Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer
(Alf Henriksson)
Ovan är en jättefin dikt, tycker jag, som jag återkommer till om och om igen, varje gång något oväntat, och ofta sorgligt, händer.
Häromdagen fick jag veta att en liten flicka, vars mamma jag känner, blivit svårt sjuk.
Man blir liksom stum. Och fylld av känslor samtidigt. Man vill göra något, hjälpa till, förändra, lyfta upp, ändra, slå, stoppa men kan inget göra. Man kan be och hoppas och hålla tummarna och sända varma och läkande tankar i mängder. Men för övrigt är man liksom hjälplös.
Men man vill. Man vill så gärna hjälpa och stötta och….allt!
Jag förstår också att ni som nu kämpar behöver ibland få falla, och då behöver alla runtomkring vara starka och ta emot i fallet, och låta er som behöver det mest få gråta, vara svaga och vara förbannade. Då behöver alla andra, runtomkring, vara starka.
Dom som är utsatta ska inte behöva trösta alla andra, som också blir så berörda.
Det är inte endast ett litet barn som blivit sjukt – det är en hel släkt som blir berörd och omtumlad, kompisar och arbetskamrater som känner, tänker och bryr sig.
Ni är inte ensamma.
Det kanske inte hjälper ett dugg när ens lilla älskade dotter blivit sjuk, men vi finns här, med våra tankar och vårt stöd, så gott vi kan.
Kramar!
Nedanstående (tonsatta) dikt sjöng jag för mina barn när dom var små. Jag tycker den så fint beskriver den stora kärleken man känner för sitt barn (även om den kanske är skriven av en vuxen till en vuxen…):
Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter som vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.
(Nils Ferlin)
erviluca #mammatillfyrakillar 