Det känns konstigt när jag kliver in i den stora hallen i skolan, och när jag sätter mej på bänken för att ta av skorna, tänker jag att det är sista gången jag sitter där och tar av skorna.
Jag går in i skolan och tänker att det är sista gången jag kliver in så självklart i denna skola och känner mej ”hemma”. Från och med ”imorgon” är inte det här ”hemma” längre.
Skolan är så fin. Alldeles ny och fräsch, och ganska ”läcker” och speciell…Kommer jag att sakna den?
Jag går upp på mitt rum och sätter mej vid skrivbordet och skriver ett ”avskedsbrev”, som jag ska sätta på dörren som ett ”hejdå” till alla (speciellt barnen/eleverna). En lärare kommer in: ”Hur känns det nu då?” frågar hon. ”Konstigt”, svarar jag.
Jag känner verkligen hur mycket jag kommer att sakna barnen. Hur ska jag klara mej utan alla dessa samtal med barn varje dag?? Det har varit såååå givande och jag har lärt mej MASSOR – mer än några böcker och några utbildningar i världen skulle kunna lära mej!
Jag går till personalrummet. Där sitter ett gäng lärare. En utav dom har flera väldigt ”svåra” elever i sin klass. ”Hur ska jag klara mej nu då, när du slutar? Ingen förstår ju hur allvarligt det är!” Hon visar på armarna hur en elev har bitit henne och en annan har klöst henne….
….och det enda ”hjälparna” säger är att hon ska tänka på om hur hon kan möblera om i klassrummet, och att hon måste säga ifrån. ”Eeeeeeh….som om jag inte gjort det redan tusen gånger!”
Kanske jag skulle stanna, och hjälpa lite till….och lite till….
Men samtidigt är det lite skönt att gå vidare – mot Nya Mål och Möjligheter.
Men oj vad jag kommer att sakna baaaarnen!!!
Kan man få ta med sej några? Bara ett par, tre stycken? Som tröst, liksom.
Nu blir det sommarlov, och sen blir det Nytt Nytt Nytt. Allt nytt!
Jag gillar nytt.
Också!
Nytt och spännande!
Och jag gillar Utmaningar och Det Okända.
erviluca #mammatillfyrakillar 