Han kommer cyklande emot mej när jag kommer gående med hundarna. Han hejar, stannar och kliver av cykeln:
”Do är bästa granne”, säger han.
Jag skrattar och tackar för komplimangen.
”Do finaste!” säger han sen.
Jag skrattar vidare och tackar.
”Do jag äta restorang?” frågar han sen förväntansfullt.
”Nej nej nej!” skrattar jag.
”Jo! Jag har peng! Jag betala. Äta fin restorang. Do jag.”
”Nej nej nej”, skrattar jag vidare.
”Vorfor do vill inte?” frågar han.
”Nej jag vill inte”, skrattar jag.
”Vorfor?”
Jag skulle kunna säga att jag inte är intresserad av honom, och kommer aldrig att bli för att….? För att han är han och ingen jag någonsin skulle falla för, men han kan för lite svenska för att jag ska kunna svara det jag vill :”….inte ens om du var den sista mannen på jorden skulle jag vilja gå ut med dej”….så jag svarar:
”Du är gift”.
”Men hon bara tråki….hon bara suk och suk…åka sukhus hela tiden….inte so gift…jag vill do!”
”Nej, jag vill inte. Jag är inte intresserad. Nej tack!” Jag börjar gå. Det får räcka nu.
”Jag älska dej!” utbrister han.
Jag skrattar och skakar på huvudet och går.
När jag senare kommer hem efter att ha handlat sitter han utanför huset (där vi båda bor).
”Jag vänta do”, säger han.
”Jaha”, säger jag.
”Do komma ut 5 minoter”, säger han sen….
…..som om jag ska gå in och packa upp matvarorna och sedan gå ut och träffa honom!
Hoppas han inte blir jobbig nu. Jag vill inte ha en jobbig granne. Och jag vill inte behöva bli arg…
Det är trevligt att bli uppskattad, men ett NEJ är ett NEJ.
erviluca #mammatillfyrakillar 