RSS Flöde

Dagsarkiv: 11 juli, 2015

Störningsmomentet borta /erviluca

Postat den

Vilse 2013-08-21 084

Idag har jag varit ett Störningsmoment. Tillsammans med Fiona och Milton.

Jag hade bestämt mej för att gå efter dom blå plupparna idag, det vill säga den långa vägen över stock och sten och över höga berg och djupa dalar. Typ. Jag hade ork och energi för det idag. Så jag gick. Och gick, och oj vad kort ”blå-pluppevägen” var idag!

Men ändå: När jag gått en bit hörde jag en hund skrik-skälla långt bort och jag tänkte att antingen är den över-ivrig och superglad och simmar kanske runt i sjön och skriker av lycka, eller så är det någon som är dum mot hunden så att den skriker av den anledningen.

Jag gick vidare. Hörde skrik-skällandet igen, och igen. Sedan hörde jag ett skott: PANG! ”Shit bah! Någon plågar en hund, eller skjuter den och missade och den skriker av plågor!” Min intuition sa dock att skriken mer lät upphetsade än förtvivlade.

Jag gick emot skriken och skotten och funderade på hur jag skulle agera OM det var något som var galet. OM en hund blir plågad, och OM en människa står där med ett vapen – vad gör jag då? OM människan skjuter MEJ – vad gör jag då? Fast jag har hört att det inte gör speciellt ont att bli skjuten för man hamnar liksom i chock, och känner det inte ens…om man inte dör förstås, då känner man det ju verkligen inte.

En opåverkad närningsfattig sjö, foto

Tankarna for runt i huvudet. Jag gick ut mot sjön och kikade över den om jag kunde se vad som hände på andra sidan. Jag såg några människor stå där, alldeles stilla och alla tittade åt samma håll. Jag såg ingen hund.

OM någon skjuter en hund – varför står dom bara där då? Vågar dom inte ingripa eller är dom med förövaren?”

Jag gick vidare mot skottljudet och hundskriken.

Vilse i skogen 2013-08-10 063

Plötsligt satte Fiona ner nosen i marken och blev som en dammsugare med nosen – som om hon fick upp ett spår (fast hon brukar nosa korta stunder i marken och därefter i luften, men nu var det som om spåret var naglat mot marken). Jag hörde en hund skälla jättedovt: ” VOV! VOV!” (”jättestor schäferhane”, tänkte jag), och en man ropade ”STANNA DÄR!”, men inte till mej utan till hunden med den grova rösten.

weimaraner_grace_201109035

Jag kopplade båda hundarna och gick vidare. Plötsligt dök mannen med hunden upp bakom mej. Det var en man som såg bestämd och fokuserad ut, med sin weimaraner. Jag tänkte säga: ”Får dom hälsa?” men såg på honom att det inte var ”läge” för det.

En kvinna stod en bit bort. Hon sa att jag skulle ha mina hundar i kort koppel för ”snart kommer ni att möta ett helt gäng med hundar”. Jag frågade om Brukshundsklubben var ute. Hon svarade att ”nej, det är jakthundsklubben som har spårprov för hundar”.

”Jahaaaa!” liksom.

Vi passerade ett femtontal weimaraner med sina ägare, och jag log emot dom och sa att dom hade fina hundar och några log tillbaka.

När jag passerat hörde jag en kvinna ropa:

”Störningsmomentet borta! Tävlingen kan fortsätta!”

Och jag som tyckte att dom var störningsmoment med sina pistolskott och sitt skällande!

………………………………………………………………..

Sen gick vi vilse.

Men det är en helt annan historia.

En kyss som icke var/erviluca

Postat den

Konsten att gräla/argumentera/erviluca

För att kunna höra vad han säger måste jag luta mej nära nära med örat mot hans mun. Han behöver göra detsamma för att han ska höra vad jag säger. Musiken spelar så högt så man måste göra så helt enkelt. Det är ju så det är när man är ”ute”.

Efter fyra-fem glas vin är man kanske inte så välartikluer   vlratriku    vläraltrikuler  väl-arti-kule-rad heller…

Han är rolig, har humor och vi pratar, skrattar och har kul.

Jag älskar nya kontakter och jag är glad över att han bara kom och satte sej bredvid mej och började prata. Bara sådär.

Plötsligt ser jag hur han riktar in sej emot mej och formar munnen till en kyss – jag ser det nästan som i slow motion – och jag blir både förvånad och otroligt full i skratt; var fick han en ”sån” ide ifrån, liksom?! Några ”såna” signaler har jag inte skickat. Ej heller har jag märkt att han varit på väg ”dit”…

Jag sätter ett pekfinger över hans mun och liksom trycker tillbaka munnen och backar hans huvud bakåt samtidigt som jag gapskrattar, för jag tycker hela situationen är så komisk.

Han tittar förvånat på mej och det ser ut som om han inte vet vad han ska säga eller göra.

”HUUR kunde du tro att jag skulle vilja kyssa dej??” skrattar jag.

Han tycks inte ha något riktigt svar på det, men säger typ: ”Varför inte?”

Jag säger att jag inte alls är DÄR – varken känslomässigt eller mentalt – och att jag faktiskt inte känner honom alls eller känner något för honom heller för den delen. Och jag kysser aldrig ”folk” lite hit och dit eller hursomhelst, ”bafatt” liksom.

Inte ens när jag är lite småblarig.

Att kyssas är liksom….inget man bara ska slarva bort på vem som helst. Men vill ju inte slicka vem-som-helst i munnen, och om man inte KÄNNER något för personen i fråga blir det ju liksom bara…äckligt!

Han funderar nog fortfarande på vad som hände….

….och jag är fortfarande ”okysst”.

Typ.