För 50 år sedan bjöd två 20-åriga bröder sina vänner på en kräftskiva på deras föräldrars lantställe utanför Norrköping. Igår hade dom den 50:e kräftaskivan på samma plats med ungefär samma gäng (några har tillkommit, några har försvunnit genom åren). Jag var med. Första gången för mej. 50:e gången för dom.
Då var dom +- 20 – nu är dom +-70. Fa sc in er an de.
Festen inleddes med lunch när folk kom, och då kom dom allt ifrån Sundsvall till Skåne. En kvinna berättade att hon och hennes man bott i USA i 12 år och ändå lyckats ta sej till denna kräftskiva regelbundet (”vi missade ett par, men försökte ändå ta Sverige-semestern i samband med kräftskivan”).
Ungefär 20 stycken – numera mellan ~60 och ~70 – har följt varandra genom livet i med- och motgångar – i 50 år, och har träffats på denna kräftskiva,! Jag undrar om dom förstod när dom startade denna tradition att den skulle pågå oavbrutet så länge? Å andra sidan tänkte man knappt att man skulle bli 70 när man var 20…
Det är som ett gäng 20-åringar i 70-åriga kroppar. Att bli sedd som den man ÄR ålderslöst är skönt, och jag tror att det bland annat att är det som händer när dessa 60-70-åriga 20-åringar träffas.
Festen inleds mitt på dagen med att alla äter spagetti med köttfärssås. Därefter är det tävling. Golftävling (och kanske inledde jag, motvilligt, min karriär i golf denna dag). 8 hål avverkas på den stora tomten, och vi är indelade i lag och får skjuta (heter det skjuta? Slå?) en boll var. Vårt lag vinner INTE, men vi har kul. Vid ett hål är det påfyllning av vätska. God vätska. 🥂 Alla VET, utom jag, som blir glatt överraskad.
Därefter badar några, några spelar gitarr och sjunger, några börjar med middagen…
Det är inte bara kräftor som serveras; det är räkor, köttbullar, rökt ål, prinskorv, paj….och till det öl, vin, sprit, läsk – whatever you want, or need. Det sjungs nubbevisor och hålls tal och just den kvällen visades en kort ”film” (på 3 min) av alla 50 år. Senare delar en man ut en DVD (?) som innehåller bilder och filmer från alla 50 år på 1,5 tim. till alla deltagare (inte till mej givetvis).
Jag frågar någon om hur dom gjort med barnen genom åren, och hon svarar att små barn har fått ”vara med”, men så fort dom blivit stora nog har dom inte fått vara med eftersom dom inte velat riskera att barnen ska ”ta över” eller att det ska bli ”barnens fest”. Klokt tänkt, tänker jag. En Äkta Vuxenfest.
Jag har kul! Jag känner mej så välkommen och inkluderad trots att jag bara känner EN på festen. Det sjungs och skålas och jag tar tag i en gitarr och spelar med och sjunger.
Framåt natten är det rätt dimmigt i mitt huvud och jag ramlar omkull på stigen till stugan där jag ska sova. Och där ligger jag i en hög av mej själv i det blöta gräset (eftersom det tydligen har regnat…) och bara skrattar. Jag skrattar så att jag inte kan resa mej upp. Jag skrattar så att jag inte kan sluta. Jag skrattar så att jag gråter. Jag är glad, snurrig och lycklig. Så här vill jag att mitt liv ska vara. TILLSAMMANS med människor jag tycker om, som tycker om mej, som jag blir glad av.
Dagen efter mådde jag INTE bra, med betoning på INTE. Jag skakar, kallsvettas och mår illa, huvudet bultar och jag kan inte resa mej upp. Tänk att jag skulle bli sjuk just den dagen! 😬
När jag äntligen kan stå upp och fungera någorlunda, har nästan alla åkt hem. En av bröderna som startade allt – han som ”håller i trådarna” – kallas ”Bergakungen” och han ler stort mot mej när jag kommer stapplande på eftermiddagen. ”Alla som är på denna fest för första gången brukar dras med på det sättet att dom blir helt utslagna, så du har bara följt traditionen”, säger han tröstande.
Jag lyckad få i mej lite sallad och dricker kaffe till. Sen åker jag hem. Med ”lillebror”, som tog mej dit (till festen) in the First place.
På kvällen äter jag en stor pizza, vräker i mej en påse godis (jag som inte ätit socker på ett halvår!) och dricker mängder med Loca.
Idag tänker jag på att tiden går så fort, och att den går extra fort när man har kul….så för att få tiden att sakta av lite borde jag ha tråååkigt…
Jag tänker också på att jag befinner mej just nu på en Väldigt Bra och Fin plats i livet: Jag har fyra fantastiskt fina söner, två urgulliga hundar, ett jobb jag ÄLSKAR och så träffar jag denna underbara ”lillebror” som tycks ha ett hjärta av guld.
TACK Livet (men sakta av det lite, tack) !
erviluca #mammatillfyrakillar 