Arg och upprörd /erviluca

Ibland bara bubblar det över.

Det pyser över för att det finns folk som ska bestämma saker som är FEL, och så blir jag så jävla arg när jag träffar barn som far illa, och som vill ha hjälp och ber om hjälp, och inte får det, för att vuxna är så jävla korkade och ignoranta, och inte kan gå i barnens skor.

För i helvete: Vi har ju alla varit barn! Minns ni inget alls? Är det alldeles svart bakåt i tiden i minnet?

Jag ska berätta en sak för er:

BARN ÄR MÄNNISKOR.

Jo, det är sant! Dom ÄR människor. Inte lika stukade av livet som vi vuxna och inte lika förhärdade och instängda (än), men dom är absolut människor. Med tankar och känslor och funderingar. Jag lovar. Dom har ingen inbyggd sida som gör att dom alltid ljuger, aldrig talar sanning och vill vara elaka eller trotsa. Dom har heller ingen ”jag-vill-sabotera-allt-gen” i tonåren, utan när dom får problem, måste man vända sej till sej själv som förälder och undra: ”Vad kan VI göra annorlunda för att det ska fungera bättre för vårt barn?”

Ett svar brukar vara rätt enkelt: Fråga barnet. Barn vet. Och när barnet svarar ska ni ta det på allvar, och LYSSNA. Sen ska ni förstå att just det som barnet säger besvärar dom, och vad ni än tycker om det, bör ni göra annorlunda/ändra på något.

Barn vill väl för det mesta. Och dom är ofta ärligare än vuxna. När dom ljuger gör dom det rätt tydligt. Dom är inte lika bra på det som vi vuxna.

Vi vuxna sviker barnen stup i kvarten och varje dag. Vi står där och ”talar om hur det ska vara” utan att lyssna. Ja, DET är vuxna experter på; att inte lyssna och ta barnen på allvar.

Vuxna är experter på att inte respektera barns åsikter och tankar. Vuxna kör över barn. Varje dag och hela tiden. Troligen för att många vuxna glömt hur det var att vara barn, eller så vill dom ”ge igen”, för att ”när jag var liten fick jag minsann stryk/veta hut/lära mej bocka och niga/lyda…”.

Jag vet inte….

Men idag är jag otroligt irriterad och arg över barn som utsätts av vuxna och sviks. Jag träffar dom och har träffat dom i alla år, och av och till blir jag så jävla ARG.

Ingenting ändras, men av och till står jag ut ändå – speciellt när jag känner att JAG gjort lite skillnad för ett barn (till det bättre). Men när jag SER att barn far illa, och kan inget göra, och jag ser hur barnet/barnen ”ger upp” sin tro på vuxna – då blir jag så TRÖTT och BESVIKEN och arg!

För vi sviker tamejfaan barnen allihop. Bland annat genom att inte inse att dom är människor. Precis som vi.

Fast lite renare i sinnet och (ofta) klokare.