Mitt i natten vaknade jag, och Fiona, av ett SKRIK. Jag FLÖG upp och hann se att även Fiona FLÖG upp – båda skräckslagna! Jag tittade mej omkring för att se barnet som skrikit så galet och hysteriskt. För precis så lät det – som ett skräckslaget förskolebarn. Hjärnan gick i 180: ”Ett barn?! I min lägenhet?? Var kom han ifrån?!? Var är han?!?”
Fiona STIRRADE på Milton, som låg blickstilla, som om det varit Milton som skrikit. Jag tänkte att Milton KAN INTE ha gjort det ljudet.
Milton låg blickstilla och såg död ut. Jag fick för mej att SKRIKET varit det sista Dödångestskriket innan han dog, så jag stirrade på honom en stund, medan jag försökte få min hjärna att vakna ”på riktigt” så att jag skulle tänka klart. Sen petade jag på Milton. Han lyfte på huvudet och tittade förvånat på mej = Inte död.
Jag började prata med Fiona: ”Vad var det som lät? Vem var det som skrek?” Hon tittade på mej, och svarade med ögonen: ”Jag vet inte, men det var läskigt! Jag är rädd…” Jag fick lugna henne en stund genom klining, klappar och prat. Sen bestämde jag mej för att det måste ha varit Milton som SKREK så galet i sömnen – även om jag inte kunde begripa hur en hund kan låta så….
Fiona lugnade sej och la sej tättintill min säng, på golvet och somnade om.
Det gjorde jag med.
Men jag undrar fortfarande idag om det verkligen var Milton som skrek….
erviluca #mammatillfyrakillar 