Allt utan känslor är egentligen rätt meningslöst.
Att bara vara, utan känslor, är inget.
Att bara vara, med känslor, är allt!
Ska man vara tacksam över att vara en sådan människa som kan känna MYCKET – där det svämmar över av antingen det ena eller det andra – eller ska man krypa under en sten och sucka tungt över att det gör så ont ibland?
När det svämmar över åt det Lyckliga hållet är det ju så härligt underbart att det nästan gör ont av lycka; Det bubblar och pirrar och sjuder och kokar – inuti! Det kan vara av en vacker sång (just nu: ”Why does it rain?” med Darin) eller så kan bröstet fyllas av ren och skär lycka på en promenad mitt i skogen – bara över Livet!
När det svämmar över av sorg och elände, gör det desto ondare; då när allt känns svart och tomt och det inte finns någon mening med något – nästan – då när det gör så ont och känns så svart att inte ens tårarna orkar bryta fram.
För att ha den Ynnesten att få känna Dom Starka, härliga lyckokänslorna, kanske man måste leva med att man också måste känna Smärtan i Det Svarta.
För att vitt ska kunna finnas måste det också finnas svart.
En del människor är mer åt det grå.
erviluca #mammatillfyrakillar 