I natt vaknade jag plötsligt och insåg att det jag drömde inte var en dröm, utan att det var verkligt – att det stod tre män med svart hår i rummet och att de (givetvis) inte ville mej väl. Hjärtat slog hårt och paniken började komma, men jag insåg att jag inte kunde ligga kvar i sängen – skräckslagen – utan att jag måste fly.
Jag flög upp! Flög! Och rusade ut ur rummet och in i badrummet, vågade inte tända utan satte mej på toalettlocket, eftersom benen knappt höll att stå på, tyst och avvaktade nästa steg. Hjärtat slog i 180 och jag andades häftigt. Tanken på att jag borde tagit med mobilen fanns inte, och den fanns inte ens efteråt – när allt var över – utan den kom jag på NU, när jag skriver det här… flera timmar senare.
Jag satte mej på toaletten och lyssnade ut mot vardagsrummet i mörkret och försökte höra männen, men det var alldeles tyst.
Hjärnan började så smått vakna och jag tänkte ”drömmer jag?”. Allt var så konstigt och läskigt.
Och tyst.
Varför reagerade inte hundarna?
Jag öppnade toalettdörren lååååångsamt och lyssnade ut i mörkret. Inga ljud, ingenting….
Långsamt började jag inse att jag hade drömt att jag hade drömt och att det inte var någon dröm utan sanning, men att det var en dröm jag drömt att jag drömt…
HerreGuuud vad knäppt det kan bli!
Det tog en lång stund innan jag fått kroppen att förstå att det bara varit en dröm om att jag drömt att det inte var en drömt fast det var en dröm….
…men till slut hade hjärnan övertalat hjärtat och resten av kroppen att lugna ner sej och återgå till sängen och sömnen.
Pust!
erviluca #mammatillfyrakillar 