Jag har alltid velat lär mej mer mer mer – varit Nyfiken, liksom – på människor!
Fast när jag gick i skolan ville jag inte lära mej mer. Det var liksom ett löjligt ”motstånd” mot kunskapen, tror jag. Någon slags ”tjurighet” mot läroböcker och kunskap eller nåt. Jag vet inte, men minns hur tråååkigt det var att sitta på en stol och stirra rakt fram och höra en lärare mala om ”ointressanta saker”….Jag ville ju vara med kompisar, leka och ha kul!
KANSKE hade lärarna kunnat göra kunskapen roligare och mer intressant, och kanske hade dom kunnat få mej att vakna då, men jag var ju inte värre än någon annan, utan lite medelmåttigt ointresserad liksom. Normalt ointresserad.
Och jag minns hur tråååkiga läroböckerna var. Man somnade bara man öppnade dom. Så är det i mångt och mycket fortfarande. Varför gör man böckerna så torra och tråkiga?
Historia är ju egentligen väldigt spännande och roligt, men varför handlar böckerna nästan bara i mångt och mycket om ”kungar och krig”? Det känns ju så….långt bort. Liksom.
Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle skriva om att jag EFTER att jag gick ut gymnasiet och Folkhögskolan och University of Eau Claire, Wisconsin, USA OCH Fridhemsplans gymnasium (läkarsekreterarutbildningen) – Puh! – EFTER det började jag bli intresserad av MER kunskap.
När jag gick Socialhögskolan tryckte jag i mej allt så mycket jag kunde. Pluggade som bara den. Jag ville lära mej!Var bäst på prov för första gången i mitt liv, och därefter har jag PLÖJT böcker och SUGIT i mej kunskap om dom ämnen som intresserar mej: Barnuppfostran, barn- och vuxenpsykologi, familjeterapi, relationer, behandlingsteorier etc. Jag har kastat mej över allt som har med det att göra – velat lära mej MER MER MER!
Och lite till.
Men så för ett par år sedan hörde jag mej själv säga: ”Nej, jag vill inte gå på den kursen/utbildningen…jag har redan gått på liknande, och jag orkar inte…”. Jag nästan vände mej förvånat om och tittade på mej själv och sa: ”VA?!?! Vad säger du?!?”. Och sedan har det varit så. Jättemånga gånger. Jag är liksom….FULL. Till brädden fylld av kunskap och känner mej otroligt säker och trygg i mina samtal med barn och familjer. Vet vad jag ska göra för det mesta och är i princip aldrig orolig för samtal eller för vad som ska hända.
Nu kan jag vända mej ut mot Resten av Världen och lära mej mer om historia, religion och allt annat. Eller inte. Matematik tänkte jag vänta med….tills Intresse uppstår. Eller nåt.
Grejen är dock att jag tänkte häromdagen att jag nu och idag skulle vara rätt trygg med att få mina barn, för jag skulle veta precis hur jag skulle bemöta dom och vad jag skulle göra, utan att vara speciellt orolig för att det ska gå fel. Och kanske jag skulle slippa känslan/oron över att ”göra fel” eller tänka ”vad-har-jag-gjort-för-fel?” så fort barnet gjorde något lite tokigt…
Så varför får man inte sina barn senare i livet? När man kan och vet och förstår lite mer, liksom….
Och ibland när jag tänker på hur jag var och vad jag gjorde som tonåring och ung vuxen i både kärleksrelationer och andra relationer, så blir jag generad så att jag nästan rodnar, och jag skulle vilja rewind time till då, och göra om och göra rätt, liksom. Eller säga ifrån. Eller nåt.
För NU kan jag och NU vet jag.
NU kan jag börja leva livet!
Fast nu orkar jag inte riktigt….
😉
Liksom.
erviluca #mammatillfyrakillar 