Mitt i skogen stannar Milton och krafsar med tassarna, sådär lite stöddigt som han brukar göra när han försöker vara tuff och markera revir. Samtidigt morrar han. Jag tittar förvånat på honom, varefter jag tittar mej omkring för att se om det kommer någon/några med en hund, som Milton stöddar sig inför. Näe! Tomt! Inte en människa, eller hund, i skogen. Milton morrar igen. Jag förstår att det är Något, men Vad? Fiona undrar också. Hon tittar sej undrande omkring.
Milton stirrar på ett träd och skäller lite på det. Ahaaaa, en ekorre! tänker jag och tittar upp i trädet för att se den.
Där sitter en UGGLA. En riktig verklig UGGLA. STOR. Jättestor! Det känns sådär lite Overkligt och lite – eller väldigt – fantastiskt! En uggla.
Jag har gått i skogen i 237 år och aldrig sett en livs levande uggla. Jo, jag har sett dom på Skansen och hejfadderullan, men här står jag mitt i skogen och ser en livs levande uggla!
Den sitter på en gren ungefär 5 meter upp i en tall och det är ganska avskalad omgivning så jag ser den JÄTTEBRA. Den stirrar på mej – jag stirrar på den.
.jpg)
”Hej ugglan!” säger jag så vänligt jag kan.
Fiona går runt i cirklar och försöker förstå vad det är Milton morrar år, och jag pratar med. Jag försöker peka: ”Där!” men icke. Hon tittar INTE uppåt. Det är det som är grejen. Att titta uppåt. Jag, som trodde hon var klok….
Jag tar fram min idiotiska iPhone och tänker att jag ska filma eller fota den, fast jag VET ju att alla har sett en uggla förut, men ändå! Min idiotiska iPhone säger att den är FULL – ja, alltså inte berusad, utan proppad – och att den inte kan fotografera. Jag måste gå till ”Inställningar” för att reda ut det. Det har jag gjort 327 ggr och det har inte hjälpt. iPhonen är helt enkelt knäpp! Jag förbannar den jävla iPhonen, igen, och sedan pratar jag med ugglan en stund till.
Den vrider sitt huvud 180 grader sådär läckert och ser otrooooligt stolt och cool ut!
Sen går vi.
Vi träffar också några rådjur, men det gör vi nästan jämt, så det har vi blivit så vana vid att vi inte ens lyfter på ögonbrynen när vi ser dom. Fast jag ”hejar” – det gör jag alltid när jag träffar trevliga små, och stora, djur.
Till och med när jag träffar grodor: ”Hej grodan!” säger jag med en sån där fåååånig röst, för jag tror att djuret då förstår att jag är snäll, och så blir det inte så rädd.
Jag tror dock inte att jag skulle heja på en orm – iallafall inte en huggorm! Kopparormar har jag hejat på flera gånger. Och ödlor. Sniglarna är så många, så dom orkar jag inte heja på. När jag ser en spindel ryser jag bara, och sen ryser jag en lång stund efter att jag gått ifrån den.
Min pappa sa alltid att i alla träd sitter det ca 200 spindlar. Så tänk vad jag ryser i skogen….. 🙂 Närå. Tur att jag inte ser alla!
”Det man inte ser….finns inte!” eller nåt.
Men ugglor finns. Jag såg en idag.
En STOR.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 