RSS Flöde

Alla ljuger /erviluca

Postat den

The Truth May Hurt For A Little While But A Lie Hurts Forever

Äh! Skitsnack!

”Everyone lies a lot!”

 

Jag vet att jag skrivit om det förut, men nu behöver jag skriva om det igen, för det slår mej igen – att det är så här.

Det som är mest fascinerande är att vuxna människor inbillar sej att dom Talar Sanning, och att dom gör det jämt, medan ”barn ljuger” och att dom gör det ofta. Min erfarenhet är att barn är otroligt sanna och ärliga med sej själva och med hur dom tänker och tycker, medan vuxna är ett sammelsurium av ihopslingrade förklaringar och skyddsanordningar som gör att dom inte pratar sanning, någonsin.

Och då menar jag Ärlig och Rak Sanning.

The man who never lied - Maroon 5

Vet ni ens vad det är?

Såg ni filmen om Mannen som ljög? Det är en amerikansk film (of course. Vilken film är INTE amerikansk, liksom) som handlar om ett land (en stad?) där ALLA talar sanning alltid. Och det är så roligt, för det blir hur tokigt som helst när alla hela tiden TALAR SANNING och är ÄRLIGA. Och sen är det en man som ljuger en gång, och sen får han makt över alla, eftersom inget vet att man KAN ljuga och när han säger sina lögner tror alla på honom direkt.

Done. The Band Perry.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, men förstår ni vad jag menar? Vi ljuger. Hela tiden. Nästan. Om oss själva.

”Fy faan vad vi har det bra!” liksom, hela tiden på Facebook, och så ligger vi hemma i soffan med smuts i hörnen, otränade och äter ful tårta och är ensamma. Och överviktiga, och mår dåligt av det. Typ. Nästan.

Och om jag frågar ”Hur är det? / Hur mår du?” så svarar ”du” förstås ”bra”, för du VET att jag inte vill veta EGENTLIGEN. Jo, JAG kanske vill veta EGENTLIGEN, för jag är ju familjeterapeut, och INTRESSERAD på riktigt (iallafall på jobbet), men i övrigt.

When Is It Acceptable To Lie?

Om DU frågar: ”Hur är det?” och jag svarar: ”Jo, jag har skitont i rumpan där det svider som faan för jag har svettats så mycket så jag är alldeles röd i rumpan och behöver en salva där….och dessutom har jag huvudvärk och är urless på att ……”bla bla bla. Näe, DET vill du inte veta. Du vill att jag ska svara ”Bra”. Och då ljuger jag. Och du. För du undrar inte egentligen.

 

LiesYouTellYourChild

 

Men barn är nästan alltid ärliga. Tysta eller ärliga. Eller så ljuger dom så uppenbart så att man inte kan missa det. Och det är ju mycket ärligare egentligen. Att ljuga tydligt. Att säga ”Det var inte jaaaag!” tex, eller att säga att man bor i ett slott och är en prinsessa. Då blir det lite mer fantasi än ljug och så blir det plötsligt jättebra!

Men inse att du ljuger lite grann hela tiden. Jag kräver att du förstår det. ”Tycker du att jag är tjock?” kanske någons fru har frågat. Och det tycker du faktiskt, men om du svarade ”ja”, skulle din fru döda dej….typ.

Eller: ”Vilken snygg klänning!” säger man till en kvinna vars klänning man tycker är jätteful, men man ser på den kvinnan att hon känner sej väldigt snygg och klänningen är så anskrämlig (i ens egen smak) så man förstår att den är väldigt noga utvald. Men man vet också att lögnen man säger gör kvinnan glad, och det är mer värt än att säga Sanningen (om vad man egentligen tycker), för om en klänning är snygg eller ful finns det ju ingen Sanning om. Det handlar ju BARA om tycke och smak.

Lemony Snicket : This is an absurd moral, for you and I both know that sometimes not only is it good to lie, it is necessary to lie. good. Meetville Quotes

Så sluta säga till dina barn att dom aldrig får ljuga, och inse att det är ett sätt att bli vuxen, att lära sej ljuga snyggt och lite grann, hela tiden, för man kan inte vara sann hela tiden.

Jag vet att jag småljuger om sånt här, men i övrigt är jag ovanligt ärlig. Och det ska jag träna bort. För det är inte alltid bra, för hälsan.

Att vara låtsas-glad, och låtsas-lycklig och låtsas-sann och låtsas-kär och låtsas-duktig och låtsas-allt är ibland bättre än att vara ärlig och sann. För man blir mindre utlämnad och ”naken” när man är ”låtsas-något”.

Jag vet ju att minnet ibland sviker. Rätt ofta faktiskt. Och ju äldre jag blivit desto mer sviker det. Jävla svikarminne! Men jag tror helt enkelt det är fullt där uppe i hjärnkontoret. Så enkelt är det. Småminnen får inte plats längre. Så när någon säger: ”Har du tagit min penna?” så brukar jag svara ärligt: ”Jag vet inte”….eller ”Kanske”, för jag minns faktiskt inte. Men fr o m idag ska jag blåneka, som ”alla andra”: ”Nej!” ska jag säga.

Memories. Aging. Memory Loss. Life Stories. Family History. Family Stories. Tips to help you remember

”Har du tagit min bok?”

”NEJ!”

”Har du sett min kanin?”

”NEJ!”

”Såg du vart Pelle gick?”

”NEJ!”

”Vet du vad det är för mat idag?”

”NEJ!”

Jag ska sluta gissa och tro och chansa och vara ärlig.

Så hej och hå! Här ska ljugas så det står härliga till! Och inget dåligt samvete ska jag ha heller.

Slut.

 

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: