Love can set you free
Love for you and me
Love for everyone
In love we all are one
The World is full of people
who Think that they are right
they Think that every opinion
should be solved with a fight
They are prepared to meet you in hate
so stay strong and let love be your fate
Open your heart and let sunshine in
´cause love will do the thing
Love can concure hate
Let your neighbour be your mate
Love for you and me
Love will set us free
Det är punka på cykeln IGEN!
Suck!
Det är såååå KOMPLICERAT när det blir punka på cykeln! Jag HAR försökt laga punka på cykel förut, men det enda som hände var att det blev FLER hål på däcket. Näe, jag VILL INTE laga den själv! Jag kan byta däck på bilar, men inte laga cykel-punka.
VILL INTE!
Förra gången skulle min inneboende laga punkan….Det tog ca 5 veckor…Orkar inte GÅ och handla i 5 veckor. Igen. Gången innan lagade en ”ensamkommande afghan” punkan. Det funkade bra. Men sen blev det ju punka igen inom bara någon månad, så frågan är om den blev dåligt lagad….? Eller cyklar jag på glasbitar jämt och ständigt?
Hm.
Dumma däck!
Jag får lust att köpa en ny cykel. Men det går ju inte heller! Både för att jag faktiskt inte har råd (men jag kan ju köpa en billig – begagnad – och jag behöver faktiskt inte en massa växlar och sånt…), men också för att man inte får forsla cyklar på bussar eller i tunnelbanan eller på tåg….
….så OM jag köpte en cykel via blocket i tex Täby eller Haparanda Sollentuna….så skulle jag inte kunna forsla hem den. Och så är det för långt att cykla hem den.
Faan när ”hur man än vänder sej är rumpan bak”…. på ett ungefär.
Jag får väl GÅ till Rydins Cykel i Åkersberga då.
GÅ 3 km med punkat bakdäck (”kadung! kadung!” låter det)….och så har han bara öppet på lördagar ”när solen står i zenit till hälften” och ”när farmors mosters kusin kommer på besök en måndag”.
Pust!
Livet är hårt.
”Hej! Min mail funkar inte. Jag kommer inte in ….”
”Har du skrivit ditt lösenord rätt?”
”….ääääh, ja e helt dum i huvet så nääääe…”
”Ja, jag VET att jag skrivit in det rätt för jag har klickat på SE lösenord”.
”Ok. Har du kolla på &%¤#% och &%¤&%¤(&%/)?-?”
JAG är inte datautbildad. Jag är en vanlig kvinna, som fick sin första mobil när hon var 40!
”Jag vet inte vad det är och betyder….”
”Klicka på ¤%#¤#¤&/%¤&” och sen &%#%¤”¤%#”. (pratar jättefort!)
”Eeeeh, vad sa du först din jävla idiot och var finns det någonstans på datorn?” låter vänlig
”Om du går in på webläsaren och….. #pratarsuperfort ”
”Eeeeh, vad är webläsaren?”
”????….W E B L Ä S A R E N”….#pratarlåååångsamt
ordet blir inte mer begripligt för att du pratar långsamt jävla idiot! Jag är inget datageni! Jag är en familjeterapeut, eller ett barnombud rättare sagt, som försöker läsa sin mail!
”Så här är det. Jag kan inte datorer. Jag vill bara läsa mina mail. Kan inte du göra någonting så att jag kan göra det?”
”Gör så här: Gå in på intranätet och läs där hur man gör (irriterad)”
”Var då på intranätet?”
”Skriv mail i söklisten”
”Eeeeh…..?”
…. jag vet ju hur det kommer att bli. jag kommer inte att hitta ett skit och inte begripa något och bli galen och tvingas ringa igen!!! Gör nåt istället!
Datahjälparen lägger på luren. Jag gör inte det, för jag vet inte hur man gör…. Jag har klickat bort den röda luren på mobilen och hittar inte tillbaka dit….Det tutar i mobilen….
Fatta på vilken nivå jag är! Jag kan fanimej inte ens lägga på luren på min mobil!!
Jag letar och söker på intranätet och försöker begripa vad alla ord betyder och om det är rätt sökningslist och hela fadderullan. Jag lyckas dessutom göra så att min mobil får ett lösenord fast jag inte vill ha det! För datakillen sa att jag måste synkronisera mobilen med datorn…. Det har jag däremot INTE gjort! Och jag BEGRIPER INTE hur det kunde bli ett lösenord som jag inte ville ha! Och nu kan jag inte ta bort det!
”Hej (din jävla idiot som inte kan hjälpa mej på en gång!)! Det är jag igen. Nu har jag sökt överallt, men jag hittar inget schema som visar hur jag ska fixa så att jag kan öppna mina mail”. Däremot har jag lyckats låsa min mobil med ett lösenord. Och det är ditt fel! I alla fall lite grann…. 😦
”Hej. Ok. Då leder jag dej igenom alltihop…”
Varför kunde du inte gjort det från början din jävla skitunge!?!
”Ok.”
”Gå in på XXXX.”
”Ok”.
”Klicka på rutan där det står YYYYYY…..Sen….”
”Det finns ingen ruta där det står YYYYYY….Det finns två rutor; På en står det PPPPP och på den andra står det QQQQQ”.
”Jaha……Då går vi tillbaka till första sidan….”
Så håller vi på sådär läääänge…..och till slut så VOILA! så har ena sidan av problemet löst sej.
”Så”, säger han. ”Nu kan du öppna dina mail också….”
….och så lägger han på….
Kan jag öppna mina mail????
Gissa!
jävlahelvetespissråtteskit!!!!!!
NEEEEEJ!!!!
”Hej! Jag ringde nyss…..det går inte att öppna mailen….”
”Eeeeeh, få se här…..vad har DU då gjort för fel?…..”
”JAG?!?! Vaihelvete! Det är ju för i helvete DU som sagt till mej var jag ska klicka och det är du som säger att jag ska kunna öppna mina mail fast det inte går…..och jag hatar att sitta i telefonen hela dagen och höra vad jag ska klicka på kan du för i helvete inte bara fixa allt!!! ”
Jag är tyst.
Ibland är det väldigt dumt att säga det man tänker….
SKILLNADER i att utföra sex är dagens fundering.
Från början. Alltså att vara KILLE respektive TJEJ i början av sin ”sexuella karriär”.
Som tjej är man nog ofta orolig och rädd att det ska göra ont första gången, och för vissa gör det det – för andra inte. En del har tur och tycker första gången är skön (till exempel jag 🙂 ) och andra har otur och tycker det mest är obehagligt. Detta gäller ju givetvis FRIVILLIG sex.
Grejen jag funderar på nu är hur det för en kille i början….och kanske för alltid? För det krävs ju liksom av killen att han ska AGERA. Killen ska Styra och Prestera, på något vis. Tjejen KAN ”bara ligga där” och ändå vara lite nöjd. Förstår ni?
Som ung, och kanske ända tills ”igår”…. 😛 ….har jag inte riktigt försökt sätta mej in i hur det är att vara kille och vara tvungen att PRESTERA. Jag fattar det där med stånd eller inte stånd och att det kan kännas jobbigt, men jag menar RESTEN: Att styra själva samlaget – det gör väl oftast killar, eller? I alla fall när man är nybörjare….
Och då går mina funderingar så här: Kan det vara DÄRFÖR många killar ”knullar runt” – dom liksom ”tränar på sex” utan att blanda in känslor, för när man blandar in känslor ställs det högre krav och dom behöver inte känna sej misslyckade, eller undra om hon hade det bra.
Det KAN vara en väldigt korkad teori, men inte så dum heller? Eller?
Hur är det egentligen att vara kille i början av sexlivet? Och känner ni att det ställs krav på er att prestera jämt och ständigt?
Plötsligt förstår jag bättre varför många unga killar vill – i alla fall en period av livet – ha en ”äldre kvinna”. Dom orkar inte vara den som styr och presterar i sex hela tiden…dom vill också kunna ”bara vara” och ”styras”…. Typ.
Och är det så att en kille till och med kan välja att AVSTÅ från att ha sex med en tjej, som dom gillar jättemycket, för ni/dom är rädda för att inte ”klara av det”? Om ni fattar?
Och kan det vara så att en kille kan avstå att ens vilja försöka ha en relation med tjejer för att dom har så dålig självkänsla gällande just sexbiten (där dom VET att dom måste ”styra/prestera”)?
Sen är det nu alla som kommer att skriva att tjejer kan styra lika mycket och bla bla bla….Givetvis är det så. Men jag TROR det är mer ovanligt att en tjej ”styr och ställer” i början av sexlivet. Det KRÄVS inte i alla fall. En kille kan liksom aldrig ”bara ligga där” och ”hoppas att hon tar över”…..
Era funderingar?
Semestern 2018.
Bakom mej har jag Upplevelser. Familjerelaterade Upplevelser. Andra Upplevelser.
Min lillasyster (även min storasysters lillasyster – för att vara tydlig) kom från USA, där hon bott hela sitt vuxna liv, för tre veckor sedan. Vi hade planerat för mammas 85-årsdag via Messenger i några veckor. Det skulle bli en överraskning för mamma.
Systrarna skulle hämta henne hemma och säga att vi alla tre systrar skulle ta ut henne på lunch. Sedan skulle systrarna köra henne till Sigtunastiftelsen (som hon älskar) och där skulle en massa människor stå och utbrista: ”JAAA MÅ HON LEEEVA….!”
Så blev det också. Och #jättesuperlyckat! Mamma blev sååååå glad och utbrast: ”PRECIS DET HÄR ÖNSKADE JAG MEJ I HEMLIGHET!”
Vi hade planerat dagen med tal, sånghäfte, sång till mamma och quiz om mamma. Lunch på Sigtunastiftelsen och sedan fika med kaffe och tårta hemma hos Storasyster med man och son. ALLA mina söner var med! Till och med Minsting som är inne i en ”jag-gillar-inte-främlingar-period”.
En härlig dag där jag också kände att jag har fantastiska släktingar som jag träffar alldeles för sällan. Tänk att dom funnits hela mitt liv, och tänk att dom fortfarande finns där och ”ställer upp när det gäller”. Sen hinner man aldrig prata med ALLA precis så mycket som man skulle vilja och efteråt tycker man att man liksom inte hann med att prata med någon. Nästan. Fast så illa var det ju inte förstås….
Trevligt var det. Varmt. Soligt.
På ett ungefär.
Jag känner mej i alla fall väldigt tacksam. Och rik.
Jag och Äldste Sonen (34 år) diskuterade relationer/förhållanden häromdagen. Jag hade kvinnoperspektivet och han mansperspektivet. Förstås.
Han dejtar rätt mycket, och har ett par-tre långa relationer i sin ryggsäck. Själv har jag också gått dejtat rätt mycket samt levt i två äktenskap. Visserligen var det första rätt kort, men ändå…. Så vi har en del gemensam livserfarenhet.
Plus alla människor jag träffat och pratat med som familjeterapeut icke att förglömma.
Med det sagt: Vi har Svaren. Vi vet hur man gör. I alla fall rent teoretiskt.
Sen tillkommer ju allt det där med känslor och skit som drar iväg en åt en massa håll. Å andra sidan skulle livet vara SKIT-TRIST utan alla känslor.
Vi inleder vårt samtal med att jag säger att jag förundras över alla människor som inte talar klarspråk – att det är så VANLIGT att ”snurra in sina åsikter” eller ”ludda in dom i bomull”. Sonen håller med: ”Ibland förstår jag verkligen INTE vad tjejer vill…”. Varför säger man inte bara rakt ut vad man tycker och tänker?
Å andra sidan går ju inte det heller eftersom man måste ta hänsyn och känna in andra. Det går ju inte att säga ”Ful blus!” om man tycker det. Eller ”Jag tycker att du är korkad”, för att man tycker det. Man måste småljuga och hålla på. Jämt. Även i sina relationer.
Hon: ”Ser jag tjock ut i den här klänningen?” Han: ”Ja, du ÄR tjock och därför ser du alltid tjock ut.”
Det går ju inte.
Det gäller att ”lagom-ljuga” så att det sociala livet fungerar och så att vi inte skadar varandra. Men det finns så många situationer där vi skulle kunna tala klarspråk, men väljer att inte göra det. Och killar är faktiskt bättre på klarspråk. I alla fall inom vissa områden. Eller så kan det vara så att tjejer är bättre på att linda in och lyssna av. Å andra sidan mycket sämre på att tala klarspråk.
”Åh, vad fint cafe!” säger en tjej och menar :”Där vill jag gå in och fika”. Men hon säger inte så och killen måste tolka. Det gör han inte och tjejen blir ledsen: ”Du lyssnar aldrig på mej”. Och han fattar inget. Vad gjorde jag för fel nu? Skulle jag ha hållit med om att det var ett fint cafe?
Vi tjejer skulle kunna lära oss att pratar klarspråk mer. Vara tydliga. Tala om vad vi vill och vad vi vill ha. Om nu killarna vill det.
…..för ibland undrar jag om killar gillar det där lite mer komplicerade och att det är liksom….”spännande och kvinnligt”?
Tjejer ÄR otydliga. Jag, som levt med killar hela mitt vuxna liv, och som faktiskt var ganska rak från början, har varit tvungen att bli super-rak för att få fram mina budskap. Det går inte med: ”Jag skulle bli glad om ni gör i ordning i köket när jag går och handlar”. Jag lovar: Det händer INGENTING då. Dom skiter väl i om jag blir glad eller inte, och VAD är ”gör i ordning??”.
???? 🙂
Jag måste säga: ”Nu åker jag och handlar och ni ska diska allt som står på diskbänken, torka av bordet, och torka av diskbänken när ni diskat färdigt.” Dock kan det också vara för otydligt, för VEM ska göra VAD??
Jag måste säga: ”Mellan: DISKA allt!” ”Minsting: Torka av köksbordet och när Mellan diskat – torka av diskbänken!”. Det KAN dock vara så att dom då tror att jag inte bryr mej om NÄR det ska göras, så jag måste tillägga: ”NU!”.
Då blir det gjort. Lovar.
SÅ tydlig behöver man vara med (unga) män.
Sen är det ju så att killar som vuxit upp med systrar, har tidigt lärt sej att tolka tjejer, och tjejer som växer upp med bröder förstår killar bättre. Men vi stackare som bara hade ETT kön i vårt hem…. Uj uj uj! Vi sliter och tränar hela livet för att begripa det andra könet. Har man dessutom haft en rätt frånvarande pappa så är det otroooligt svårt.
Många kvinnor tror att dom ska LÄRA UPP sina män, men jag tror att även kvinnor behöver ”läras upp” och att vi borde mötas någonstans på mitten i vår förståelse av varandra.
Vad man dock kan konstatera är att vi är olika.
En del tror att vi är helt lika och att könet formas av omgivningen/miljön/uppväxten.
Jag tycker det är korkat att tro så. Vad skulle vi då ha alla våra hormoner till och våra könsdelar etc? Klart vi är skapta på olika sätt! Klart som korvspad. Hur skulle vi kvinnor ens VILJA vänta och föda barn om inte hormonerna manade på. VEM skulle vilja vänta och föda barn under stor smärta om vi fick välja? ”Nä, det är DIN tur att vänta och föda barn! JAG vill inte sabba min kropp mer!”
Men det är också rätt självklart att vi behöver varandra. Både män och kvinnor behövs. Vi kompletterar varandra.
Som kvinna kan man tycka att ”han fattar ju ingenting”, men jag tror att om jag flyttat ihop med kvinnor och fått barn med kvinnor hade jag nog hamnat i samma gnisslande och nötande. Att leva tätt-intill någon är ett nötande och ett kämpande. Det är inte helt enkelt. Jag antar att man nöter på varandra på samma sätt i homosexuella förhållanden…?
Tillbaka till sonens och min diskussion. Han funderade och sa sedan att han träffat EN tjej genom alla år som faktiskt var väldigt rak och tydlig och där han inte behövde gissa och chansa på vad hon ville. EN!
Min ex-make sa vid något tillfälle att det var så enkelt att vara med mej eftersom jag var så rak…Å andra sidan TRODDE han att jag ”spelade spel” ibland eftersom hans mamma sagt att ”tjejer gråter för att dom vill få som dom vill”. Så när jag grät trodde han inte på att jag var ledsen, utan trodde att jag försökte ”vinna”….
Jag ÄR rak, men jag är troligen lika komplicerad inuti som alla andra….eller unikt komplicerad. På jobbet säger dom att jag är Rak och Tydlig. Det jag funderat mycket på är varför är inte ALLA det?
Vi har ju inget att förlora.
Eller har vi det?
Vad förlorar man på att vara rak och tydlig?
På ett inkännande sätt.
Med empati.
Häromdagen åkte jag, systrarna och svåger ut på vår barndoms lantställe, Lindris, som inköptes av farmor och farfar 1961 och där dom sedan hade en massa får. Minnen av FANTASTISKA somrar som vi tillbringade där som barn dök upp och det gör nästan ONT i hjärtat av alla härliga minnen som dök upp.
I grannarnas hus bodde killar i alla åldrar. Närmaste grannen hade 7 söner, och grannarna några hus bort hade 3 söner…..Bara det!
Och det fanns får att krama och gosa med, lamm som blev moderslösa och som följde med farmor hem och fick flaskmatas, killar att smyga på och leka ”Burken” med eller spela Poker emot. Med åren lekte vi också Ryska Posten med allt det innebar med kolsyra i hela kroppen av spänning.
Vi tog också alla våra hundar (4 st) i vårt hus och satte i varsin cykelkorg (vi var fyra tjejer) och cyklade på utflykter och vi fick ibland åka jeep med farfar ut i skogen, där han sedan visade hur träd vuxit och att det fanns sällsynta blommor hans skogar…jag minns tex blomman Guckusko.
Vi plockade mycket blommor också. Varje dag stod det fina blombuketter på bordet i köket som vi fyra tjejer hade plockat. Min var alltid finast (tyckte jag i hemlighet, precis som dom tyckte att deras var finast i hemlighet).
Det var grannarnas collies som vi älskade och en annan grannes Grand Danois som rymde till vår tomt och bajsade jättehögar och gjorde farmor bekymrad men oss tjejer överlyckliga, för vi äääälskade Zorro (hunden)!
Vi verkligen äääälskade collien Pontus som vi ville ha som vår egen för vi tyckte inte grannfamiljen tog hand om honom som man skulle. Jag minns hur vi satt på trappan med honom när det regnade, under tak, och grät över att han lämnats utomhus. Vi la handdukar över honom och försökte övertala farmor och farfar att vi skulle få ta in honom. Det fick vi inte. ”Dumma dom!”
Vi lekte Sound of Music på berget bakom huset och vi sjöng alla sånger om och om igen och vi hade våra fasta roller. Jag var andra dottern nerifrån i familjen von Trapp. Lillasyster var givetvis den yngsta dottern, utom när vår storasyster krävde att hon hade någon pojkroll. Småsyskon får sällan välja…. 😛 Äldsta systern var den äldsta dottern von Trapp – hon som blir kär – och vår kusin var Maria. I utklädningskorgen hade vi våra utvalda kläder och jag minns hur FIN jag kände mej i ”mina” kläder.
Vi plockade små grodor (som det kryllade av – speciellt när det regnade) och hade som husdjur i baljor, döpte dom och höll noga reda på vilken groda som var vems.
Vi åkte hölass och hoppade i hö. Fy, vad det måste ha stuckits på benen, men dom minnena är som bortblåsta. Vi gick över till en annan granne längre bort som hade tvillingsöner (som var jättespännande också!) och där fick kalvar suga på våra händer. Härligt!
Vi spelade in ”radioprogram” på rullband på den rullbandspelare som fanns. Och vi sjöng och sjöng och sjöng! I stämmor. Varje lördag kväll uppträdde vi för dom vuxna som fanns i huset med vår repertoar som vi övat på hela veckan.
Jag minns vid ett tillfälle när våra fyra yngre killkusiner kom och hälsade på från Kiruna (eller om det var England) och jag minns hur STORT farmor och farfar tyckte det var (”….som om vi inte är lika viktiga”… tyckte vi och förstod inte att dom var där så sällan så att det blev Speciellt).
Jag minns hur en av kusinerna ville vara med och uppträda och ställde sig och sjöng ”Bä bä vita lamm” inför alla. Jag tyckte inte han var speciellt bra, men alla vuxna ropade ”ÅÅÅÅH, vad BRAAAA!!” och applåderade MYCKET mer än dom någonsin applåderat åt oss… Vi fattade inget! Vi var ju mycket bättre!
Grannarna fick bada i ”vår” pool varje dag mellan klockan 12 och 13. Då skulle vi hålla oss därifrån tyckte farmor och farfar. Men det gjorde vi inte….Vi ville ju bada och leka med dom!
En av grannarna var ett Stockholmspar (med tre barn) som var dansare på Operan. Dom dansade balett i poolen! Det var så otroligt spännande och vackert!
När jag står där nedanför Den Stora Ladan vill jag egentligen bara lägga mej ner i gräset och blunda och MINNAS så mycket att det nästan blir verklighet igen. Men det gör jag inte. Jag står där och ANDAS in alla DOFTER som är nästan desamma som dom var då – för *räknar* 47 (!) år sedan.
Sen måste vi åka.
Man kan ju inte bara stå och andas när folk väntar på en och ropar: ”Kom nurå! Vi åker!”
Uj uj uj, vad lite jag skrivit den senaste tiden. Det liksom kryper i kroppen av frustration över att jag inte fått ur mej grejer och låtit fingrarna dansa över tangenterna och tala om för mej hur jag har det och mår. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet hur jag har det och mår det förrän jag skriver: ”Jahaaaa!”. Liksom.
Just nu dansar både Toppen och Botten inuti samtidigt. Så kan det vara när man är jag.
Semestern har varit en av dom bästa på flera år. Jag har träffat folk och GJORT saker – såna där saker som man tycker är trevligt och kul när man är gammal medelålders i min ålder ……jag.
Till exempel träffa Söstra Mi som annars befinner sej i USA sedan 35 år tillbaka. När hon kommer vill ALLA träffa henne och då hakar man liksom på och får träffa ALLA i bara farten. Vi som redan bor i Sverige får inte till det riktigt när hon inte är här….ELLER snarare är det kanske JAG som inte får till det…
Alla år av heltidsjobb (på Soc), flera barn, flera hundar och kaniner, sköldpaddor, undulater, hus kronisk migrän och hela fadderullan tog till slut ut sin rätt och jag blev en liten urvriden disktrasa. Torr som fnöske, men ingen ork att blöta upp den. På ett ungefär.
När man mår så och är ensam/singel finns inte orken eller lusten kvar att lyfta luren och säga ”HEEEJ! Ska vi träffas?!” eller ”Kom över på en fika!!” eller något som liknar detta. Därför hakar ”man” på när någon annan kör. Liksom.
Förra gången Söstra mi kom orkade jag bara träffa henne, men inte göra alla Utflykter hon och andra systern utförde. Det orkade jag denna gång. Bara det är LYCKA.
När man har haft det jobbigt kan man uppskatta Dom Små Sakerna bättre. Det är också lycka.
Men fy vad jag tycker illa om att ”blotta min svaghet”, märker jag. SÅNA svagheter. Att vara en blöt fläck. ”Gå och lägg det och skäms!”. Så känns det. Jag ska vara stark och duktig och klara ALLT.
Allt!
Nu ska jag blogga om Resten av det som jag TÄNKT skriva om. Det här vara bara någon slags blajig inledning….
Tja då!
När vi pratar om det på jobbet säger ALLA: ”Jag äääälskar att SLÄNGA SAKER och RENSA UT saker!”. Ibland lägger dom till:”….men min man vill behålla varenda liten sladd och vill spara allt!”, så suckar dom.
Jag är deras man. Jag tycker inte om att slänga, både för att det är slöseri att slänga saker (som fungerar som någon annan faktiskt skulle kunna använda (eller jag, om några år…kanske… #kanvarabraattha ) och för att det sitter minnen i saker: ”Åh, DEN! Den köpte jag när XX var liten och den använde vi till att xxxx och en dag kom NN och vi….” och så blir det lilla minnenas allé till allt, allt.
Åsså alla grejer som man jag ska ”göra om” eller ”göra något med”, tex måla om, snickra om/fixa till osv, men som blir liggande som Blivande Projekt i Framtiden for ever.
Grejen är bara att så fort man slänger grejen, så Händer DET! Plötsligt får man Feeling och vill fixa till den där grejen, eller BEHÖVER (verkligen!) den där grejen som man slängde förra veckan och så ångrar man sej djuuupt.
Eller gamla kläder som man jag inte använt på lääääänge…..som #kanvarabraatthakvar om utifallatt jag ska gå på en finare fest (händer aldrig, men man vet aldrig ändå…) eller om jag skulle ge mej ut och fiska, DÅ skulle dom byxorna vara jättepraktiska….typ. 😛
Eller så kan jag SY OM kläder, tänker jag. Oj, vad jag ska sy! Men först måste jag ha en symaskin. En petitess som inväntas… Jag vill ha en symaskin! Jag hade en symaskin en gång i tiden…så lånade jag ut den och fick tillbaka den trasig. ”Nej, den funkade när jag hade den”, sa tjejen som jag lånat ut den till. Ooookey….men den funkade inte när jag fick tillbaka den. Sen minns jag inte vad som hände. Jag kanske kastade den. Eller nåt.
Jag sydde Äldste Sonens kläder när han var liten. Och klippte honom själv. Men han fick inte hemmagjord mat. Den köptes. I burkar. Nån måtta får det vara! 😛
I vilket fall som helst så har jag rensat. Jag. Har. Faktiskt. Rensat. Ganska mycket. Nu är det bara RESTEN kvar. Hela källarförrådet. Uj uj uj! Jag vågar inte gå ner och titta. Då får jag Ångest. Svår ångest. Jag har en kista full med gamla dagböcker där bla a. Den ska givetvis sparas. Men sen har jag grejer och pryttlar och saker och MINNEN och ”saker-som-kan-fixas” och ”saker-som-är-bra-att-ha”….. Pust!
Min walk-in-closet är rensad. Skönt. Vissa lådor och skåp är rensade. Köket är rensat. Hurra! Nu är det bara alla ”skräp-lådor” kvar. Man behöver väl bara EN skräp-låda, va? Jag älskar skräp-lådor! Därför har jag ca fem stycken. Men man behöver bara EN. Visst är det så? Så säger liksom lagen.
Jag VET att det finns människor som INTE har skräp-lådor alls. Stackars dom, säger jag bara. Den är en njutning att titta ner i en skräplåda och gräva efter grejer och prylar. Den ska vara rörig och full med allehanda saker. Den kan vara liten och finnas i köket, eller lite större och finnas varsomhelst. Har man en skräplåda så är man….BRA. Har man FEM, så är man lite…..too-much. Därför måste jag ta bort ca 2, eller 3….Vi får se.
En sak till: I´m back!
Troligen.
….fast jag har fortfarande semester. Dock har Söstra Mi åkt tillbaka till USA. Därför är jag back in the blog-mode.
Om henne och det som hänt i 14 dagar återkommer jag med snart….
Typ i morgon….
…..eller ikväll….
…..eller?
….eller är det dag 3? Om detta tvistar Di Lärde.
Jag kliver upp rätt tidigt (för att vara semester); 7.35. Trött. Går ut med hundarna. Trött. Konstaterar att Ceci inte verkar må så bra (efter långpromenaden igår?) – hon hostar extra mycket och ser ”ledbruten” ut….
Frukost. Ser mej omkring. Idag ska Söstra Mi komma. Vi ska hänga lite. Jag konstaterar att det är stökigt och odiskad disk står bredvid diskhon. ”Borde diska”, tänker jag, gör frukost och sätter mej i soffan. En hund på varje sida kryper nära nära. Slötittar på TV: ”Lars Werner verkar vara en varm och go kille….Snygg är han också…. undras om han är singel…? Nä. Nånstans har jag hört att han är gift. Omgift, tror jag.” Suckar.
Trött.
Söstra Mi hör av sej. Hon har inte sovit i natt. Orkar inte komma. Vi bestämmer om. Hon kommer i morgon (och hoppas få sova i natt…).
Funderar på att sova lite till. Sååååå trött! Borde rensa i garderober (ska!). Borde diska (ska!). Borde kasta Onödiga Saker (ska!). Borde skriva böcker (ska!). Borde kasta ut alla möbler….så gamla och fula: Uäck! Gammalt ut – nytt (eller begagnat) in. Behöver förändring. Nu.
….men först ska jag sova lite.
Jag som kan.
erviluca #mammatillfyrakillar 