Jag kan inte bestämma mej för EN viktig sak. Det är så mycket som är viktigt och intressant och som jag vill göra och/eller veta mer om. Och det är inte så att det blir färre och färre saker, utan det blir bara mer och mer. Hela tiden.
Jag trodde att man en dag ”Såg Ljuset”, liksom. ”Hallelujah! NU vet jag!”, för så tycks det vara för många. Men inte för mej. Jag ser inte ett ljus – jag ser många!
Min äldsta son visste precis vad han ville, och vad han ville göra och ägna sitt liv åt, när han var 7 år. Vid 7 års ålder (eller om det var tidigare) såg han ”Ljuset”. Han ville ägna sej åt att skriva om spel. Det gjorde han då, och det gör han nu. Visserligen har han vidareutvecklats inom detta och det strålar åt många håll, men han har hållit fast vid sitt intresse och sitt ”ljus” genom hela sitt liv. Det måste vara skönt att känna så – att vara sådan.
Jag har alltid velat mycket. Även om det finns vissa grundmoment som är Samma Samma jämt:
– Intresset för barn
– Intresset för relationer och människors utveckling och beteende
– Intresset för hundar
Det är ju ganska stora områden och det finns mycket att göra inom dessa. Det kanske är därför jag förvirrat far hit och dit i hjärnan kring vad jag vill göra.
Jag tittar på TV och ser ett otroligt intressant program om ”Bibelns mysterier” och kommer fram till att jag borde bli Bibelforskare. Eller att jag åtminstone borde läsa hela Bibeln och verkligen sätta mej in i alla historier hit och dit. Det är ju otroligt spännande! Historia är spännande, om den berättas på rätt sätt. ”Rabbel av kungar och krig” som vi fick i skolan var ju hur tråkigt som helst….
Herodes var ju helt galen! Han blev psykotisk. Visste ni det? Han förskjöt sin första fru och deras barn, gifte om sej och när den frun fått 5 barn lät han döda henne, för han trodde att hon var otrogen, och några år senare lät han döda två av sina söner och till sist en son till. Keh!? Han var alltså Kejsare och bestämde över ett helt land! Säkert vet ni allt detta redan, och säkert fick jag veta det här redan i mellanstadiet, eller något, och brydde mej inte, men det var idag som jag såg ett program på TV och blev Fascinerad av det här.
Jag vill också rädda världen. På riktigt. Rädda alla barn. Men när jag ser dokumentären om pojkarna i Pakistan, tappar jag lite tron på mänskligheten. Om nu alla dessa män kan kallas mänskliga. Generationer av män(-niskor) går till spillo i Pakistan, för inte kan väl dessa pojkar växa upp och bli ”normala” med tanke på vad dom utsätts för. Jag vill åka till Pakistan och starta Barnhem för alla utsatta barn. Men att vara kvinna i Pakistan går ju inte….
När jag tittar på dokumentären slås jag av att det är män män män ÖVERALLT! Bara män. Endast och enbart män. Förklaringen är att ”kvinnorna är undangömda i hemmen”. Dom får inte gå ut. Inte visa sej, eftersom männen i Pakistan inte kan ”styra sina lustar” (berättar en pakistansk man) och det är därför dom knullar små hemlösa pojkar (som det dräller av på gatorna). Jag undrar också: Var är dom hemlösa flickorna?
Om alla barn fick en bra och kärleksfull barndom skulle vår framtid vara räddad. Så är det. Så vi borde alla sätta igång och rädda dom barn vi har i världen. Och det är några stycken….
Jag kan ju inte rädda alla själv!
Men jag skulle vilja försöka iallafall….
Fast hur ska jag orka? Och var ska jag börja?
Jag beundrar en sån som Prins Carl-Philips flickvän, Sofia Hellqvist. Hon startade ett ”dagcenter” i Sydafrika – Projekt playground – till dom fattiga barnen, tillsammans med en kompis. Fantastiskt! Där räddas nog ett gäng barn till att klara av att bli någorlunda vettiga vuxna, och därmed räddar man några barn i nästa generation också.
Allt ger ju ringar på vattnet.
Sedan vill jag rädda lite hundar också. Eller bara jobba med hundar. Vara med hundar hela dagarna. Jämt. Jag tror kanske jag måste flytta till ett annat land om jag ska rädda hundar. Eller behövs det fler ”räddare” i Sverige? Jag måste ju överleva själv också. Ekonomiskt alltså.
Jag vill rädda barn och rädda hundar. Och vara med dom. Jag älskar att umgås och vara med barn, och hundar. Då mår jag bra. Så det ligger en viss egoism i det hela också, men det gör väl inget. Man kan väl få rädda världen ur en egoistisk synvinkel? Jag mår bra när hundar och barn mår bra. Jag mår dåligt när hundar och barn mår dåligt. Och jag mår bra av att hjälpa.
Sedan ser jag på TV hur arkeologerna arbetar och hur dom sopar och gräver fram gamla byggnader, byar och hela städer, hur dom fantiserar om hur det såg ut och hur människor levde. Det är så Spännande och Fascinerande: ”Hur hade människorna det? Hur sjutton kunde dom bygga alla dessa fantastiska byggnader?” Jag vill åka dit och titta på byggnaderna, läsa om dom, fantisera om hur dom hade det?
Jag vill resa! Jag vill åka till Spännande Länder och titta på hus och byggnader, men jag vill också se hur människor lever och hur olika religioner tar sej uttryck, hur kvinnor och barn har det i andra länder, och försöka förstå andra kulturer.
Sen vill jag ju skriva också. Men inte heller där hittar jag EN sak att skriva om – jag vill skriva om så mycket och det är så många historier som trängs i hjärnan, och så fort jag börjar på EN historia, trycker andra ut den och så börjar jag på en annan, och så en tredje och så …… Hur jag man för att fokusera?
Jag vill landa och stanna upp och fokusera inåt. Också. Men ändå inte. För jag vill ju ut!
Jag kanske behöver gå i Yoga eller någon annan grej för att lära mej fokusera? Vad säger ni? Vad behöver en människa som vill så mycket så att det blir en salig röra som till slut blir ett Ingenting?
erviluca #mammatillfyrakillar 