Jag tycker om dokumentärprogram på TV, såsom ”Barnsjukhuset” och ”Livet på BB”. Jag tycker också det är spännande att se filmer från andra länder/kulturer – tex den där dokumentären häromdagen som handlade om en kille i Indien vars livsuppgift blivit att stjäla el. Helt otroligt! Han berättade att han höll andan när han snodde elen, eftersom den (elen alltså) då trodde att han var död och därför inte ”gav igen”.
Nåja.
Vad jag kan önska är att jag hade varit ung idag, för jag hade fått veta så mycket MER än jag visste DÅ, när jag var ung. Jag var så….ung! Unga människor idag är mer upplysta, vet mer, förstår mer, är mer insatta i saker och ting. Även om dom fortfarande är unga och har inte upplevt saker och ting, så har dom sett mer saker och får mer information om ALLT ALLT än vad vi, som var unga INNAN INTERNET, var.
Bara det här med att föda barn tex. Jag läste ”halva Biblioteket” innan jag fick mitt första barn. Jag läste både om förlossningar och om barn. Jag ville VETA. Jag ville VARA INSATT. Inför förlossningen hade jag en lång lista kring hur jag ville att det skulle vara, och vad jag INTE ville skulle hända. Tyvärr var inte den dåvarande pappan ett dugg insatt i något, eftersom han inte ville det….(precis som pappa nr 2: jävla pappor!!)…så jag fick liksom hålla i det själv, men det var ju en fantastisk förlossningspersonal där som tog mina anteckningar på allvar.
MEN det är lätt att LÄSA att smärtan kommer att bli hemsk, och en helt annan sak att uppleva det. Smärtan går inte att beskriva och den går inte att skriva ner. Det går heller aldrig att beskriva känslan när man ligger där med barnet på magen. Inget går att skriva ner så att det blir begripligt på djupet – det måste upplevas.
Man är som instängd i en bubbla av kroppsfunktioner-smärta-andning-smärta-smärta….
Ja ja ja det finns dom kvinnor som föder barn lätt som en plätt och förstår ingenting av det jag skriver här. So be it! Låt oss andra vara då! Skriv inte på näsan på oss andra om hur ”duktiga” ni är, för ni kan vara lyckliga att ni är skapta som ni är – det handlar inte om duktighet, nämligen.
Dock är det så att när jag SER alla dessa förlossningar (som jag tycker är så fantastiska!) på TV, så förstår jag att alla mina förlossningar var helt normala, att jag skötte mej bra. Flera år efteråt känner jag mej riktigt stolt över att ha varit så ”duktig”! OM männen/papporna förstod vilken PÄRS det är man går igenom, skulle dom kanske hylla en (mer)…jag vet inte. Papporna till mina barn har dock inte hyllat mej alls.
OM jag fick vara med, som pappa, till en kvinna som föder barn – bara över en dag – skulle jag hylla henne, tacka henne, skriva kärleksbrev till henne, ge henne blommor och en vacker ring, eller ett minnessmycke från Dagen Då Hon Gav Barnet Liv. Eller nåt.
För det är en sådan jävla prestation att vänta och föda barn så att vi borde få gå på Röda Mattan resten av våra liv! Så det så! Men icke. En del får inte ens en liten dörrmatta att torka av skiten på skorna på.
Jag hade velat se alla dessa förlossningar INNAN jag själv fick barn – så känner jag. För då hade jag förstått hur NORMAL jag var och hur smärtan fullkomligt gör att man tappar taget om Verkligheten och beter sej helt….”galet”. Att det är normalt.
Jag undrar hur det är att vara barnmorska och föda barn…? Jag måste fråga Annika och Annika och Eva – mina barnmorskebekanta….
