Alla som växer upp nu – under 2000-talet – kliver in i Internets värld direkt, nästan från vaggan.
Min egen yngste son, satt i knät på sin storebror när han var 1,5 år och spelade enkla spel på datorn redan då.
Många små babysar får låna Ipads av sina föräldrar, och klarar tidigt av att spela spel och ta fram olika saker de vill uppleva via paddan.
Att lägga ut bilder och visa upp sitt liv för ”alla” är vardag numera.
För inte så länge sedan var vi tvungna att ringa den vi ville berätta om vårt liv för, och då var den ensam. Kanske berättade den personen vidare för ett par tre till, men inte fick 200 personer veta om vårt liv på 2 sekunder, med bilder till, förr.
”Hur gjorde ni då?” och ”VAD gjorde ni hela tiden?” frågar de yngre, och man försöker förklara. Men jag vet inte. Jag vet bara att det att det fungerade. Livet. Och att det var bra mycket lugnare. Dock var det så att när man var ensam, var man väldigt ensam. Numera kan man ändå känna sig delaktig i andras liv, trots att man sitter hemma ensam.
Eller så kan man kan göra ett ”Hitte-på-liv”. Den första jag hörde talas om som gjorde det var ”Blondin-Bella” och på det blev hon känd. Och rik. Själv tänkte jag inte ens tanken innan hon gjorde det, men nu har jag förstått att det är många som gör så.
Det är enklare att ha ett ”skit-liv” om ingen vet att man har ett skit-liv, om man samtidigt utåt visar upp en Fantastisk Fasad med resor och middagar och skojiga händelser, som man får många ”gilla” på. Då spelar det kanske ingen roll om man sitter där ensam, framför datorn, och gråter?
Alla har så fantastiska liv på Facebook. Alla power walkar, gymmar, löper, joggar, får rutiga magar och går ner i vikt. De har också fantastiska partners som de har ett härligt liv med. Barnen är gulliga och man åker utomlands ett par gånger om året. Till fjällen åker man också. Däremellan jobbas det lite grann. Sådär lagom. Med ett häftigt arbete.
Alla bakar dessutom och gör fantastiska middagar med levande ljus. Dessa intas i jacuzzin som man har på sin altan, eller möjligen på den underbart härliga grannens altan, dit man alltid är välkommen.
Hur det går ihop med bullbakandet, de fantastiska middagarna samt att gå ner i vikt och all motion, vet jag inte. Men det går. Alla hinner allt. Att jobba heltid och ta hand om barn och hus och hem verkar inte heller vara något som helst problem.
För alla tänker ju så positivt hela tiden.
Och tänker man inte positivt får man skylla sig själv, för man väljer sina känslor, no matter what! Och så är det det där med karma också: ”Som man sår får man skörda”. Mår man dåligt har man väl ”sått” en massa ogräs då! Skyll dig själv, liksom.
Det är nämligen väldigt dumt att tänka på annat sätt. Man väljer ju hur man ska vara och hur man ska känna. Det skrivs det också om hela tiden på Facebook. Man ska tänka och vara som Buddha, Martin Luther King och Einstein.
Jag vet inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös och ha Facebook. När alla lägger ut sina små underbara barn (vilket jag också skulle gjort om jag fått barn nu, så inget negativt med det) på nätet i alla möjliga och omöjliga situationer.
För att inte tala om all denna ensamhet, som fortfarande finns – precis som förr, och precis som den kommer att finnas i morgon.
Är det lättare att vara ensam när man kan ”låtsasleva” via nätet? Och när man kan ha låtsaskompisar på Facebook, som bryr sig om när man fyller år, och om man har lagat god mat. Och ”gillar”.
Detta Fantastiskt Perfekta Liv vi alla har. Där alla mår bra och är lyckliga.
Men å andra sidan kan/vill vi ju inte dela med oss av Skit och Elände, för hur skulle det se ut?
erviluca #mammatillfyrakillar 