Månadsarkiv: juli 2015

Allt utan känslor är egentligen rätt meningslöst.

Att bara vara, utan känslor, är inget.

Att bara vara, med känslor, är allt!

Ska man vara tacksam över att vara en sådan människa som kan känna MYCKET – där det svämmar över av antingen det ena eller det andra – eller ska man krypa under en sten och sucka tungt över att det gör så ont ibland?

När det svämmar över åt det Lyckliga hållet är det ju så härligt underbart att det nästan gör ont av lycka; Det bubblar och pirrar och sjuder och kokar – inuti! Det kan vara av en vacker sång (just nu: ”Why does it rain?” med Darin) eller så kan bröstet fyllas av ren och skär lycka på en promenad mitt i skogen – bara över Livet!

När det svämmar över av sorg och elände, gör det desto ondare; då när allt känns svart och tomt och det inte finns någon mening med något – nästan – då när det gör så ont och känns så svart att inte ens tårarna orkar bryta fram.

För att ha den Ynnesten att få känna Dom Starka, härliga lyckokänslorna, kanske man måste leva med att man också måste känna Smärtan i Det Svarta.

För att vitt ska kunna finnas måste det också finnas svart.

En del människor är mer åt det grå.

Om jag lever tills jag är 100 år har jag ändå mer bakom mej nu än framför mej. Historien är längre än Framtiden, liksom. Shit! Om jag bara vetat att jag levde i Historien…..

…..då hade jag………..eeeh…:

– Hoppat på alla tåg som gick – check!

– Ibland hoppat av i farten, ba´fatt, liksom – check!

– Älskat i 180 knutar – check!

– Vågat mycket – check!

– Fattat stora beslut snabbt – check!

– Sagt ja istället för nej – check!

– Gjort slut på relationer som inte funkade – check!

– Skaffat ett gäng barn – check!

– Älskat mina barn vaaaansinnigt mycket och visat det på alla sätt – check!

– Låtit det inre gå före yta – check!

– Varit så snäll jag kan mot både folk och fä – check!

– Dansat och sjungit högt så länge rösten höll och benen orkade – check!

– Skaffat alla djur som jag vill när jag vill – check!

Njae, kan göras mer av….har flera djursorter kvar…..

– Rest och upptäckt människor och andra platser lite grann (inte jättemycket – bara lite lagom tycker jag räcker) – check!

– Utbildat mej till mitt drömjobb – check!

– Räddat en massa barn/familjer som mår dåligt – check!

– Skrivit böcker – check…..

…….men inte givit ut någon än, så det är kvar.

– Älskat mej själv (mitt privata jag) från tårna upp till håret, precis som jag är (och struntat i vad andra tycker)! Inget ”check” där för det ska jag ta tag i nu. Har försökt tidigare, och kommer ibland tre trappsteg upp, och sen går jag tillbaka ett…..

Jaha, då är det bara det kvar nu då.

Det är lika bra att starta med en gång – för jag har ju kanske bara typ 30-50 år kvar.

Och tänk så mycket jag har lärt mej av Livet och så många väggar jag sprungit in i, och så många gånger jag snubblat och gråtit och torkat tårar och satt plåster på armar och ben, och framförallt hjärtat. Jag har suuuuugit i mej av Livet, och rätt ofta inte tänkt efter före….

Jag har levt i NUET!

Värsta Carpe Diem-tjejen!

Det som jag förklarade på ett sätt för några år sedan, förklarar jag på ett annat sätt idag för att jag blivit lite klokare.

Men ju mer man lär sej desto mer förstår man att man inte kan och vet. Och man lär sej faktiskt, och växer, väldigt mycket av kriser och motstånd – hur jobbigt det än är och hur ont det än gör.

FAST jag önskar att mina söners LIV blir en dans på rosor, utan taggar, så VET jag ju att det inte kommer att bli så….

….även dom kommer att trampa på taggarna – till och med dom synliga ibland.

Men då finns jag här och tröstar och stöttar.

I slutänden är det ändå KÄRLEKEN som är viktigast!

Kärleken till mej själv och kärleken till mina barn.

Och kanske någonstans i framtiden….till någon annan.

Idag har jag varit ett Störningsmoment. Tillsammans med Fiona och Milton.

Jag hade bestämt mej för att gå efter dom blå plupparna idag, det vill säga den långa vägen över stock och sten och över höga berg och djupa dalar. Typ. Jag hade ork och energi för det idag. Så jag gick. Och gick, och oj vad kort ”blå-pluppevägen” var idag!

Men ändå: När jag gått en bit hörde jag en hund skrik-skälla långt bort och jag tänkte att antingen är den över-ivrig och superglad och simmar kanske runt i sjön och skriker av lycka, eller så är det någon som är dum mot hunden så att den skriker av den anledningen.

Jag gick vidare. Hörde skrik-skällandet igen, och igen. Sedan hörde jag ett skott: PANG! ”Shit bah! Någon plågar en hund, eller skjuter den och missade och den skriker av plågor!” Min intuition sa dock att skriken mer lät upphetsade än förtvivlade.

Jag gick emot skriken och skotten och funderade på hur jag skulle agera OM det var något som var galet. OM en hund blir plågad, och OM en människa står där med ett vapen – vad gör jag då? OM människan skjuter MEJ – vad gör jag då? Fast jag har hört att det inte gör speciellt ont att bli skjuten för man hamnar liksom i chock, och känner det inte ens…om man inte dör förstås, då känner man det ju verkligen inte.

Tankarna for runt i huvudet. Jag gick ut mot sjön och kikade över den om jag kunde se vad som hände på andra sidan. Jag såg några människor stå där, alldeles stilla och alla tittade åt samma håll. Jag såg ingen hund.

”OM någon skjuter en hund – varför står dom bara där då? Vågar dom inte ingripa eller är dom med förövaren?”

Jag gick vidare mot skottljudet och hundskriken.

Plötsligt satte Fiona ner nosen i marken och blev som en dammsugare med nosen – som om hon fick upp ett spår (fast hon brukar nosa korta stunder i marken och därefter i luften, men nu var det som om spåret var naglat mot marken). Jag hörde en hund skälla jättedovt: ” VOV! VOV!” (”jättestor schäferhane”, tänkte jag), och en man ropade ”STANNA DÄR!”, men inte till mej utan till hunden med den grova rösten.

Jag kopplade båda hundarna och gick vidare. Plötsligt dök mannen med hunden upp bakom mej. Det var en man som såg bestämd och fokuserad ut, med sin weimaraner. Jag tänkte säga: ”Får dom hälsa?” men såg på honom att det inte var ”läge” för det.

En kvinna stod en bit bort. Hon sa att jag skulle ha mina hundar i kort koppel för ”snart kommer ni att möta ett helt gäng med hundar”. Jag frågade om Brukshundsklubben var ute. Hon svarade att ”nej, det är jakthundsklubben som har spårprov för hundar”.

”Jahaaaa!” liksom.

Vi passerade ett femtontal weimaraner med sina ägare, och jag log emot dom och sa att dom hade fina hundar och några log tillbaka.

När jag passerat hörde jag en kvinna ropa:

”Störningsmomentet borta! Tävlingen kan fortsätta!”

Och jag som tyckte att dom var störningsmoment med sina pistolskott och sitt skällande!

………………………………………………………………..

Sen gick vi vilse.

Men det är en helt annan historia.

För att kunna höra vad han säger måste jag luta mej nära nära med örat mot hans mun. Han behöver göra detsamma för att han ska höra vad jag säger. Musiken spelar så högt så man måste göra så helt enkelt. Det är ju så det är när man är ”ute”.

Efter fyra-fem glas vin är man kanske inte så välartikluer   vlratriku    vläraltrikuler  väl-arti-kule-rad heller…

Han är rolig, har humor och vi pratar, skrattar och har kul.

Jag älskar nya kontakter och jag är glad över att han bara kom och satte sej bredvid mej och började prata. Bara sådär.

Plötsligt ser jag hur han riktar in sej emot mej och formar munnen till en kyss – jag ser det nästan som i slow motion – och jag blir både förvånad och otroligt full i skratt; var fick han en ”sån” ide ifrån, liksom?! Några ”såna” signaler har jag inte skickat. Ej heller har jag märkt att han varit på väg ”dit”…

Jag sätter ett pekfinger över hans mun och liksom trycker tillbaka munnen och backar hans huvud bakåt samtidigt som jag gapskrattar, för jag tycker hela situationen är så komisk.

Han tittar förvånat på mej och det ser ut som om han inte vet vad han ska säga eller göra.

”HUUR kunde du tro att jag skulle vilja kyssa dej??” skrattar jag.

Han tycks inte ha något riktigt svar på det, men säger typ: ”Varför inte?”

Jag säger att jag inte alls är DÄR – varken känslomässigt eller mentalt – och att jag faktiskt inte känner honom alls eller känner något för honom heller för den delen. Och jag kysser aldrig ”folk” lite hit och dit eller hursomhelst, ”bafatt” liksom.

Inte ens när jag är lite småblarig.

Att kyssas är liksom….inget man bara ska slarva bort på vem som helst. Men vill ju inte slicka vem-som-helst i munnen, och om man inte KÄNNER något för personen i fråga blir det ju liksom bara…äckligt!

Han funderar nog fortfarande på vad som hände….

….och jag är fortfarande ”okysst”.

Typ.

I förrgår gick jag genom skogen följande dom gröna plupparna på träden, och det var kul och spännande.

Idag bestämde jag mej för att följa dom BLÅA plupparna: ”DADAAAAA! Life is exiting!”.

Allmost me!

Dom Blåa Plupparnas bana genom skogen var otroligt mer ansträngande! Shit bah! Det var upp för värsta bergen och ned för desamma, balanserande på spångar över träsk och gå utmed värsta stupen.

Fiona var såååå gullig när vi klättrade uppför bergen, för hon skuttade upp ”skutt skutt” och så väntade hon på mej, och det såg ut som om hon kollade om jag skulle klara av klättringen uppåt. Hade hon haft armar och händer så hade hon sträckt ut dom och hjälpt mej upp.

Jag kände mej som…..en flodhäst i åldrande, ungefär. För några år sedan hade jag DANSAT uppför bergen, men nu….pust! Det positiva är ATT jag tog mej upp för stupen! Och ATT jag balanserade på spångarna.

Dagens promenad i skogen tog tre timmar och nu är jag härligt ledbruten.

”Igår” var sonen ett barn, som jag som förälder skulle försörja.

”Idag” ska han försörja sej själv.

Det är som om varken sonen eller jag har hängt med riktigt. Eller så är det helt enkelt bara så att det behövs en lång startsträcka, för vissa.

Han har blivit försörjd hela sitt liv, fått maten serverad och hyran betald, tvätten tvättad och alla inhandlingar gjorda. Nu är det meningen att han ska göra sådant själv.

Jag ska växa in i att bli mer och mer självisk och när jag köper saker ska jag tänka ”Vad behöver JAG?” istället för ”Vad behöver DOM?” (sönerna).

Jag tror att söner tror att tandkräm och schampo på något magiskt sätt växer upp ur badrumsskåpet eller badkaret, och att om man öppnar kylskåpsdörren tillräckligt många gånger så kommer det att innehålla det man behöver till slut, även om det vissa dagar ser rätt tomt ut.

Jag tror att söner tror att när man slänger tvätt på golvet – alternativt i sin egen tvättkorg i sitt rum – så försvinner den plötsligt och kommer sedan tillbaka – ”SWISCH!” – ren.

Jag tror att söner tror att när mammor (och pappor) säger att dom (sönerna)  måste skaffa ett jobb, så kommer ett sådant (jobb) att plötsligt ringa på dörren och fråga ”Vill du jobba som chef i vår superlyxiga studio där vi bara jobbar-med-saker-som-du-tycker-är-roliga-med-en-lön-på- *jättemycket-pengar*?!”

Jag tror att söner tror att alla jobb som är tråkiga är för losers, och inte för såna fantastiska söner som just den sonen.

Jag tror att alla ord man som förälder sagt till sina söner om att ”du-måste-börja-från-grunden” och att ”du-måste-ta-vilket-jobb-som-helst- för-att-du-inte-har-någon-utbildning (än)” och att ”du-behöver- jobb-erfarenhet-som-du-kan-skriva-in-i-ditt-CV” och att ”det- viktigaste-nu-är-att-du-får-ett-jobb-över-huvud-taget” och att ”du-borde-gå-och-söka-upp-jobb-och-fråga-om-du-kan-få-ett-så-att- chefen-på-jobbet-får-se-dej” osv mest har gått in i ena örat och ut ur det andra….

….och när man som förälder blir frustrerad över att sönerna inte verkar ha lyssnat alls eller tar något ansvar, utan sitter mest hemma och verkar mest ”laja” vid datorn, så höjer man sin röst och säger allt ovan igen – fast med högre röst:

…...”du-måste-börja-från-grunden” och att ”du-måste-ta-vilket-jobb-som-helst- för-att-du-inte-har-någon-utbildning (än)” och att ”du-behöver- jobb-erfarenhet-som-du-kan-skriva-in-i-ditt-CV” och att ”det- viktigaste-nu-är-att-du-får-ett-jobb-över-huvud-taget” och att ”du-borde-gå-och-söka-upp-jobb-och-fråga-om-du-kan-få-ett-så-att- chefen-på-jobbet-får-se-dej!!!”……

……. så är det enda som händer att man får ett Försvarstal tillbaka om att ”det-är-ju-så-svårt-och-alla-vill-bara-ha-någon-med-erfarenhet-och-jag-har-ju-inget-att-skriva-på-mitt-CV-och-jag-tänker-inte-söka-på-Mc Donalds-för-där-jobbar-bara-losers-och-sen-vill-alla-också-att-man-ska-ha-körkort….bla bla bla…” och det går in i ena örat på föräldern och ut ur det andra, för OM det stämde, det han säger, så det det ju bara att ge upp direkt, och det går ju inte!

Sedan ska man också köra ett långt Förklaringstal där man ska förklara för sina numera myndiga och självförsörjningsdugliga vuxna barn varför dom plötsligt ska börja #betala hemma. Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte bli osäker själv, för då….

….vinner dom.

Och så slipper dom betala ett tag till.

Vilket inte hjälper någon egentligen!

För vuxna människor SKA försörja sej själva OCH betala för sej. Det är min otroligt grundläggande och innerliga tro och vilja.

Jag har försörjt mina barn hela deras barndom, tills dom blev vuxna. Nu SKA dom försörja sej själva. Punkt!

Jag tänker inte låta mina pengar gå till vuxna människor.

”Varför ska mina pengar gå till ALLA, medan dina pengar bara ska gå till dej? ” frågade jag min son när han ifrågasatte att behöva betala hemma.

 Dom ska, precis som jag, betala för mat, husrum och allt annat som ingår. 

Dom ska dessutom, precis som jag, från och med nu:

– städa

– tvätta

– handla

– betala räkningar.

Vattna blommor slipper dom, för dom har jag skaffat (växterna alltså). 

Egentligen tycker jag allt ska delas jämnt på dom vuxna som finns i hushållet, så är det tre vuxna så ska varje vuxen betala en tredjedel.

MEN jag kan vara lite extra snäll inledningsvis, och komma överens om en vettig summa som dom ska betala hemma till att börja med.

Målet är att dom ska FLYTTA HEMIFRÅN och försörja sej själva och leva egna vuxna liv.

Det var målet från början – när dom föddes, liksom. Jag skulle finnas där för dom, älska dom och uppfostra dom till fina, varma, kärleksfulla och kloka vuxna.

Det har jag gjort nu.

Så nu ska dom ut!

Om dom inte hoppar över kanten själva på boet, och flyger iväg, får jag ge dom en liten försiktig knuff…..

….och håller dom då i sej och vägrar, blir det en….

…spark i baken!

Det är spännande att vara jag. För om man inte har något lokalsinne så händer det grejer jämt, när man ändå, som jag, ger sej ut i ”tomma intet” utan varken karta eller kompass.

När jag gick i skolan hatade jag orientering med karta och kompass – troligen för att jag inte förstod mig på det. Om man vänder en karta utefter N och S, och inte står med ryggen emot S och näsan emot N, så förstår jag inte kartan. Jag kan liksom inte vända kartan i huvudet.

Jag försökte idag när jag kom till en sjö, där det var en karta uppsatt på en stor skylt. Jag försökte verkligen att få hjärnan att vända kartan så att jag skulle förstå åt vilket håll jag skulle gå utan att ställa mig på huvudet. Det gick inte.

Vi var ute länge idag. En härlig dag för en promenad: mulet och blåst. Bästa promenadvädret, om jag får välja.

Vi gick till en sjö och där försökte jag få Fiona att bada/simma, och det gick Nästan! Hon är ju tamejfaan en ”badhund”, fast det är ingen som har berättat för henne. Jo, jag har det, men det är som om hon inte tror mej. Hon går i vattnet till magen, sen är det stopp!

Jag vill ha en badande hund, så jag försöker och försöker få henne att simma. Idag kastade jag pinnar längre och längre ut. Hon ”simmade” (=plaskade med frambenen som om hon höll på att drunkna) två-tre simtag – men inte mer. När jag kastade pinnen ”för långt”, struntade hon ens i att försöka. ”Fuck you!” sa hon med sin blick.

För att hon  ska lära sej simma ordentligt så måste nog jag också bada tror jag.

Jag trodde alla hundar kunde simma av sej själva, men inte Fiona. Hon behöver gå i simskola.

Jag kanske ska börja med simring på henne…eller armpuffar! 🙂

Hittade ingen bild på träd med grön prick på Google!

När vi sedan skulle ta oss hemåt, tänkte jag att jag skulle gå en annan väg än vanligt. DET är modigt av mej – den bästa vilsegångaren i Världen!

Då upptäckte jag att det är målade prickar på träden nuförtiden. Jag bestämde mej för att gå efter gröna prickar. Så det gjorde jag. Det gick jättebra! Fast hjärnan fick jobba, för när jag trodde att jag på ett ställe, var jag på ett helt annat! Hela tiden. Det är otroligt vad min hjärna är knäpp vad gäller lokalsinne, och att känna var man är!

Plötsligt tyckte jag att jag kände igen en stubbe och några granar (typ) – jag vände mej om, och fick värsta ”backflaschen” av minnen: ”Ååååh, HÄR gick jag ofta med Flisa när vi bodde på Stekelvägen, men ååååh, dääär brukade hon hoppa upp på den stubben!” Sen vände jag mej tillbaka: Inga minnen. Vände mej igen (tittade bakåt) och: ”Åååååh, DÄR brukade Flisa och Sally leka och dääär brukade dom alltid gräva efter tryffel!”. Vända mej om: Ingenting.

Helt  otroligt!

Det var som att leka med hjärnan: Titta framåt = inga minnen. Titta bakåt= översköljs av minnen!

Nu är vi hemma igen efter dagens 2,5-timmarspromenad, och jag svettas så det står härliga till. Hundarna ligger och sover djupt – väldigt nöjda.