändå inte. Det var svårt att föreställa sej, och jag skulle inte bli som ”dom”. Jag skulle inte bli som ”dom där gamla”. 50 år var GAMMALT.

När mina föräldrar fyllde 50 år, tyckte jag att dom skulle flytta till ett hus utan trappa, eftersom dom var så gamla, och jag tänkte att ”vilken dag som helst” kommer dom inte att kunna gå i trappan längre.

Hoppsan, så tokigt jag tänkte!

Nu är jag själv 50+. Och går i trappor hur lätt som helst. Fast inte lika lätt som när jag var 25! Faktiskt.

Jag tyckte det var skönt att fylla 30 år, för då var man liksom ”vuxen på riktigt” – iallafall i år sett. Jag såg rätt så ung ut, så det var skönt att säga att ”jag är faktiskt 30 år!”, när folk undrade varför det satt en ”16-årig socialsekreterare” där och pratade med dom.

Så gick åren, och när jag fyllde 40 år fick jag PANIK! Jepp. Gammal hederlig ålders-panik-nojja. Jag trodde jag skulle slippa sådan eftersom jag inte haft den tidigare, men OJ vad den dök upp. Med besked. Hej och hå!

”Jag är GAMMAL! Det är för sent! Nu är det kört!”. Eller nåt. Såna tankar och andra knäppa tankar fastnade i mej bara pga siffrorna  i år jag uppnått. Det gick inte att sudda ut eller få bort. Nojjan fanns där, och ville inte försvinna.

Jag hamnade i någon slags panik som det inte fanns något svar på eller någon lösning på. Jag ville vara ung, men ändå inte. Ville se ung ut, men ville inte bli ”tagen för” en 25-åring. Pust!

Kanske jag helt enkelt ville vara Viktig och Betydelsefull. Uppskattad. Kanske. Jag vet inte. Men ont gjorde det. Inuti. Och löjligt var det. Och är.

Det har inte riktigt gått över, men nu handlar det mer om en Förundran.

En Förundran över att jag plötsligt tillhör Den Äldre Generationen på en arbetsplats. Det kändes som om jag tillhörde ”Dom Unga” väldigt länge, och därefter ”lagom/mittemellan” vääääldigt länge…..

….och sen är det som om det/tiden tog Ett Stort Skutt och så PLÖTSLIGT sitter jag där och tillhör Dom Äldre.

”Men vänta nu! Jag hann inte med! Vad hände??!”

Typ.

Och så vill jag berätta för alla Unga att ”jag var UNG alldeles nyss!”, men förstår samtidigt hur PATETISKT det skulle vara att säga så, för så sa alla gamla till mej när jag var ung….och inuti mej skakade jag på huvudet och tänkte: ”Näe, det var du inte! Det var för typ HUNDRA år sen!”.

När jag pratar med kollegor och inser att dom FÖDDES efter det att jag gick ut Socialhögskolan….så blir jag så….paff! Och när det visar sej att mina kollegor är lika gamla som mina barn!

Det jag egentligen ville säga var:

Vad hände?!

Och:

Fifaan vad fort det gick!

….allafall Vissa Delar av livet.

http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141028_se_stockholm/9?e=0

Det är som om man nuförtiden hela tiden måste vara Stark och Glad och Duktig och Effektiv och Tänka Positivt och….och….och….

Jag tittar på Cancergalan och alla fantastiska cancersjuka människor är såååå duktiga och starka och ihärdiga och….och….och…. Dom tränar och dom äter rätt och dom lever NU och kämpar och tycks vara så….DUKTIGA!  Tänker positivt gör dom också. Dom flesta. Och jag tycker Cancergalan var jättefin och man blev både rörd och påverkad och ville ge en massa pengar för att cancergåtan ska lösas osv, men det är som om det fastnar en stor klump i halsen….på något vis.

Och när jag åker buss idag på morgonen läser jag Cissi Wallins krönika i tidningen Metro där hon skriver om Psykisk ohälsa, och hon konstaterar – precis som jag gjort i tidigare inlägg här –  att det inte är lätt att få rätt hjälp när man mår psykiskt dåligt.

Så tänker jag att det är som om man inte FÅR må dåligt. Det finns inte plats för det i dagens samhälle. Man ska vara Duktig och Stark och Tänka Positivt och träna och äta rätt och ha massor av vänner och vara snygg och vältränad (igen – ja, för att det är ett himla tjat om detta), och så ska man tycka att man Duger (hur man än ser ut, fast man ska vara vältränad)….

….. och så ska man vara så Oerhört Positiv och se till att alla Svårigheter som Livet ”serverar” bemöts med hurtiga rop såsom: ”Jahaaaa! Nu ska jag lära mej hantera svåra sjukdomar och död! Så NU ska jag tänka Positivt! VAD kan detta dödsfall i min närhet ge mej för Positivt?” och så ska alla stötta och säga: ”Ååååh, vad du tar det här DUKTIGT!” , och man ska gråta lite grann och i rätt mängd, men sedan ska man gå vidare och ha Lärt Sej Något Viktigt.

Att vara superledsen, snora och inte orka träna, eller inte orka gå ut eller inte klara av att Tänka Positivt finns inte. Bort bort!

Att vara Ensam och känna sej Övergiven finns inte. Att vilja ge upp. Att inte Se Ljuset.

Och Alla har Någon. Någon som finns där och kämpar Tillsammans med en. Ensamhet finns inte. Punkt.

Det är liksom bestämt så. Och man lär sej av alla svårigheter och man är så Duktig när man bemöter svåra tider med styrka och kraft och när man tar emot stöd och hjälp ifrån ”alla”.

Men vad händer med dom som lägger sej på golvet och grinar, vägrar träna sej igenom svårigheterna, ser inget positivt med det som dom utsätts för och hatar allt och alla och tycker BARA det är Orättvist att just dom drabbades av cancer eller någon annan sjukdom?

Och dom som dog – kämpade inte dom tillräckligt?

För att inte tala om alla dom som faktiskt  mår skitdåligt idag, just nu, och vågar inte dela det med någon eftersom allt går ut på att vara Duktig och att kunna SE träden i skogen (istället för ”ser inte skogen för alla träd”) och Möta Faror med ett ”Ha-ha-ha! det här klarar jag!”

Och vad händer om man står där, mitt ibland alla, och med tårar i ögonen säger: ”Jag mår skitdåligt!”. Vad gör du då? Springer? Långt? För vem vill ha en person i sin närhet som ”mår skitdåligt” och som inte ”rycker upp sej”, FAST alla säger att ”det är bara att…..” osv?

Jag tycker det är på tiden att ”folk” FÅR må dåligt, får gråta och tycka att allt är skit. Att man FÅR vara avundsjuk och svartsjuk (iallafall lite grann) och att man FÅR gråta och tjuta, trots att man kanske inte ens har någon svår sjukdom.

Alla känslor borde få finnas. Och jag tycker inte man ska behöva tänka så jävla positivt jämt!

Jag undrar verkligen om det är så att någon På Riktigt sett en u-båt, eller liknande, där i vattnet där militären letat och letat och letat (för en massa miljarders kronor). Jag tror att dom helt enkelt vill ha mer pengar till försvaret och därför fixar en ”hitte-på-u-båts-letning” för att visa hur oskyddade vi är och hur farligt det är att ha sitt land så nära ”ryssen”.

Det var ju samma sak för…..MASSOR av år sen – typ 30 år sedan, eller nåt. Då letades det också efter en u-båt i flera dagar och veckor, men ingen u-båt hittades. Kanske tyckte försvaret även då att dom hade lite för lite pengar.

Kanske är det så man ska göra när man behöver mer pengar till sin verksamhet? Man kan göra lite ”hitte-på-problem”.  I skolan tex, där det lääääääääänge behövts mer pengar, men ”ingen” har fattat det förut, utan man har väntat på att det ska visas i en massa Resultat av Viktiga Undersökningar, och först DÅ vaknar  politikerna. Fast jag skrev för cirka 10 år sedan vad som skulle hända om man struntade i BARNEN (som alla går i skolan).

Kanske dom som kämpade för skolan skulle ha skapat en massa ”hitte-på-undersökningar” redan då!

Liksom.

Eller sjukvården. Där har det länge behövts mer personal och mer pengar. Men det kommer inte politikerna att förstå förrän dom själva blir sjuka, eller förrän någon Undersökning visar att vi ligger sist på någon lista över hela världen.

För det är ju viktigt att ligga högst på Listan.

Listor är viktiga.

Jämförelser är viktiga. Hur människor mår och har det i VERKLIGHETEN spelar ingen roll, bara Listorna säger Rätt Saker.

”Vi mår dåligt!!” skrek barnmorskorna.

Men vem bryr sej om dom inte fixar någon Lista.

Eller kanske en u-båt.

En u-båt som åkt vilse och hamnat på BB.

Eller en stor u-båt som ska till att pluppa ut en liten u-båt.