Månadsarkiv: september 2018

Hon sitter med ett stort leende på läpparna och jag frågar: ” Vad har hänt?”

”Han skickar små ❤️ då och då som får små 🦋 att fladdra till i mitt bröst, och ibland kommer ett SMS: ”Tänker på dig 😍” och då fylls hela jag av av bubblig kolsyra. Titta!”.  Hon visar på mobilen.

”Skickar du till honom också?” frågar jag.

”Givetvis skickar jag små meddelanden tillbaka och jag hoppas att han fylls av samma lycka och glädje som jag”, svarar hon.

”Dom här små enkla meddelandena gör att jag orkar med allt mycket bättre, att jag inte längre känner mej så trött och att jag faktiskt orkar med barnens tjaffs utan att själv bli arg eller sur.

Hans små meddelanden är som om….

…..jag är en bil, som ständigt tankas, fylls på med olja, putsas, och som därför kan köras smidigt framåt…och alla bucklor på vägen flyter jag över….smooth”,

skrattar hon och visar med handen hur hon menar.

Sååååå fint.

Jag vill också (ha) !

Med såna enkla medel bygger man upp…berg stabilitet ryggrad förtroende trygghet    kärlek.

Just saying.

Nej, Cecy godkänner INTE att jag fått ett eget rum. ”Nej!” säger hon bestämt och tassar runt på natten och försöker få mej att flytta tillbaka sängen där den stod förut, det vill säga i vardagsrummet.

När det är läggdags trippar Cecy runt och undrar ”VAR är sängen?!?”. Där sängen förut stod, står nu en byrå. ”Underligt”, tänker Cecy.

JA, jag ÄR "kvinnan-som-kunde-läsa-hundars-tankar". So what?!?

Jag gör mina rutiner och går ut med hundarna, men INGET är som det brukar. Tycker Cecy. Hon är MYCKET missnöjd. Jag lägger mej i sängen – i ”FEL rum”, enligt Cecy – och läser en stund. Cecy står nedanför och stirrar på mej. Hon trampar lite irriterat med tassarna i golvet: ”KOM nurå! Vi ska ju sova nu! I DET ANDRA RUMMET!” försöker hon förmedla. ”Vi ska sova här! KOM!” säger jag och klappar på sängen. Cecy går ut ur rummet som för att VISA var vi ska sova: ”Korkade matte!” tänker hon irriterat.

Milton suckar tungt: ”Jävla korkade Cecy! Vi sover där matte sover. Punkt.” Han vänder sej bredvid mej så att jag kommer åt hans mage bättre.

Cecy kommer in i vårt (!) nya sovrum igen: ”Meh! KOM`RÅ!” säger hon med ögonen och hela kroppen. Jag upprepar att vi ska sova I DET HÄR RUMMET – ”KOM!”.

Cecy backar och tar sats och hoppar upp i sängen, går runt några varv, prövar att krypa under täcket (som hon brukar) men hela hennes kropp liksom skriker ”DET ÄR FEEEL!”. Hon hoppar ner på golvet igen och stirrar på mej, som om hon vill att jag ska följa med.

”Ah! Hon kanske är hungrig!” tänker jag och följer med henne. Nej, jag kunde väl inte läsa hennes tankar just då´rå! Hon går in i vardagsrummet och stannar där. ”HÄR ska vi sova”, säger hon bestämt med hela sej.

”Jag har möblerat om. Nu ska vi sova i det andra rummet”, förklarar jag vänligt och lyfter upp Cecy och bär med henne till sängen. Hon går några varv på täcket och kryper sedan ner under täcket och lägger sej mellan mina ben, som hon brukar.

”Såååå ja”, tänker jag och fortsätter läsa min bok.

Då kommer Cecy upp från täcket igen. ”Näe, det här går inte! Jag kan inte sova i det här rummet!” Hon hoppar ner och trippar in i vardagsrummet. Man hör hennes (oklippta) klor mot parketten: ”tick tick tick tick tick tick tick”.

Hela natten vandrar hon runt: ”tick tick tick tick tick tick tick”.

Hon är INTE nöjd med ommöbleringen kan man lugnt säga.

Vi får se hur det blir ikväll/natt…

Jag har möblerat om, och bl a fått ett Eget Rum! Helt fantastiskt! Ett rum med säng och en skrivbordshörna, där jag ska sitta IFRED (ja, Milton och Cecy! 😠) och skapa.

I mitt ihärdiga flyttande möbler, utbytande av desamma etc, rensas det, dammsuges BAKOM och UNDER samt torkas det rent.

Hörn-Billy och hans hyllkompis flyttas ut i trapphuset, och en äcklig gammal madrass ställs där också. Dom ska kastas.

Jag säger till Minsting att möblerna i trapphuset ska bort, och förbereder honom på att hjälpa mej. Han okeyar det.

Sen drar ”Kan-Själv-jäveln” igång i mej (igen). Hon är STARK och ENVIS och tror att jag/vi klarar ALLT själv (-a)! Jag har (med ”hjälp” av ”Kan-Själv-jäveln”) flyttat en STOR garderob från en övervåning till en undervåning, möblerat om hus och lägenheter, tapetserat om, målat golv och lagat en jävla toalett pga ”Kan-Själv-jäveln”. Jag har hämtat grejer, kört runt halva Sverige och gjort en massa saker med hjälp av pga ”Kan-själv-jäveln”.

Min Stora Livsläxa är att lära mej BE OM HJÄLP. Fan, vad svårt det är när man har en ”Kan-Själv-jävel” boendes i sej. Hon flyttade in när jag var ca 2 år: Bevis nedan.

Nåja.

Jag säger till Minsting att jag ska försöka flytta undan möblerna själv först, och om det inte går ska jag säga till honom. Han okeyar det.

Hörn-Billy är en stor och lång jävel. Tung. Jag tippar honom emot mej för att få in honom i hissen. Sen draaaar jag honom in i hissen. Draaaaar. Så står jag längst in i hissen med Hörn-Billy hängande på mej och så vickar och vrickar jag honom för att få honom över kanten mellan trapphuset och hissen.

Då säger det ”klonk” och så sitter han fast. Superfast. En liten del av hans bottenkant har fastnat i hålet mellan trapphuset och hissen och jag är instängd innanför. Jag försöker på ALLA sätt jag kan vicka, knixa, lyfta men Billy sitter där han står.

”Faan, att jag inte tog med mobilen!” tänker jag instängd i hissen.

Jag hittar ALLTID lösningar på saker och utvägar, men en liten stund där i hissen tänker jag att det är en omöjlig situation, och jag vill INTE skrika på hjälp eller trycka på alarmknappen.

Jag lyssnar om någon i huset trycker på hissknappen, så att jag kan ropa att hen ska komma så kan hen be Minsting komma och hjälpa mej, men det är dödstyst.

Till slut försöker jag ”slå sönder” Billy, men har ju inget verktyg så det går inte. Så ser jag att OM jag kan ta bort en bit av baksidan kan jag kanske krypa ut genom hålet som blir.

Det går inte att ”ta bort” (med handkraft), men det går att SPARKA bort en liten del. Så det gör jag.

Sen gör jag flera försök att krypa igenom det hål som blivit, och i mitt huvud utspelar sej en massa scenarior där jag blir av med både fingrar, händer och bryter ryggen….

….men jag lyckas ta mej ut och går sen in till Minsting och flämtar:

”HJÄLP!”

Han kommer och jag berättar vad som hänt. Han kliar sej i huvudet och säger: ”Hur faan kom du igenom detta hål!?”.

Vi vickar, trixar, försöker lyfta Billy tillsamman, men nej, det går inte. Så bestämmer vi att skruva isär honom. Så det gör vi.

Kill Billy.

Liksom.

Nu ligger han styckad i trapphuset och ska kastas i soprummet.

Poor Billy.

Allt och inget

Inget och allt

Blött är torrt

och varmt är kallt

Rakt i cirklar

och ringar horisontalt

Kalhygget är frodigt

och i granskogen är det kalt

Våren är höstlik

och hösten är som vår

Upp är ner och ner är upp

Det stabila är det som förgår

Det som snurrar är stilla

och det som står still är i rörelse

Hans iskalla kyla

är hans förförelse

Inget är sant

och allt är på riktigt

Gå balansgång på en spindeltråd

och leva livet försiktigt

Jag känner doften i trapphuset: Rakvatten. ”Jaha, nu kommer HON ikväll.” Jag suckar. Då blir det en orolig kväll för mej.

Först spelas det musik där inne. Alltid musikallåtar på hög volym. Ibland sjunger Hon med. Jättevackert. Jätteduktig.

Sen kommer det: Han vrålar något. Ilsket. Sen en dunk. Kanske ett ”krasch”. Tystnad. Han skriker nåt igen. Tystnad. Sen fortsätter det så 1-2 timmar tills hon ”kastas ut”. Eller KNUFFAS ut. Jag har sett det själv genom titthålet i dörren (när jag ville se vem som slår vem).

Genom titthålet har jag sett att HON verkar galen, och att HAN försöker värja sej.

Denna procedur går dom igenom varje gång dom träffas. Ibland träffas dom med lite längre mellanrum, ibland kortare.

Vad bråkar dom om? Varför fortsätter dom träffas?

Det är otroligt konstigt och otroooooligt irriterande och jobbigt. Och det knyter sej i magen av rakvattendoften…. för när jag känner doften i trapphuset vet jag hur kvällen och natten kommer att bli….

Jag tror jag ska skaffa hörlurar (nej, har inga) och använda dom BARA dom kvällar det doftar rakvatten i trapphuset…..

Jag blir så trött på mej själv…..

….när jag bokar tåg fel dag/datum. Fast det vet jag inte förrän jag kliver på tåget och konduktören pekar på datumet och säger att jag faktiskt bokade till IGÅR, och det är därför någon sitter på ”min plats”……  😦

Jag blir så trött på mej själv….

….när jag kliver på Roslagsbanan (som jag gör varje vardag) och åker med den, sitter och spelar spel på iPaden och hör att dom säger hållplatsnamn jag inte hört förut, och fast jag åkt fel förut reagerar jag inte direkt, utan låter tåget gå två stationer till och DÅ tänds ljuset i hjärnan: FEL TÅG! Igen!

Jag blir så trött på mej själv….

…..när jag åker tillbaka med nästa tåg och kliver av en station för tidigt och därför får vänta 25 minuter på att nästa tåg ska komma.

Jag blir så trött på mej själv….

…. när jag föreslår ett möte med en lärare (för en av tjejerna i tjejgruppen) en dag då min kollega (som också ska vara med) jobbar med Andra Saker och jag VET det, men det går så fort i min hjärna så att jag har bokat innan polletten faller ner och säger STOPP, och kollegan blir ”lite irriterad”…. Jag blir ÄN MER irriterad – på mej själv!

Jag blir så trött på mej själv….

….när jag blir super-osäker på mej själv och allt jag är, och när negativa tankar maler inuti och jag tycker själv att jag inte duger och alla andra är ”mycket-bättre-och-kan-allt-bättre-och-är-smartare-och-snyggare-och-coolare-och-åker/bokar-aldrig-fel-tåg-och-känner-sej-aldrig-osäkra-i-livet-och-kan-laga-god-och-cool-mat-och-är-sexiga-och….coola”. Och när jag känner mej som en bortkommen 13 åring, fast jag är något äldre och ”BORDE……” det ena och det andra.

Summa: Ibland är jag JÄVLIGT trött på mej själv.

Kan man liksom få byta en dag eller två? Pausa liksom? Vara Någon Annan bara några timmar?

Eller bara söva ner sej ett tag…. Tills Knaset/Det Negativa går över.

Liksom.

Jag har plättlätt för att uttrycka mej i skrift. Det är som om orden bildas på skärmen innan jag hinner tänka. Det känns såååå skönt att skriva – som om jag får utlopp för mitt inre. När jag inte skrivit på ett tag känner jag mej instängd och överfull. 

På jobbet behöver jag ibland hjälpa människor att överklaga olika saker. Det är Socialtjänsten vars beslut ska överklagas eller bara klagas på, eller någon Länsrätt där ett beslut ska överklagas, eller så ska något anmälas till någon nämnd eller instans. Det är brev som ska skrivas till läkare eller bostadsföretag. You name it!

När jag förstår att någon familj jag träffar behöver ovanstående hjälp så blir jag glad. ”Yes, I can!” och så slänger jag ihop ett brev eller en överklagan på några minuter. Med vänsterhanden. Nä nu skryter jag visst. Jag skriver absolut inte med vänsterhanden bara. Men det är rätt lätt för mej att ”få till det”.

När jag ser hur andra anstränger sej, pratar Formuleringar och fixar och trixar och har MÖTEN tillsammans där dom försöker komma på vad dom ska skriva och hur dom ska skriva, så blir jag alldeles Förundrad: ”Det är ju bara att…..”.

För MEJ är det ”…bara att”. Och jag vill helst göra det själv, utan någon som försöker få ihop formuleringar. Såna möten hindrar mej i mitt flöde.

Häromveckan träffade jag och en kollega en kvinna som blir illa behandlad av Socialtjänsten. Jag förstår verkligen inte varför hon hamnat i detta ”krig” med Soc. Visserligen ”krigar” inte hon, för hon ORKAR inte, men dom skickar bomber och granater ifrågasättande brev till henne hela tiden. Vi träffade helt enkelt en ”våt fläck”. Helt slut, deprimerad, sönderstressad, sliten, förtvivlad.

Hon la upp en HÖG med papper/brev från Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Vi sorterade och försökte fundera ut vad som skulle göras och NÄR. Hon var alldeles för trött och slutkörd för att orka själv.

När vi till slut fått ordning på allt och förstod vad som skulle göras och när, var det dags att överklaga, skriva brev och ifrågasätta hit och dit.

”Jag gör det!” sa jag och gick in i ”mitt” rum (som jag delar med tre andra). En timme senare hade jag skrivit ett brev, en överklagan och en anmälan. Jag la det på min kollegas bord för att hon skulle tycka till och skriva under.

Hon kom in till mej och skakade på huvudet och sa: ”Du är som en ROBOT, eller en MASKIN som spottar ur dej brev och överklaganden sååå snabbt! Och som du skriver! Och uttrycker dej! Herregud! Får jag visa dom för XX?! Jag sa till henne att jag är alldeles imponerad och hon ville se.”

”Åh, TACK!” sa jag och blev glad.

Men ärligt talat är det SKITENKELT för mej att producera dessa brev och grejer och I like it! Det är kul!

”Jag skulle vilja titta in vad som händer där inne i ditt huvud”, sa min kollega sen. ”Hur det liksom snurrar runt där inne….. Jag fattar inte att du MINNS allt som du skrev om NN?? Har hon sagt allt det där??”

”Ja, jag minns inte folks namn, men fanimej att jag minns ALLT ANNAT dom berättar. Jag fattar inte själv hur det får plats i hjärnan, men så är det”, svarade jag.

Ibland har jag själv blivit förundrad över att jag minns hur ”Annas moster hade ihop det med hennes kusin och hur farbrorn åkte till Italien och sålde skor till fattiga”, eller vad det är som poppar upp i huvudet när jag får en ledtråd. För nuförtiden behöver jag ledtrådar. DET behövde jag inte förut. Då poppade det upp ändå när jag såg folk.

Men namn är jag helt hopplös på att komma ihåg.

Och så har jag inget lokalsinne.

Som en ett underbart filmklipp sitter kvällens avslut i mitt huvud, och spelas upp igen och igen, och jag finner mej själv sitta i tunnelbanan och le av lycka över att få dela och uppleva dessa ögonblick med dom härliga tjejerna.

Vi  hade en rätt vanlig kväll med tjejerna igår. Dom droppade in en efter en under eftermiddagen, kramade om oss och varandra och frågade ”Hurmåru?”. Som vanligt.

Dom satte på musik, dansade lite när dom kände för det (dom som vågar), vi spelade lite kort, snackade och sen kom läxhjälparna: Två volontärer. Tjejerna hade skrivit upp sej på läxhjälpslistan och fick hjälp i tur och ordning. Som vanligt.

Vi lagade mat och åt en härlig middag ihop, och jag förundrades över vilka mängder dessa småskruttor kan äta. Som vanligt.

Så hade kvällen gått, och det var dags för att stänga och låsa, och tjejerna stod i hallen och väntade in varandra när dom satte på sej skorna. En började sjunga en sång som går typ: ”Åk hem!…..”. Av vad jag förstår är det nåt klipp på nätet där det är en sån sång/rapp med hänvisning till vad SD tycker. Alla tjejer i hallen hakade på och sjöng glatt: ”Åk hem!….”, i stämmor och med ”doa-doa-kör”.

Där och då bildas filmklippet i mitt huvud: 7-8 tonårstjejer från världens alla hörn (ja, även s k helsvenska) står och sjunger tillsammans en sång som ska vara EMOT dom, och dom gör det men sån styrka och glädje att det blir som en käftsmäll mot alla rasister. Jag önskar dom kunde se…

Det är Sally från Eritrea, Habib från Kongo, Zarah från Afghanistan, Georgia från Georgien, Nasra från Bangladesh, Malin från Sverige, Maha från Turkiet, Aisha från Mongoliet, Isa från Italien och Matilda från Sverige – två med sjalar, resten utan – som tillsammans bildar glädje, omtanke, styrka och Världsfred i hallen på mitt jobb, Unga Station.

En del har bott i Sverige hela livet, andra några år – några kom nyligen. En del pratar flytande svenska, andra kämpar på med sitt nya språk….

En del vet att dom får stanna här för alltid, andra lever i ett ”vet-ingenting-om-framtiden”, eller nuet.

Någon har upplevt misshandel, andra har genomlevt otäcka färder över höga berg och mörka hav, våldtäkter och övergrepp….

….en del har ingenstans att bo och flyttar runt, andra bor med hela sin familj i ett rum och några bor med hela eller delar av sin familj i en vanlig lägenhet.

Men idag står dom alla här i vår hall och sjunger ”ÅK HEM!” med bara den styrka en människa kan göra som klarat av motgångar och kriser och som just nu orkar ta ett steg till mot en ny dag imorgon, med ett litet hopp om en framtid.

Tjejerna stärker varandra och ger varandra mod och hopp. Och vi gör vad vi kan för att dom ska trivas och må bra i vår oas – Unga Station.

Igår fick vi en extra kick av styrkan, glädjen och gemenskapen som bildades i hallen av dessa Fantastiska Tjejer.

Och jag känner mej sååååå tacksam över att få dela deras liv en kort minut.

…………….………………………….

OBS. Alla namn och länder är fingerade.

Ett Speciellt datum: 9.9-18. Ska Något Speciellt hända? Något Speciellt BRA eller Något Speciellt Dåligt?

Mina söner säger: ”Oroa dej inte! Nazisterna KAN INTE ta över igen. Vi har ju social media med ALL information – vi KAN INTE bli lurade igen (som tyskarna blev)!”

Är dom naiva eller är jag onödigt orolig?

”Dom säger att vi ska åka hem”, säger en ung tjej på mitt jobb. ”Men VILKA ska åka hem och VAR är mitt hem i så fall? Ska alla med mörkare hudfärg ’åka hem’? Ska isåfall Bianca åka hem – hon som bott i Sverige sedan hon var 2 år och aldrig varit i sina föräldrars hemland? Hon är ju hemma här! När dom säger ”Åk hem!” , ska hon då åka till Tensta?”

Alla skrattar, men det är allvarliga frågor.

Vart ska Sally åka? Och Zarah?

Vi ska rösta för FRAMTIDEN, men framtiden för vem och vilka? För oss alla som bor här i Sverige? Eller för ”oss = min familj”, eller för ”oss=jag”, eller för ”oss=#jagochminavänner, eller för ”oss=alla=vita-svarta-onda=goda=kvinnor=män=barn=ALLA”?

Jag tror (tyvärr) många röstar så långt näsan räcker, och många har väldigt små näsor. Många tänker ”jag-och-mitt” och lyfter inte blicken utanför sin egen lilla näsa  värld.

Men alla som faktiskt går runt hörnet och ser vilka som finns där, alla som är NYFIKNA på främlingar (oavsett om främlingen är vit eller svart, pratar svenska eller tigrinja)…..

….alla som är Öppna och orädda för det som är lite Annorlunda än det man är van vid….

Jag hoppas att alla vi röstar för ALLAS GEMENSAMMA framtid i fred och frihet idag.

Amen. 🙏🏼