Jag minns när man klev in i köket i det hus mamma och pappa bodde i i Botswana (i Afrika) i slutet av 70-talet. När man tände lampan lät det *RASSEL* och hundratals kackerlackor försvann in i skrymslen och vrår överallt.
*ryser*
Precis så upplever jag SD-anhängare nu. Jag upplever att dom finns överallt och snokar och gräver och stökar till, är äckliga och effektiva och kör över allt och alla.
Men så fort man tänder lyset:
Först renoverade dom grannhusets balkonger. Det var spännande att gå förbi och se hur dom först byggde byggställningar, sedan tog ner alla balkonger och därefter täckte över allt med plast och skydd.
Jag gillar byggarbetsplatser. Det har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Jag gillar spänningen i det, förändringen som är på gång och stöket/röran.
I det här fallet var det som om ena sidan av huset var ett enda stort inslaget paket! Jag funderade mycket på hur balkongerna skulle se ut när det var färdigt och om dom kanske gjorde om alla väggar också – från tegelvägg till fasad med puts, somjag tycker är så snyggt!
”Åh, vad huset kommer att bli snyggt! Och sen ska dom fortsätta med vårt! Jippi!”
Döm om min FÖRVÅNING och BESVIKELSE när huset avtäcktes och såg EXAKT LIKADANT ut – samma balkonger, samma väggar som innan. Men troligen starkare. När jag tittade NOGA såg jag att den vita färgen var mer…vit. Det tog 6 månader att göra balkongerna mer….vita.
Ja, jag VET att dom borrat och blästrat (?….vet knappt vad det är, men det lät snyggt), och cementerat och betongat och grundat om (eller vad det kan heta), men….det syns inte! Och jag är besviken.
Nu är det våra balkongers tur, och min balkong är borta och dörren är igenskruvad. Snart ska dom plasta in fönstrerna också. Sen ska dom borra och hacka och fixa….
….och i januari 2019 ska det vara klart.
Då ska jag gå ut på balkongen, frysa och tänka: ”Vad faan har dom gjort!?”.
Men nu VET jag.
Dom gör grejer som inte syns, men som är viktiga att göra. Tråkiga saker. Grundsaker. Sånt som kostar pengar och kräver mycket arbete, syns inte, men skapar trygghet.
Man vill ju ha en balkong man kan stå på, och till och med HOPPA på utan att den faller ner! Så….tack för det, Akelius!
Men lite besviken är jag ändå.
Det hade varit coolt med svarta järnstaket och väggar med putsad fasad.
Just saying.
erviluca #mammatillfyrakillar 