Kategoriarkiv: Uncategorized

Ibland är det som om det är viktigare att fylla i Rätt Papper i Rätt Ordning på Rätt Sätt och med Rätt Namnunderskrifter, än att verkligen Göra Gott.

Ibland är det som om Bevisen för att man Gjort Rätt är viktigare än att man faktiskt Gjort Bra Saker.

För vad betyder det att man gjort bra saker om det inte kan bevisas?

Det kanske kan bevisas på det sätt att människor man träffat mår bra och kanske har man räddat en och annan från sorg och elände…men vad betyder det när det inte finns några Bevis på att man faktiskt gjort bra saker?

Jag tycker det är viktigt att Bevisa att man inom Socialtjänsten, Skolan, inom Sjukvården gör Bra Saker i Rätt Ordning, men det är ändå som om det blir viktigare att Bevisa på rätt sätt än att Göra på rätt sätt.

Fast det kanske är så; Att förut behövde man bara Göra, och inget bevisa. Och nu, när man insett att hur man behandlar människor måste bevisas, så har pendeln slagit över åt andra hållet, och det blir Bara Beviset som är viktigt.

Om jag bara har lite tålamod kanske alla en vacker dag inser att Både Ock är viktigt, och vågskålarna väger då jämnt.

Och jag kan pusta ut……

…… och sluta reta mej på att Bevisen är viktigare än vad man verkligen Gör.

……………………………………

PS.

Dessutom tar detta ifyllandet av Bevis i pappersform, med rätta namnunderskrifter, så mycket tid ifrån det som är Viktigt, dvs att Göra Gott.

Hon har fått utskriven en ny medicin, eftersom den gamla inte tycks fungera. Hon ska långsamt sätta in medicinen, med ökning av dosen gradvis. Hennes problem är: Depression. Nu ska hon blir gladare och piggare är det meningen.

Eller?

http://www.kostdemokrati.se/nyheter/2011/12/18/sjuka-av-sina-mediciner/

Vi läser på FASS om biverkningar:

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

• yrsel (kan leda till fall), huvudvärk, muntorrhet
• sömnighet (kan försvinna med tiden när du tar Seroquel Depot) (kan leda till fall)
• utsättningssymtom (symtom som inträffar när du slutar att ta Seroquel Depot) omfattande svårighet att somna (sömnlöshet), sjukdomskänsla (illamående), huvudvärk, diarré, kräkningar, yrsel och irritabilitet. Det är lämpligt att man slutar gradvis med läkemedlet under en period på minst 1–2 veckor.
• viktökning.

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):

• snabb hjärtrytm
• känsla av att hjärtat bultar, rusar eller hoppar över hjärtslag
• nästäppa
• förstoppning, orolig mage (matsmältningsproblem)
• kraftlöshet, svimning (kan leda till fall)
• svullnad i armar eller ben
• blodtrycksfall då du reser dig upp. Det kan få dig att känna dig yr eller svimma (kan leda till fall)
• ökad blodsockerhalt
• dimsyn
• onormala muskelrörelser, t.ex. svårt att påbörja rörelser, skakningar, en känsla av rastlöshet eller muskelstelhet utan smärta
• konstiga drömmar och mardrömmar
• ökade hungerskänslor
• känsla av irritation
• störningar i tal och språk
• självmordstankar och försämring av din depression
• andfåddhet
• kräkningar (främst hos äldre)
• feber.

Mindre vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare):

• epilepsi eller kramper
• allergiska reaktioner som kan inkludera upphöjda knottror eller strimmor, hudsvullnad och svullnad runt munnen
• obehagskänsla i benen (även kallad restless legs syndrom)
• svårigheter att svälja
• ofrivilliga rörelser, framför allt i ansiktet och tungan
• sexuell dysfunktion
• försämrad diabetes
• ändring i hjärtats elektriska aktivitet som kan ses i EKG-mätning (QT-förlängning).

Vi läser vidare om mer ovanliga biverkningar, men ändå – det handlar om självmord och döden!

Hon börjar fundera på om det inte är bättre att hon fortsätter vara deprimerad….för med alla dom här biverkningarna är det ju bara att ”gå och lägga sej och dö”.

Inte för att det är säkert att hon får alla biverkningar, eller kanske inte ens någon, men för att man ska VETA om biverkningarna håller i sej, ska man stå ut med att äta medicinerna i 2 veckor. Det är en lång tid om man mår dåligt.

Jag minns när jag på försök fick epilepsimedicin för min migrän, för att testa om den skulle försvinna. Och fy vad dåligt jag mådde! Jag kände mej fullkomligt…SUPERSJUK! Jag stod INTE ut i två veckor. Jag skakade, darrade, blev fumlig, sluddrade, fick yrsel och oj oj oj! Näe, biverkningarna kan ju vara värre än själva sjukdomen faktiskt.

När det gäller cancer och såna dödliga sjukdomar förstår jag att man inte har något större val – man måste stå ut – men när det handlar om migrän eller depression….

Näe.

Jag ska följa hennes mående nu framöver för att se om vi ska bocka av hennes biverkningar, eller om hon har tur och slipper. Det ska bli spännande.

Eller inte.

Ibland förstår jag mej inte på människor. Rätt ofta faktiskt. Fast jag är en själv.

Igår var Storing här och han har kommit fram till samma sak. Fast han bara är 19 år.

Fiona åkte iväg med Nya Familjen för 1 vecka sedan. Därefter har jag fått rapport via mail varje dag om hur BRA det går, hur hon anpassar sej och hur härligt allt är och att alla älskar henne.

Så idag får jag ett mail att Mimmi kanske vill lämna tillbaka henne, eftersom Fiona vill vara med henne hela tiden. När hon inte får vara med Mimmi skäller hon. Jag förstår att det är jättejobbigt (att hon skäller) men inte är det väl så konstigt att en hund, som precis flyttat iväg till en helt ny familj – ett helt nytt sammanhang (!) – känner sej otrygg?

Ända sedan hon flyttade till oss har hon varit med Milton eller mej ALLTID. Hon har ALDRIG varit utan oss båda. Det är hon nu. Den första veckan i hennes liv är hon utan mej OCH Milton.

Mimmi skrev att hon blir stressad av att Fiona vill vara med henne hela tiden. Oooookey….!?

Så Fiona kanske kommer tillbaka i veckan….men hon är såååååååååååå välkommen! Och kanske hon stannar sen, för jag tror inte jag orkar ”skicka iväg” henne en gång till.

Jag minns hur det var med Sally, när hon flyttade; Först flyttade hon till ett par med en liten svart hund. Där var hon några dagar, innan dom hörde av sej och sa att Sally försökt BITA en liten pojke, samt var tjurig och stressad. Hon fick flytta tillbaka hem direkt. Sally – bita?!? Näe! Jag tänkte att hon måste ha blivit riktigt illa behandlad. Sally hade aldrig visat några tecken på aggressivitet. Hon var ju en riktigt GoseHund! Min ”hångelhund”.

Sen hämtade vi andan lite. Och sen flyttade Sally till Gävle, till en underbar familj. Och där bor hon fortfarande. Fast nu heter hon Nova. Och hon fick det så braaaaa.

För dom som undrar fick hon flytta för att Storing var allergisk mot henne.

Så nu får vi se om Fiona kommer hem igen….och då kommer jag att krama sönder henne!

https://www.facebook.com/#!/magnuscarlssonofficiell

Det skedde igår, det sker idag och det kommer att ske i morgon. Det sker hela tiden.

Vad?

Att Random Människor skäller ut en hundägare. Det är som om det är något man får ”ta” när man är hundägare, och det spelar ingen roll hur man bemöter den ”skällande människan” för det händer aldrig att dom ber om ursäkt, slutar skälla, beter sej snällt eller ändrar sej.

Det är som om Hundägare är Fritt Villebråd: ”Shoot´em down! They deserve it!” Varför vi förtjänar det, vet jag inte – det räcker med att vi äger en hund – som bajsar, skäller eller är predestinerad att bli Livsfarlig (vilket alla hundar tycks vara, enligt ”Dom”).

Jag HATAR när tidningarna skriver om en hund som bitit en människa, för då får ALLA hundhatare/hundrädda vatten på sin kvarn. Skriv istället om när MÄNNISKOR biter en människa! Eller när MÄNNISKOR dödar en annan människa. Jag kan lova att det sker oftare.

Nästan varje dag när jag är ute och går med min/mina hund/hundar träffar jag en annan (trevlig) hundägare med en ljuvlig och snäll hund, och varje gång NUFÖRTIDEN pratar vi om hur vi blir utskällda i tid och otid.

Jag är själv djupt imponerad över hur DUKTIGA vi hundägare är på att plocka upp bajset efter våra små och stora vänner! Men det HÄNDER (och nu blir jag väl AVRÄTTAD) att jag antingen har glömt bajspåse, ELLER att hundarna bajsat fler gånger än bajspåsarna räcker till, så att jag INTE kan ta upp bajset! För det mesta brukar jag då försöka putta det under något (tex en buske) med foten, lyfta upp det med ett blad och lägga undan det där det inte går att trampa i det, men det har hänt att jag lämnat bajset där det bajsades!

HerreGuuuud, alltså! Jag VET att jag borde skjutas! Helst igår, men samtidigt tröstar jag mej med att jag dom gångerna lämnade bajset till Naturen, och INTE stoppade det i en PLASTpåse , vilket måste vara otrooooligt miljöovänligt. Jag var alltså lite mer miljövänlig dom gångerna.

Med tanke på hur många hundar det finns, är det imponerande hur lite bajs som ligger ute! Men dom få högar som lämnas ska fotograferas, bråkas om, skällas på, göras till BERG för dom som älskar att hata oss hundägare, och hundar!

VET ni hur GOTT hundar gör för sina ägare? VET NI hur många ensamma lever för sina hundar, och skulle vara OÄNDLIGT ensamma utan? VET NI hur kärleksfulla dom flesta hundar är och hur mycket dom betyder för sina ägare?

Näe, det vet ni inte, och förstår inte, och det skiter ni också högaktningsfullt i, men FY FAAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ att människor ILSKET skriker:

”KOPPLA HUNDEN!” (fast den inte gör en fluga när och inte är i närheten av den som skriker) och sen brukar dom lägga till: ”VEEET DU INTE ATT DET ÄR KOPPLINGSTVÅNG?!?!?”

”PLOCKA UPP EFTER DIN JÄVLA HUND!!”

”HÅLL REDA PÅ DIN JÄVLA HUNDJÄVEL!!”

osv.

Varför inga människor ber vänligt?

Ingen aaaaaaaaaaaaaaaning!

Ibland tänker jag att det är alla människor som har ANDRA PROBLEM som passar på att få ur sej sin ilska mot hundägare, ba´fatt det är Tillåtet.

Liksom.

Kan det vara så?

Men snälla; SLUUUUUUTA skälla på oss hundägare!

Först vill jag bara ”säga” att det inte är bra när jag lovar att skriva om något speciellt ”i nästa inlägg”, eftersom tusen Andra Saker dyker upp i skallen, som vill ut ”i nästa inlägg”, men denna gång ska jag hålla det jag lovat:

Dagen efter Fiona åkt iväg, var jag på väg hem ifrån jobbet då jag stötte på en tjej som precis kom ut från ett hus med fyra hundar. Jag stannade och skrattande frågade jag om hon var dagmatte, eftersom det var fyra Helt Olika hundar – från stor till pytteliten.

”Näe, det är mina allihop!” svarade hon och suckade djupt och såg väldigt stressad ut. Jag frågade om jag fick hälsa på dom, vilket jag fick, och den största hunden blev urlycklig och började hoppa på mej och ville VERKLIGEN hälsa. Just den var någon slags schäferblandning (tror jag). Längst bak i gänget stod en yttepytteliten brun hund och var så sööööt så att jag blev alldeles till mej.

”Och vad är det däääär för lite söööt kille???” frågade jag. Jag tyckte att det såg ut som en chihuahua, men ändå inte.

”Det där är Max och han är en Russkiy Toy”, svarade hon.

”Men HerreGuuuud så söööt! Är han blyg?” frågade jag, eftersom han stod längst bak och såg lite ”utanför” ut.

”Nja, det är bara det att dom andra tre är tikar, och alla löper just nu, så han är helt galen….” suckade hon. ”Jag vill faktiskt hitta ett nytt hem till honom, för det här går bara inte!”

Jag lyfte upp lille Max och pussade lite på honom och frågade vad han kostade.

”Nja, typ inget, bara han får ett riktigt bra hem….”, sa hon.

”Jag är intresserad!”, sa jag och började berätta om mej, mina hundar, och om Fiona som flyttat och allt….och att Milton nu behövde en liten kompis.

Vi bytte telefonnummer, och när vi gick ifrån varandra, så var jag helt….förundrad, och tänkte ”Good Things Happens!”. Jag hade i flera dagar funderat på Miltons ensamhet, när jag är på jobbet, och hur jag skulle se till att han skulle slippa vara helt ensam: ”En katt? En liten hund? Dagmatte till honom? VAD??”

Det som hänt därefter är att Max matte ringt mej ett par gånger och jag har ringt henne ett par gånger, och just nu är Max ”på prov” hos en kompis till Max matte…så det kanske inte blir något alls för mej….eftersom Max matte helst vill att Max ska bo hos en kompis, så att hon kan hälsa på honom ibland (fast jag sa att hon gärna fick hälsa på hos mej när hon ville, om han skulle flytta till oss….), så vi får se….

Men ändå!

Jag har känt ett tag att jag inte räcker till för Fiona; Hon behöver MER stimulans och få utvecklas MER. Hon har stor potential och jag har inte tiden, förmågan eller orken att fylla henne med det hon behöver.

Och precis när jag tänker att jag måste göra något åt det, får jag kontakt med en kvinna (Mimmi – fingerat namn), via nätet, som behöver en ung vuxen hund, att testa, och om hunden klarar testet ska den få gå en utbildning med henne via Vårdhundskolan ( http://www.vardhundskolan.se/). Därefter ska hunden, tillsammans med Mimmi, jobba som vårdhund inom vården på olika sätt.

Vi bestämmer att träffas – jag och Mimmi – för att prata vidare om hur vi kan göra tillsammans, för att allt ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Vi ”klickar”. Men framförallt klickar hon med Fiona, och tvärtom.

Mimmi visar bilder på sitt hem; Det är ett rött hus i skogen, där hon bor med sin man och sina tre barn, två hästar, två kaniner, tre katter och fyra får. Hon lever helt enkelt Mitt Drömliv. Och nu har hon blivit erbjuden av kommunen att få gå en 2-årig utbildning tillsammans med en hund, för att dom ska bilda ett hundvårdsteam. Snacka om att leva Min Dröm!

Men tyvärr kan vi inte byta liv rakt av bara, utan hon får fortsätta leva sitt och jag mitt, men Fiona kan få vara med i hennes liv, för jag tror att Fiona skulle få ett än mer rikt liv med den familjen. Där kan hon springa ut fritt, umgås med andra djur och barn (som hon älskar!) och dessutom få lära sej MER. Fiona är en smart, och inkännande, hund och hon har ett Inre Lugn som är fantastiskt. Hon skulle kunna göra Under inom vården, tror jag.

Idag kommer Mimmi med make och hämtar Fiona. Därefter ska hon få ”hitta hem” i sitt nya hem i två veckor. Sedan kommer Testet! Om hon klarar det, startar utbildningen rätt omgående. Om hon inte klarar testet kommer hon tillbaka till oss, för då måste Mimmi leta efter en annan hund. Mimmi ska dessa två veckor träna på test-delarna, så att Fiona verkligen klarar av testet. Själv kan jag tycka testet är lite larvigt, men men….Bestämmelser är bestämmelser.

Sen hände det YTTERLIGARE en good thing i mitt liv – igår. Det berättar jag om i nästa inlägg.

Så;

…..spännande fortsättning i nästa inlägg.

VET människor som kör med härskartekniker, att de gör det? Eller gör dom det för att dom själva utsatts för det, och kan bara det sättet? Eller gör dom det för att dom märkte, när dom var små (eller bara lite mindre) att det funkar? Eller har dom pluggat på denna teknik och lärt sej den som ett flytande vatten?

VET människor som kör med martyr-teknik att dom gör det? Eller är dom helt omedvetna om det? Visserligen kan jag svara på den frågan själv, eftersom jag träffat så många som kör med den ”metoden” för att styra sin omgivning, och svaret är: Nej, dom är inte alltid medvetna om det. Dom har bara lärt sej ”metoden” genom att själva utsättas för den, eller tidigt lärt sej att man kan styra människor genom sorg/tårar/skuldkänslor, och man kör väl metoder som funkar!

Hur funkar egentligen människor som låter pengarna styra så mycket att det skadar andra människor (och då handlar det ofta om barn, sjuka och äldre människor)? Och hur känns det för dessa människor (ofta chefer) när dom hittar på bra ursäkter för varför grupper ska avslutas eller göras större eller när något ska läggas ner (av penningaskäl)?

Hur känns det i Chefen när hen ska säga NEJ till något som är viktigt för några, men som kostar eller är dyrt i längden, eller som hen fått order om att ta bort eftersom det måste sparas?

Hur orkar man med sej själv när man måste fatta ”skitbeslut” pga pengar?

Och blir det till slut så att man fattar en massa skitbeslut ba´fatt man blivit så van vid det?

Och kan det till slut bli så att man tycker så illa om sej själv, att man hatar alla andra och därför vill man sätta dit hela jävla världen?

Och kan det bli så att man till slut blir en sån som tror att alla jävlas med en, så alla frågor besvaras med ett rungande ”NEJ!”?

….eller är det bara jag som känner mej  negativ just nu, och dessutom är rätt så cynisk tillfälligtvis?

Näe, jag står inte ut!

Jag står inte ur med att/när Pengar styr över Känsla.

Jag står inte ut med när Prestige vinner.

Jag står inte ut när människor inte kan Känna In barn, utan sätter sej Över.

Jag står inte ut med när människor inte förmår att ”gå i andras skor”.

Jag står inte ut med skitsnack!

Jag står inte ut med snack bakom ryggen!

Jag står inte ut med Feghet!

Jag står inte ut!

Och det tycks som om det är Det Vanliga Sättet att bete sej. Det Normala.

INGEN tycker att just den gör det. Men det tycks som om alla ändå gör det.

Och när jag sätter ner foten, inte kan vara tyst längre så rör jag till det.

Och ofta undrar jag: Är jag den enda som hör/ser/upplever/förstår???

Är det bara JAG som sätter Människan och Känslan före prestigen och pengarna?

*suckar*

Det finns dom som Drabbas av Livet. Såna som Hamnar i Svårigheter – kanske inte bara en gång, utan flera gånger – och som kämpar för att klara av Tillvaron, Trots Svårigheterna.

Det finns också många många som är helt ignoranta, som inte har en aaaning om vad ”folk” kan drabbas av, eller vad många lever med och i. Det finns dom som ”blundar” när jag berättar, eller som viftar bort det. En del gör det för att dom inte orkar höra om Verkligheten – andra gör det för att dom tror att jag hittar på eller försöker vara märkvärdig. Och ytterligare vissa tror att jag ljuger, för livet kan inte vara sådant.

Och ytterligare andra utbrister: ”Det skulle jag ALDRIG klara av!” som om dom som drabbas är skapta på Ett Annat Sätt. Det är dom inte. Dom är skapta som oss alla andra. Grejen är att Antingen klarar dom av det, på något sätt, eller så tar dom livet av sej. Det är väl ungefär dom två alternativen som finns. Att ”klara av det” och hålla sej frisk är kanske det som gör att man undrar hur dom är skapta, som klarar det, men kanske har dom en inre styrka eller så är dom ”maskrosmänniskor”. Eller så blir dom själva sjuka – fysiskt eller psykiskt.

Ofta gör det ju ont att bara Tänka Tanken att något skulle drabba ens barn !

Men Dom är som Vi. Och dom mår lika dåligt som vi tänker oss att vi skulle göra i samma situation. En del klarar av det  – andra går under.

Dom som drabbas är som vi.

Så är det.

Men dom kanske får en Annan Syn på Livet.

Det var bara det jag ville skriva.

Och läs det här, för att förstå EN människa som drabbats, och som lever bland oss, och som kanske är just Din Granne:

http://familjeterapeuten.se/2014/02/22/att-drabbas-av-livet/

När jag är på väg till matsalen idag blir jag överfallen av ett gäng småflickor, som hysteriskt pratar i munnen på varandra. Jag kan urskilja ord som: ”Du måste rädda oss! Han ser oss! Han ser allt vi gör!! Han vet allt om oss nu! Han har mördat en tjej, eller var det en mamma, eller en pappa!?!”. En flicka ser helt skräckslagen ut, har tårar i ögonen och säger: ”Jag svimmar!”.

Jag försöker få alla att vara tysta och lugna ner sej, och snabbt förstå om jag måste agera direkt, eller om det kan vänta 20 minuter,  varefter jag säger att jag ska bara äta lunch först, och därefter kan dom komma till mitt rum, så ska jag lyssna på alla i tur och ordning, och om det är farligt eller något allvarligt som hänt, så kanske vi behöver polisanmäla.

Jag äter min lunch i godan ro, och går därefter upp till rummet, och efter en stund rasar alla flickorna in och börjar prata; allihop på en gång! Jag försöker hitta någon slags röd tråd, men det går inte. Då ber jag dom prata en i taget, och så ska jag skriva ner vad dom säger.

Det är svårt, för det bli väldigt osammanhängande och historien låter så otroligt otrolig att jag börjar undra varifrån dom fått allt. Så jag frågar. ”Aftonbladet!” säger dom.

Jag börjar leta på Aftonbladet efter information om en pedofil, som bor i Frankrike (”NEJ! I Paris!” ropar en flicka upprört), och som tagit sej in i ett spel och genom spelet ska han kunna ”se” genom flickornas kameralins på mobilen.

Allt låter så osannolikt, så jag ber alla lugna ner sej och så är jag väldigt fyrkantigt Vuxen en stund: OM han kunde titta genom er kameralins -varför skulle han vilja det? Alla svarar i munnen på varandra. En flicka börjar gråta och säger att hon tror att han kommer att komma till hennes familj och döda henne, hennes mamma och pappa. ”Nej!” ropar en flicka hjälpsamt: ”Han kommer nog att våldta er!”.

Då använder jag mej av mina brösttoner:

”Näe, nu får ni lugna ner er och så lyssnar ni på mej: Det här är ett rykte som vuxit sej alldeles galet stort. Jag kan LOVA er att ingen pedofil från Paris tittar på er genom era mobilkameralinser, att ingen pedofil från Paris kommer att komma hem till någon utav er och döda eller våldta er”.

”Lovar du??!” säger en flicka.

”Jag lovar”, säger jag.

Alla flickor försvinner någorlunda nöjda ut genom dörren.

Men så knackar det: ”knack knack knack!”

En av flickorna säger:

”Tack för hjälpen!”

Visserligen behöver man varna sina barn för otäcka saker på nätet, men någon måtta får det väl vara!

😛