Idag har jag varit ett Störningsmoment. Tillsammans med Fiona och Milton.
Jag hade bestämt mej för att gå efter dom blå plupparna idag, det vill säga den långa vägen över stock och sten och över höga berg och djupa dalar. Typ. Jag hade ork och energi för det idag. Så jag gick. Och gick, och oj vad kort ”blå-pluppevägen” var idag!
Men ändå: När jag gått en bit hörde jag en hund skrik-skälla långt bort och jag tänkte att antingen är den över-ivrig och superglad och simmar kanske runt i sjön och skriker av lycka, eller så är det någon som är dum mot hunden så att den skriker av den anledningen.
Jag gick vidare. Hörde skrik-skällandet igen, och igen. Sedan hörde jag ett skott: PANG! ”Shit bah! Någon plågar en hund, eller skjuter den och missade och den skriker av plågor!” Min intuition sa dock att skriken mer lät upphetsade än förtvivlade.
Jag gick emot skriken och skotten och funderade på hur jag skulle agera OM det var något som var galet. OM en hund blir plågad, och OM en människa står där med ett vapen – vad gör jag då? OM människan skjuter MEJ – vad gör jag då? Fast jag har hört att det inte gör speciellt ont att bli skjuten för man hamnar liksom i chock, och känner det inte ens…om man inte dör förstås, då känner man det ju verkligen inte.
Tankarna for runt i huvudet. Jag gick ut mot sjön och kikade över den om jag kunde se vad som hände på andra sidan. Jag såg några människor stå där, alldeles stilla och alla tittade åt samma håll. Jag såg ingen hund.
”OM någon skjuter en hund – varför står dom bara där då? Vågar dom inte ingripa eller är dom med förövaren?”
Jag gick vidare mot skottljudet och hundskriken.
Plötsligt satte Fiona ner nosen i marken och blev som en dammsugare med nosen – som om hon fick upp ett spår (fast hon brukar nosa korta stunder i marken och därefter i luften, men nu var det som om spåret var naglat mot marken). Jag hörde en hund skälla jättedovt: ” VOV! VOV!” (”jättestor schäferhane”, tänkte jag), och en man ropade ”STANNA DÄR!”, men inte till mej utan till hunden med den grova rösten.
Jag kopplade båda hundarna och gick vidare. Plötsligt dök mannen med hunden upp bakom mej. Det var en man som såg bestämd och fokuserad ut, med sin weimaraner. Jag tänkte säga: ”Får dom hälsa?” men såg på honom att det inte var ”läge” för det.
En kvinna stod en bit bort. Hon sa att jag skulle ha mina hundar i kort koppel för ”snart kommer ni att möta ett helt gäng med hundar”. Jag frågade om Brukshundsklubben var ute. Hon svarade att ”nej, det är jakthundsklubben som har spårprov för hundar”.
”Jahaaaa!” liksom.
Vi passerade ett femtontal weimaraner med sina ägare, och jag log emot dom och sa att dom hade fina hundar och några log tillbaka.
När jag passerat hörde jag en kvinna ropa:
”Störningsmomentet borta! Tävlingen kan fortsätta!”
Och jag som tyckte att dom var störningsmoment med sina pistolskott och sitt skällande!
………………………………………………………………..
Sen gick vi vilse.
Men det är en helt annan historia.
erviluca #mammatillfyrakillar 