Det är spännande att vara jag. För om man inte har något lokalsinne så händer det grejer jämt, när man ändå, som jag, ger sej ut i ”tomma intet” utan varken karta eller kompass.
När jag gick i skolan hatade jag orientering med karta och kompass – troligen för att jag inte förstod mig på det. Om man vänder en karta utefter N och S, och inte står med ryggen emot S och näsan emot N, så förstår jag inte kartan. Jag kan liksom inte vända kartan i huvudet.
Jag försökte idag när jag kom till en sjö, där det var en karta uppsatt på en stor skylt. Jag försökte verkligen att få hjärnan att vända kartan så att jag skulle förstå åt vilket håll jag skulle gå utan att ställa mig på huvudet. Det gick inte.
Vi var ute länge idag. En härlig dag för en promenad: mulet och blåst. Bästa promenadvädret, om jag får välja.
Vi gick till en sjö och där försökte jag få Fiona att bada/simma, och det gick Nästan! Hon är ju tamejfaan en ”badhund”, fast det är ingen som har berättat för henne. Jo, jag har det, men det är som om hon inte tror mej. Hon går i vattnet till magen, sen är det stopp!
Jag vill ha en badande hund, så jag försöker och försöker få henne att simma. Idag kastade jag pinnar längre och längre ut. Hon ”simmade” (=plaskade med frambenen som om hon höll på att drunkna) två-tre simtag – men inte mer. När jag kastade pinnen ”för långt”, struntade hon ens i att försöka. ”Fuck you!” sa hon med sin blick.
För att hon ska lära sej simma ordentligt så måste nog jag också bada tror jag.
Jag trodde alla hundar kunde simma av sej själva, men inte Fiona. Hon behöver gå i simskola.
Jag kanske ska börja med simring på henne…eller armpuffar! 🙂
Hittade ingen bild på träd med grön prick på Google!
När vi sedan skulle ta oss hemåt, tänkte jag att jag skulle gå en annan väg än vanligt. DET är modigt av mej – den bästa vilsegångaren i Världen!
Då upptäckte jag att det är målade prickar på träden nuförtiden. Jag bestämde mej för att gå efter gröna prickar. Så det gjorde jag. Det gick jättebra! Fast hjärnan fick jobba, för när jag trodde att jag på ett ställe, var jag på ett helt annat! Hela tiden. Det är otroligt vad min hjärna är knäpp vad gäller lokalsinne, och att känna var man är!
Plötsligt tyckte jag att jag kände igen en stubbe och några granar (typ) – jag vände mej om, och fick värsta ”backflaschen” av minnen: ”Ååååh, HÄR gick jag ofta med Flisa när vi bodde på Stekelvägen, men ååååh, dääär brukade hon hoppa upp på den stubben!” Sen vände jag mej tillbaka: Inga minnen. Vände mej igen (tittade bakåt) och: ”Åååååh, DÄR brukade Flisa och Sally leka och dääär brukade dom alltid gräva efter tryffel!”. Vända mej om: Ingenting.
Helt otroligt!
Det var som att leka med hjärnan: Titta framåt = inga minnen. Titta bakåt= översköljs av minnen!
Nu är vi hemma igen efter dagens 2,5-timmarspromenad, och jag svettas så det står härliga till. Hundarna ligger och sover djupt – väldigt nöjda.
erviluca #mammatillfyrakillar 