För att kunna höra vad han säger måste jag luta mej nära nära med örat mot hans mun. Han behöver göra detsamma för att han ska höra vad jag säger. Musiken spelar så högt så man måste göra så helt enkelt. Det är ju så det är när man är ”ute”.
Efter fyra-fem glas vin är man kanske inte så välartikluer vlratriku vläraltrikuler väl-arti-kule-rad heller…
Han är rolig, har humor och vi pratar, skrattar och har kul.
Jag älskar nya kontakter och jag är glad över att han bara kom och satte sej bredvid mej och började prata. Bara sådär.
Plötsligt ser jag hur han riktar in sej emot mej och formar munnen till en kyss – jag ser det nästan som i slow motion – och jag blir både förvånad och otroligt full i skratt; var fick han en ”sån” ide ifrån, liksom?! Några ”såna” signaler har jag inte skickat. Ej heller har jag märkt att han varit på väg ”dit”…
Jag sätter ett pekfinger över hans mun och liksom trycker tillbaka munnen och backar hans huvud bakåt samtidigt som jag gapskrattar, för jag tycker hela situationen är så komisk.
Han tittar förvånat på mej och det ser ut som om han inte vet vad han ska säga eller göra.
”HUUR kunde du tro att jag skulle vilja kyssa dej??” skrattar jag.
Han tycks inte ha något riktigt svar på det, men säger typ: ”Varför inte?”
Jag säger att jag inte alls är DÄR – varken känslomässigt eller mentalt – och att jag faktiskt inte känner honom alls eller känner något för honom heller för den delen. Och jag kysser aldrig ”folk” lite hit och dit eller hursomhelst, ”bafatt” liksom.
Inte ens när jag är lite småblarig.
Att kyssas är liksom….inget man bara ska slarva bort på vem som helst. Men vill ju inte slicka vem-som-helst i munnen, och om man inte KÄNNER något för personen i fråga blir det ju liksom bara…äckligt!
Han funderar nog fortfarande på vad som hände….
….och jag är fortfarande ”okysst”.
Typ.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Ping: Nytt allt! /erviluca | erviluca