Om jag lever tills jag är 100 år har jag ändå mer bakom mej nu än framför mej. Historien är längre än Framtiden, liksom. Shit! Om jag bara vetat att jag levde i Historien…..
…..då hade jag………..eeeh…:
– Hoppat på alla tåg som gick – check!
– Ibland hoppat av i farten, ba´fatt, liksom – check!
– Älskat i 180 knutar – check!
– Vågat mycket – check!
– Fattat stora beslut snabbt – check!
– Sagt ja istället för nej – check!
– Gjort slut på relationer som inte funkade – check!
– Skaffat ett gäng barn – check!
– Älskat mina barn vaaaansinnigt mycket och visat det på alla sätt – check!
– Låtit det inre gå före yta – check!
– Varit så snäll jag kan mot både folk och fä – check!
– Dansat och sjungit högt så länge rösten höll och benen orkade – check!
– Skaffat alla djur som jag vill när jag vill – check!
Njae, kan göras mer av….har flera djursorter kvar…..
– Rest och upptäckt människor och andra platser lite grann (inte jättemycket – bara lite lagom tycker jag räcker) – check!
– Utbildat mej till mitt drömjobb – check!
– Räddat en massa barn/familjer som mår dåligt – check!
– Skrivit böcker – check…..
…….men inte givit ut någon än, så det är kvar.
– Älskat mej själv (mitt privata jag) från tårna upp till håret, precis som jag är (och struntat i vad andra tycker)! Inget ”check” där för det ska jag ta tag i nu. Har försökt tidigare, och kommer ibland tre trappsteg upp, och sen går jag tillbaka ett…..
Jaha, då är det bara det kvar nu då.
Det är lika bra att starta med en gång – för jag har ju kanske bara typ 30-50 år kvar.
Och tänk så mycket jag har lärt mej av Livet och så många väggar jag sprungit in i, och så många gånger jag snubblat och gråtit och torkat tårar och satt plåster på armar och ben, och framförallt hjärtat. Jag har suuuuugit i mej av Livet, och rätt ofta inte tänkt efter före….
Jag har levt i NUET!
Värsta Carpe Diem-tjejen!
Det som jag förklarade på ett sätt för några år sedan, förklarar jag på ett annat sätt idag för att jag blivit lite klokare.
Men ju mer man lär sej desto mer förstår man att man inte kan och vet. Och man lär sej faktiskt, och växer, väldigt mycket av kriser och motstånd – hur jobbigt det än är och hur ont det än gör.
FAST jag önskar att mina söners LIV blir en dans på rosor, utan taggar, så VET jag ju att det inte kommer att bli så….
….även dom kommer att trampa på taggarna – till och med dom synliga ibland.
Men då finns jag här och tröstar och stöttar.
I slutänden är det ändå KÄRLEKEN som är viktigast!
Kärleken till mej själv och kärleken till mina barn.
Och kanske någonstans i framtiden….till någon annan.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Magisk känsla.
Jag insåg också helt nyligen att jag förmodligen, FÖRHOPPNINGSVIS är precis mitt i livet. Att jag levt lika länge som jag mest sannolikt har kvar att leva.
Jag har slutat ångra och ha ågren.
Jag har börjat älska min kropp, inte i alla ögonblick, men väldigt mycket oftare (shitpomfritt vad jävla häftig den är, kroppen, det är bara at älska satan i gatan för den ÄR det koolaste som finns, skavanker included).
Men jag läste något vackert, minns inte längre var (var det inte här, på din stundtals extra tänkvärda blogg?!?) – att vi skall berätta för våra barn att livet är svårt. Att livet är svårt och att det kommer att göra ont och de kommer att misslyckas. Men att de ALLTID alltid alltid förtjänar att älskas. Alltid.
GillaGilla
Du läste det säkert här! Jag har inte riktigt slutat ångra, men jag har börjat förstå mej själv och min inställning som var DÅ utifrån det som jag klarade av och visste då! Så jag har gjort mitt bästa jämt, och DET känns bra.
GillaGilla
Ping: Pentecost 14B: A Perfect Heart? | zsofisch