Olika /erviluca

Jag är rätt snabb, både i beslut och i förändring. Jag fattar stora beslut snabbt oftast. Små beslut är svårare: ”Ska jag dricka kaffe eller te just nu…hm…????”. Jag är nog ovanligt orädd för förändring – gillar det t o m (beroende på vad det är för förändring förstås) och behöver det. Annars hade jag väl inte bytt jobb, bostad och man ”stup i kvarten”…

Dessutom kryyyyper det i mej när det ska Planeras, Organiseras, Funderas, Diskuteras, Kompromissas, Divideras i all oändlighet, runt runt i olika cirklar och in och ut i trassliga härvor.

Jag sätter gärna igång en process, och har ofta TUSEN idéer DIREKT, när någon ställer en fråga om något som jag intresserar mej av. Är jag inte intresserad så lyssnar jag knappt ens. Tror jag.

Jag är en Igångsättare och Idéspruta. Sen vill jag inte vara med i mittenfasen för jag blir tooookig på att millimeterdiskutera och diskutera alla faror och allt som kan gå fel och ”…ska vi verkligen?” och ”…det kommer nog inte att gå…” och alla negativa (och förmodligen realistiska) tankar.

Men SEN när man kommit fram till Att det ska hända, då kör jag! 100%. Om ingen petimetermänniska säger åt mej att ”nej!” eller ”akta” eller ”först måste man…” eller ”nej, det kommer inte att gå!” etc. Då ger jag upp och går. Om jag får. Ofta får man inte det och måste stanna.

Jag tror ofta att när man pratat om något och är överens, då ska det blir så. Såja: ”Nu kör vi!”. Såna är inte alla. Det märkte jag sååå tydligt häromdagen:

Vi pratade, kom överens om att ”så ska vi göra” och sen gick hon iväg åt sitt håll och jag åt mitt. Jag satte genast igång med ”görandet” och ”pratandet” med andra inblandade.

Så kom den första tjejen tillbaka efter några dagar och sa:

”Vi kanske ska avvakta att prata med XX…”… och jag bah: ”Va?! Henne har jag redan pratat med! Och YY och NN.” ”VA?! Vi hade ju inte BESTÄMT!” säger hon. ”Jo, det hade vi ju. Vi kom ju överens om att vi skulle göra så.” ”Nej, man kan väl inte bara GÖRA för att man pratat om det och är överens!”, säger hon och får det att låta som om det är Sanningen. ”Jo, jag uppfattade det så”, säger jag och skäms inte ens för att jag dragit igång allt redan. Vi hade ju kommit överens. Att vänta är inte min grej. Bestäm – gör.

Så står vi där och tycker olika och kommer ingenstans och jag tänker ”FAAN vad vi är OLIKA!”.