Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag vaknade i natt av att Mellan höll på att fixa och dona. Jag snubblade upp som den 80-åriga kärring jag är mitt i natten, och lufsade runt och var ”mamma”;

”Har du passet med? Har du stoppat med nycklarna i fall jag inte är hemma när du kommer hem? Är pengarna nedstoppade?” osv.

Det är otroligt vad min hjärna kan gå från 0 till 100 på 3 sekunder när det Gäller, och nu Gällde det!

När jag sagt alla ”kloka” saker jag kunde komma på, gick jag och la mej igen och trodde att jag skulle kunna somna om. Är jag DUM, eller?!? Inte kan jag somna om innan Sonen är Safe and… away!

Så jag gick upp igen och sa fler ”kloka” saker….

….och gick och la mej igen. Och gick upp en gång till….ba´fatt jag måste säga några saker till, eller bara se till att allt Ordnade Sej.

Jag sa att ”OM du inte blir hämtad måste vi ju ringa taxi”, och sen gick jag själv igång på det, och kunde inte somna om….tills jag hörde Plinget, som sa att han fått SMS, som sa att dom var utanför – dom som skulle hämta – och SEN kunde jag somna…..

….inte direkt direkt, men ganska så.

NU är Mellan i Nerja, Spanien med sin klass. Och guuuuuuuuud vad jag skulle vilja leva om min ungdom i den tid som är nu –  just nu!

Alternativt få följa med och vara ”en fluga i hörnet” eller nåt.

Men jag kan följa klassen på nätet, of course, på deras ”resesida”. Of course.

FÖRRITIDEN kunde inte ens föräldrar följa sina barn via telefon – men nu kan man följa dom till Världens Ände via internet.

Inte konstigt att dom slutat prata!

Dom behöver ju inte!

ALLT eller INGET.

Det är det som gäller för en tonårskille.

Härdsmälta. Nu.

I natt åker Mellan till Spanien med sin klass. Planeringen är av Superklass. Not. Jag borde egentligen inte få baktala Någon Endaste En vad gäller Dålig Planering  och/eller Ingen Planering Alls, MEN på grund av att jag har den här bloggen, och jag därmed har Ensamrätt på vad som ska skrivas här, gör jag det iallafall.

Barn gör inte som man säger – de gör som man gör. Tyvärr.

Fast nu är han vuxen. I förrgår blev han det. Så nu gills inte det ”ordspråket” längre . Säger vi.

Och fyfaan, vad det KOKAR i mej nu av hans barnsliga och löjliga beteende!

Jag säger: ”Ta fram alla t-shirts, tröjor, byxor, kalsonger, strumpor som du ska ha med dej, vik det i olika högar och lägg det på din säng”.

Sen går jag iväg.

Efter 10 minuter kommer jag tillbaka. Då ligger det en liten hög med knöliga t-shirts på sängen och ovanpå högen ligger LIGGER Mellan. Då förstår jag att det ska bli en kamp/struggle/ett bråk/tjaffs/meltdown om detta.

Jag vill inte vara meeee.

”Vad GÖR du?!?” frågar jag.

”Jag har INGA t-shirts! INGENTING! Och det finns bara EN strumpa här och EN där, och man måste leta!!”

”Jaha. Då får du väl leta då! Eller?? Vad är alternativet? Men här ligger ju några t-shirts, och där (*visar i garderoben*)”.

”Den är ful, den är trasig, den är för liten, den är skitful, ful, ful, ful, töntig, ful.” Han kastar runt t-shirtarna som om dom vore skit.

”Jaha. Hur tänker du göra då då? Tänker du gå och köpa ett gäng nya t-shirt eller ?”

”Näe!”

”Nähä. Ska du beté dej så här så skiter jag också i det!” säger den otroligt trevliga, lugna och psykologiskt pedagogiska lilla mamman och marscherar ut ur rummet med ett ilsket hamrande hjärta. FAAN, vad arg jag blir!

Okey, att han kanske är nervös eller pirrig eller något….men va faan!

Väx upp, unge!

NU!

Jag blir TOOOOKIG, ibland.

Är dom tappade bakom en vagn eller födda i en farstu, eller VAD?!?

Varför SER dom ingenting? Dom hittar ingenting! Dom kan inte räkna ut något alls själva! What´s wrong, liksom!?

”Var e den där el-vispen??” ropar Mellan irriterat och det låter som om han tror att någon (=jag) GÖMT den för honom.

Jag går ut i köket, och ser el-vispen DIREKT: Den ligger mitt på köksbordet  och nästan lyyyyser! Mellan har RYGGEN mot köksbordet, och tycks inte kunda vända sej om….

*suckar*

”Var e min vante/mössa/kudde/säng/penna/t-shirt/kalsong….???” låter det av och till heeela tiden. Och ALLTID ligger det på SYNavstånd ifrån Frågaren. Alltid.

Sen det här fullkomligt tafatta sättet att vara. Dom skulle ALDRIG klara sej i Robinson, eller på någon annan öde ö eller ens mitt i stan! Dom skulle gå under på två dagar!

För det första skulle dom inte hitta något eller se något och för det andra skulle dom inte kunna lista/räkna ut något heller. Om saker och ting inte funkar DIREKT, så är det kört. Det finns inga genvägar, finurliga idéer eller sätt att lösa problem. Det GÅR INTE. Punkt.

Det här en sida som jag har såååååååååååååååå svårt för hos människor, för det finns ju dom som Ger Upp direkt. Det finns liksom den personlighetstypen, och såna klarar jag inte. Därför har jag nu såna barn. Antagligen för att lära mej härda ut/klara av såna  människor.

Eller så är tonåringar så här: Fullkomliga tappade bakom vagnar hela bunten. Eller bara lata.

Fast säkert finns det ett par tre stycken som det är lite fighting spirit i, och som inte ger upp i första taget.

Minsting har tagit upp cykeln till  lägenheten eftersom han inte hittar låset. I morse skulle han cykla till skolan, och fick inte in cykeln i hissen….

”Det går inte! Det är OMÖJLIGT!” sa han och tänkte stanna hemma (!).

”Meh! Hur fick du upp cykeln?” frågar jag.

”I hissen.”

”Jamen då är det väl klart att du kan få ner den igen”, säger jag och kör irriterat in cykeln i hissen, vrider lite på styret hit och dit och får till det. ”Såja. Åk nu!” säger jag och trycker på 1:an och går in i lägenheten igen, irriterat för att ”dom” så sällan kan lösa sina problem själva.

Och sen skriver jag det här inlägget för att få ur mej frustrationen.

HUR ska dom klara sej i livet, när dom varken hittar något eller kan lösa det enklaste problem?

Pust!

Fiona är tillbaka hemma, och det är som om hon aldrig varit borta. Hon beter sej precis som innan och visar inte med en min att hon varit borta i två veckor. Fascinerande! Det borde betyda att hon haft det bra, och att hon inte oroat sej för en sekund att jag skulle försvinna.

Nu har jag startat Projekt Klippa Fiona. Ja, hon har så många lager hår så att det blir till ett Projekt.

Först tog jag fram Hår/pälsklipparen. Nä, den körde bara fast, fast det är den med Mest Styrka. Jag försökte flera gånger, men det gick inte. Då började jag småklippa där det var Undre Tovor – ett litet klipp här och ett litet klipp där. Det betydde att hon inte såg klok ut, men det bryr hon sej inte om. Inte jag heller. Iallafall inte när det gäller bara några dagar.

Nu klipper jag när hon går nära mej där jag sitter i soffan med en Klippberedd sax och en plastbunke där jag lägger håret. Av och till glömmer hon bort att jag klipper henne när hon kommer nära, och då kommer hon nära, jag fångar in henne och klipper så mycket jag hinner innan hon sticker iväg igen. Så kör vi nu.

Så om några dagar är hon helklippt. Jag tror hon kommer att tycka att det är helskönt att bli av med alla dessa lager av hår.

Man skulle kunna tycka att det är vackert att gå omkring med ett kaleidioskop mitt framför ögonen hela tiden, men näe…. Det är mest bara obehagligt och läskigt. För jag håller inte i kaleidioskopet själv, utan det är inmonterat någonstans inne i hjärnan – förhoppningsvis tillfälligt – och talar om att huvudet tänker starta en migränattack snart. Hur snart vet jag inte.

Det började igår på förmiddagen då jag plötsligt inte såg det jag skrev på datorn, utan istället såg jag en massa stjärnor som glittrade, och som vanligt försökte jag titta förbi stjärnorna, men det  gick givetvis inte: Stjärnorna och fladdret följer alltid  ögonrörelserna.

Det känns konstigt att titta på någon med ett Vackert Glittrande Mönster mitt i synfältet. Den personen ser ju inte vad jag ser förstås, men jag gör hela tiden konstigt rörelser för att försöka titta förbi mönstret – för det är så svårt att låta bli.

Igår tänkte jag att ”jag tar samtalet klockan 10.00 också, och sen går jag hem om det inte släppt då”. Samtalet blev givetvis lite konstigt och okoncentrerat, och det hade kanske varit bättre om jag gått hem på en gång. Så gick jag hem och väntade på Attacken, som inte kom, och inte kom, och inte kom. Illamåendet fanns där – check – auran fanns där – check, men själva migränen lät vänta på sej, som en irriterande mygga mitt i natten som flyger Nära Nära örat hela tiden, och så fort man tänder lampan är den Borta!

Men sen kom Attacken till slut! Jävlar vad den kom! Aj aj aj! Jag sprutade in medicin i näsan, men det hjälpte inte….den bara steg och steg och steg….så att jag inte kunde förhöra Minsting på läxan, och det enda jag kunde göra var att gå och lägga mej och ligga och kviiiiida och vänta på att det skulle lätta.

Det går inte ens att sova när det gör sådär jävla inihelvetes ont!

Och jag undrar – precis som när man lägger stenar på händerna och studsar dom på handflatan och säger ”Hur många barn får jag när jag blir stooooor?” och så kastar man upp stenarna i luften och så landar X antal stenar på händerna, så VET man – så undrar jag ”Hur många migränattackar ska jag få innan jag dööööööör?”.

Puh!

Jag har Skapat FYRA nya liv. FYRA människor. Det är Makalöst och Förunderligt. TRE utav dom är nu vuxna och bör vara ”färdig-modulerade”. One to go.

Pust!

Var det någon som sa att det var lätt att vara mamma? Gå och lägg dej i vänstra hörnet och skäms (i så fall)!

Idag fyller Mellan 18 år!

Unbelivable!

Jag minns det som igår när jag åkte in till Danderyds sjukhus, med en känsla av att ”nu kommer han”. Mitt värkarbete stämde inte med några beskrivningar eller böcker, så barnmorskan hade lovat att tro på mej när jag kom in, utan att ifrågasätta, eftersom det visat sej att min kropp beter sej lite hipp-som-happ.

Så blev det.

Hej och hå!

Från att ha varit ”öppen” 3 cm när jag kom in, var jag två timmar senare beredd att krysta ut den lilla pojken.

Ut kom Världens Tredje Underverk. Han tittade intensivt på mej med dom vackraste blå ögonen och det såg ut som om han hade en gammal och klok själ.

Jag har lyckats ta mej igenom hela hans småbarnsår, mellanbarnsår och nästan hela tonåren utan någon större kollaps, och jag tror att han själv kommer att traggla sej igenom Resten Av Livet rätt bra också, även om Det Värsta väntar….med sorger och elände, som vi alla måste gå igenom på olika sätt.

 Då kommer jag att finnas här för honom.

Men just idag är det MELLANS DAG och vi sjunger i kör:

”Jag må han leva! Ja må han leva! Ja må han leva uti hundrade år!

Javisst ska han leeeeva! Javisst ska han leeeeeva! Javisst ska han leeeva uti hundrade åååååår!”

HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!

FÖRR gav jag aldrig upp. Inte om jag var säker på min sak/övertygelse/tanke/hopp/vilja. Då gav jag inte upp. Det gör jag nog inte nuförtiden heller om jag är Övertygad om något, men….näe, jag orkar liksom inte! Jag känner Pust och Puh, och så har jag lust att ”lämna in”. I alla fall en liten stund.

Ibland en lång stund.

Och faan att jag inte kan hålla tyst ibland (!) – att jag inte bara ”lägger mej”. Och fy vad stolt jag blir när jag inte gör det. När jag inte ger mej. När tre vuxna kvinnor sitter och gapar av förundran över att jag Inte Ger Mej. Ingen ska fanimej köra över mej! Fanimej heller! När det gäller så gäller det. När det handlar om Vissa Saker så ger jag mej fanimej inte! Inte ens om….The President of the Unitet States säger emot. Det som är rätt är rätt. Punkt.

Fast det kan vara jobbigt att stå upp. Att inte vara sån som hellre är tyst och säger ”kanske” när det ”behövs”, för sinnesrons skull. Det går ju igång en massa adrenalin. Som pumpar runt i kroppen. Och vad gör man av det efteråt?

Går fjorton varv runt Åkersberga, istället för bara ett?

Ja, kanske det.

Men nu har det varit flera såna där upprörande saker kring mej ”en stund” och då har jag bara lust att ge upp/lämna in/flytta/åka iväg/somna/svimma lite….eller nåt. För det är jobbigt.

Och jag tycker faktiskt att det är min tur att få ha det Lite Bra här i livet. Få åka på härliga semestrar med min Rika Snygga Sexiga Härliga Underbara Man och bara ligga på en solstol under en parasoll vid poolen och dricka härligt saftiga ananasdrinkar och bara VARA.

Så det så!

….är ibland som att gå på ett minerat fält; kliver man fel så smäller det. PANG! Sen är det bara att gå och plåstra om sej, eller nåt.

”Jag ska på fest ikväll!”

”Okey! Vardå?”

”I Täby”.

”Hos vem?” 

”Blblkh har hyrt en lokal…”

”VEM har hyrt en lokal? Ni? Du? Vem?”

PANG: ”Meh! Åååååååååååååååååååååååh, vad du frågar!!”

”Jamen, jag är ju intresserad av dej och ditt liv…”

”Men jag ska på fest. Räcker inte det?”

”Nej, jag är intresserad av ditt liv. Vem ska ha festen?”

”Pelle.”

”I din klass?”

PANG: ”Näe, det finns väl ingen kille i min klass som heter Pelle!? Åååååh!”

”Jag minns inte vad alla killar i din klass heter. Så han går alltså inte i din klass?”

PANG: ”Näe, men sluta nu då!”

”Sluta med vaddå?”

”Ställa tusen frågor!”

”Nej, jag ska försöka ha ett normalt samtal med dej en stund….har jag bestämt mej för…”

PANG: ”Men ååååååååh!”

”Ja, det är hemskt va? Men du vet väl att mammor har rätt att tortera sina barn med frågor ibland…?”

”Men åååååååååååååh!”

”När ska du vara på festen?”

”Vetnte”.

”Nähä, men ska du äta hemma då innan?”

”Aaaa, typ”.

”Okey, du ska TYP äta hemma?”

”Aaaa, typ”.

”Så då börjar festen vid åttatiden typ?”

PANG: ”Vet inte! Sluta fråga nurå!”

Jag ger upp och slutar fråga. Minfältet är för minerat idag, och jag ville bara visa lite intresse, men….

Lite senare frågar jag:

”OM du blir väldigt sen, eller sover över hos någon, vill jag att du SMS:ar mej om det.”

”Okey….fast  jag kommer att bli sen….”

”Hur sent är sen då?”

”Typ fem”.

”Okey, då vet jag”.

Puh, utan en enda smäll.

Jag tänkte att det skulle gå som en dans, och det gjorde det….What´s the hook, liksom?

Jag skrev en novell på 1 timme blankt. Typ. Fast jag tog inte tid, men plötsligt var den färdig. Och det Kändes som 1 timme. Blankt. Enligt chefredaktören på tidningen skulle novellen inehålla mellan 5000 och 7000 tecken, och när jag skrivit, som jag trodde, halva, kollade jag på antal tecken och då hade jag ca 300 kvar innan jag skrivit max. Shit pommes frites – det fick bli ett ganska abrupt slut.

Nu ska vi se om Novell nr 1 godkänns.

Novell nr 2 är skriven i huvudet. Snart är den nedskriven i datorn också.

Novell nr 1 handlade om en tjej som blev gravid. Novell nr 2 ska handla om en flyktingkvinna. Det ska bli spännande att se vilka ämnen som poppar upp i mitt huvud, och vad det sedan blir av dom.

Spännande fortsättning följer.

Typ.

Jag bestämde mej just för att bli Novellskrivare. Det ska bli spännande att se hur det är, och blir. Och om någon vill köpa mina blivande noveller.

Som vanligt oroar jag mej inte, och tanken att ingen vill ha dom än så länge oskrivna novellerna, har ännu inte slagit mej. Jo, NU, slog den mej: ”AJ! Slå inte så hårt!”

Novellskrivande borde väl passa mej som handen i handsken eftersom problemet för mej, när jag skriver långa manus/böcker, är att hålla fokus, eftersom det hela tiden dyker upp nya Viktiga Ämnen att skriva om, i huvudet. 

Jag börjar ”Manjana”, tror jag.

För först är det Fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyys med läsk och salta jordnötter och godis……

……. OCH Let´s dance!!