När jag kliver in i tunnelbanan känner jag direkt i luften att det är ”något speciellt”. Jag sätter mej mittemot en tjej (i 25-30-årsåldern) som har en massa kassar och väskor runt sej. Hon sitter ensam där, och på alla andra säten är det fullt. Hon pratar i mobilen och STORGRÅTER! Hon är sååååå ledsen.
”Han bara skrek åt mej! Han sa att jag var helt dum i huvet och att han stört sej på mej jättelänge!”
”BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
”Varför saaaa han inget innan då? Jag trodde ju vi hade det bra! Vi skojade och småbusade jämt…..”
”Han SKREK att jag alltid kommer sent, att jag inte tar det på allvar, att han tyckte att jag är helt störd, att han inte stod ut längre…..”
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
”Varför saaaaa han inget innan?? Jag är alldeles chockad!”
”Han var inte klok! Han bara SKREK GÅÅÅÅÅÅÅÅ! STICK!…..och så sa han att jag hade en kvart på mej att packa alla grejer! Fattar du!? Han kastade ut mej!! Och jag vet inte vad jag gjort!!”
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Sen rafsar hon ihop alla väskor och kassar och kliver av, fortfarande storgråtandes och jag tänker att det är bra att hon har nån hon kan prata av sej med…..och jag försöker sända Goda och Tröstande tankar:
DET KAN GÖRA SÅÅÅÅÅ JÄVLA ONT, MEN DET GÅR ÖVER – VAD SOM ÄN HÄNDER GÅR LIVET VIDARE, OCH DET GÅR ÖVER.
Man får sina sår och vissa sår blir ärr….
…..och vissa saker ligger kvar som stenar i ryggsäcken….
…..men ”i morgon är en annan dag” hur jävligt idag än känns.
Och plötsligt är man 40 år!
Sen 50! Och till och med 60!
Längre än så vet jag inte.
Än.
erviluca #mammatillfyrakillar 