Månadsarkiv: juni 2014

När jag var liten flicka plockade jag ofta blommor. Ofta ofta plockade jag och mina systrar, och vår kusin, jättefina buketter, som vi gav till vår farmor (kusinens mormor), när vi var på landet. Det stod alltid ett gäng buketter på middagsbordet.

Vår farfar var jägmästare och därmed väldigt intresserad av naturen. Han satte på sej sina knickers, sina rutiga knästrumpor, skjorta, jacka samt hatt/keps och stövlar och satte sej i jeepen och for ut i skogen och gick omkring där, inspekterande sin skog. Ibland fick vi följa med. Då var det spännande, för när farfar berättade om skogen var det Seriöst. På riktigt. Det tycktes som om farfar kände igen varenda träd i skogen.

Jag minns en gång då han vid middagsbordet högtidligt meddelade att han hittat en Guckusko. Det var som om det var ett ”Hallelujah-moment” och det bestämdes att vi alla skulle åka ut och titta på Guckuskon. Vad jag minns vandrade vi, och vandrade och vandrade rätt in i skogen med farfar i täten, slingrade oss fram mellan tallar och granar, gick och gick, tills vi slutligen stod framför en liten gul och brun blomma: GUCKUSKON! Dom vuxna sa: ”Aaaaah!”. Vi barn sa: ”Va?!”. Iallafall inuti. Inte var väl den så speciell, tyckte vi. Men det var den. Väldigt sällsynt och väldigt fridlyst. Vi glodde en stund på den, och sedan gick vi tillbaka hela vägen. Med farfar i spetsen.

Vi lärde oss många blomsorter när vi var små, för varje blomma vi gick förbi fick vi veta namnet på – antingen av farmor/farfar eller av mamma. När mamma sa vad blommorna hette suckade vi: ”Men ååååh!”. Vi tyckte bara att hon var jobbig. Tjatig.

Men oj, vad jag är glad idag för att hon ihärdigt tjatade om blommornas namn, för det är så kul att kunna namnen på dom nu. Jag minns när vi var ute och åkte bil, på Autobahn, som kantades av Lupiner. Mamma sa: ”Vad heter dom där blommorna??” Vi svarade alltid: ”Minns inte….” eller så svarade vi inte alls, för vi mindes inte…Och mamma sa: ”LUPINER!”. Så åkte vi en stund och sen frågade mamma: ”Vad heter dom där blommorna?”. Vi svarade inte, för vi mindes inte….(sant!) och mamma suckade och sa: ”LUPINER!”. Så höll vi på.

Jag skulle önska att jag kunde ge blommornas namn till MINA barn, men….dom är helt ointresserade, samt att dom inte fått samma underbara upplevelser på landet som jag fick. Men dom få gånger jag varit i naturen med dom, har jag sagt sånt som ”Kolla! Där växer det Kärringtänder!” eller ”Titta! Dom där söta heter Mormors glasögon”. Fast jag tror inte dom minns ett enda blomnamn faktiskt.

Dom minns ju inte ens att jag sjungit med dom. Varenda kväll i flera år sjöng jag med dom….och nu minns dom inte det. Eller sångerna. *suckar*

Jag får satsa på barnbarnen….

Ingenting tycks göras Lagom numera. Allt görs Fullt Ös – medvetslös. Eller inget alls.

Man Promenerar inte längre – man Power walk:ar. Och då kan man liksom inte göra det Lagom, utan det ska pustas och flåsas och gås Långt! Och dessutom ska man både ha pulsmätare och stegräknare, Power-Walk-skor och Power-Walk-kläder. Stavar har man ju också, förstås.

Att bara GÅ, för att det är skönt, titta på naturen och ta det lugnt finns inte. Att gå en långpromenad finns inte heller, för om man inte går så att man Svettas är det ”meningslöst”.

Man springer inte längre – man joggar. Och då kan man inte springa ”lite lagom” varannan dag, för att det är skönt och kroppen mår rätt bra av det – nej, man ska springa längre och längre varje dag, olika rundor varje gång, så att kroppen inte blir ”lat”…….

…… och man ska ha runkeeper (tror jag det heter, men minns inte vad det är…) och pulsmätare och stegräknare, joggingkläder och joggingskor och man ska tävla – fast bara med sej själv, förstås. Man ska svettas och man ska springa längre och längre varje gång, och gärna varje dag, men ändå inte, för kroppen måste ju vila också – annars gills det inte. Typ. Att bara springa 2,5 km, i mjukisbyxor och en t-shirt (i bomull) ”lite lagom sådär” är som att svära i kyrkan.

Man kan inte ha en mobil och prata i den ibland – när man har tid – lite lagom sådär. Näe, man ska vara ständigt På G, ständigt åtkommen; på toaletten, när man äter, när man duschar – allways! Om man säger att ”jag svarar inte i mobilen när jag äter” eller ”jag har mobilen kvar hemma” (när man är ute och går PW:ar), så tittar folk på en som om man vore….en Weirdo!

Man kan inte lyssna på musik lite lagom sådär – näe man ska ha en massa listor på Spotify, som är musiklistor för Olika Tillfällen; När man äter, när man sover, när man duschar (!), när man joggar, när man älskar (?)….att lyssna lite diffust på ”vilken-musik-som-helst” på radio är konstigt.

Man kan inte slänga in lite köttbullar i micron och värma, koka lite makaroner och värma några broccoli till sina barn sådär lite lagom. Näe, man ska göra Fantastiska Måltider med Ekologiska grönsaker och kött från kossor och grisar som Mår Bra (i Sverige) – Vegetariskt går också bra – och man ska tillverka denna fantastiska måltid Tillsammans med sina barn och med sin man/fru, lyssnande på musik på sin Matlyssnarlista på Spotify – gärna glatt sjungande till. Därefter ska man lägga upp maten fint på tallrikar, fota allt och lägga ut på Facebook och Instagram, samt Twittra om den härliga, goda och näringsrika måltiden som man äter med sina glada och samarbetsvilliga barn, och sin kärleksfulla make/maka, i god tid innan man ska ut och jogga.

Dessutom lagar man till en härlig efterrätt med underbara ingredienser – inte slänger man upp några skedar glass till var och en lite lagom sådär…nej nej nej! Eller så bakar man underbara bakverk (och fotar! Och lägger ut för alla att se på nätet) – eller cupcakes (!) – som man avnjuter – för att man kan UNNA SEJ det när man powerwalkat/joggat/varit på gymmet.

Hur man hinner?

Har ingen aaaaaning!

Men det är kanske därför man gör allt så mycket och så FORT – för att hinna! Och man kanske fotar allt för att man kanske knappt tror sig själv annars, eller kanske man glömmer allt – för det är så mycket och så fort!?

Man hinner helt enkelt inte med ”lite lagom”.

Eller?

Tjejer alltså!

HerreGud vad dom trasslar till det för sej!

Just nu har jag flera grupper med tjejer som kommer och pratar om trasslet dom hela tiden hamnar i.

Det är:

”Du bah…..!”

och

”Hon bah….!”

Blandat med djupa suckar, slängar med håret, ”bitch-blickar” och allehanda övertydliga kroppsspråksdissningar.

Och FORT pratar dom! Skitfort! Och hoppar från ämne till ämne, utan logik och sammanhang.

Och så blir dom sura. Direkt!

”Du bitchblickade mej!”

”Gjorde jag ju inte!”

”Gjorde du juh!”

”Meh! Eru dum eller?!”

Och så surar dom. Länge. Och hatar. Mycket.

När man pratar med dom låter det som om det handlar om Väldigt Viktiga Saker. Nästintill Livsviktiga Problem. Men innehållet är blaha blaha.

Idag när jag sa:

”Det handlar ju inte om något livsavgörande precis….” fick jag en sur blick till svar. Och en suck.

Eller:

”Ni har ju bara missuppfattat varandra!”

”Meh åååååååååååååååååh!!!”

Idag handlade det om missuppfattningar. Det handlar ofta om missuppfattningar.

”Du gick före mej till matsalen….”

”Ja, och?!?”

”Vi brukar ju gå tillsammans!”

”Ja, och?!? Får man inte gå till matsalen själv ibland om man vill, eller?!?”

”Men då trodde jag att du var sur!”

”Meh! Jag trodde att du var sur! För du gick ju med Ella!”

”Meh! Eru dum eller?!?”

När jag precis tror att jag hittat en strimma hopp i röran, hittar dom ett nytt problem som dom börjar tjaffsa om, fast det egentligen inte är något problem, tycker jag (!)…..

…och så är dom igång igen:

”Du bah gillar ju Jojje och då trodde jag att Ella skulle snacka med Lisa om det och att du skulle skvallra typ för…..”

”Meh! Jag gillar inte Jojje!!”

”Gör du juh!!”

”Nä, gör jag ju inte! Det var ju för länge sen!!”

”Meh! Du saaaa ju typ igår när jag SMS:ade till Anna att du hade värsta crushen på Jojje!”

”Sa ja ju inte! Jag sa att jag gillade Jojje förut, men inte nu!”

”Saruju!!!”

Och så kör dom ett varv till om vem som sa vad och när och vem som SMS:ade vad och hur och Kik:ade och chattade och Facebookade till vem och vad och hur ……och….och….och….Puh!

Jag avvaktar.

Sen försöker jag styra upp samtalet igen, genom några Verkliga Ord som uttalas i lugnt och sansat.

Dom tittar på mej som om jag kom från Planeten Mars.

Sen kör dom ett varv till av snabb obegriplig kommunikation där ingen lyssnar och alla bara vill ha sitt sagt.

När dom pausar lite, för att vila (?) och hämta andan (?) lyckas jag kila in att dom är väldigt lika och tänker väldigt lika, och att dom behöver LÄRA SEJ att LYSSNA lite mer och försöka förstå VARANDRA och inte vara så självfokuserade.

Dom flinar lite generat och inåtvänt.

Sen fräser dom lite till, fast jag ser att dom nu har glimten i ögat, så jag är nog liksom på Rätt Väg. Tror jag.

Hoppas jag.

”Nu vill jag att ni säger förlåt till varandra innan ni går”, säger jag.

”Meh!” får jag till svar, och sen kommer ett haffsigt ”förlåt” ifrån en av tjejerna.

”BRAAAA!” säger jag. ”Hörde ni?”

”Meh! Det var ju inte ärligt menat!” fräser en tjej.

”Jo, det var det absolut!” säger jag. ”Men det är svårt att säga förlåt, så då kan man få säga det sådär lite försiktigt…”, säger jag.

”….f´låt….” säger en annan tjej och stirrar ner i knät.

”Titta på henne´rå!” fräser kompisarna.

”Näe, jag tycker inte hon behöver det. Hon gör så gott hon kan och hon sa faktiskt förlåt och jag ser på henne att hon menar det”.

Tjejerna nickar godkännande – håller med.

Hallelujah!

Sen börjar dom fnittra. Allihop. Jag reser mej och öppnar dörren.

”Tack för idag!” säger jag.

Alla fnittrar och Låter, och håller i varandra på ett sånt där flamsigt sätt som bara tjejer kan.

Dom trillar rörigt ut ur rummet. Lyckligt fnittrande och tjoande.

Ännu ett fall löst.

För Frost skolkuratorn.

Iallafall för stunden.

Studentplakatbild 1.

….och fort går det!

Så egentligen är det ingen idé att hetsa upp sej för någonting, för allt löser sej och plötsligt är det över. Det är ofta oron/förväntningarna/rädslan/hoppet INNAN som är Det Stora, kan man säga. Sen bara blir det. Som det blir. Och så är det ”imorgon” plötsligt.

IGÅR firade jag min Första Student som mamma. Sånt ska Organiseras och Fixas.

Nu är det över. Det blev bra.

”Hur var studenten?”

”Bra.”

Slut.

Så skulle jag skriva om jag var en tonåring, som blev tillfrågad av en vuxen.

Men riktigt så enkelt var det inte.

Nu ska jag berätta om EN del i det hela; Nämligen om Plakate-t/n.

Studentplakatbild 2.

När man ska fira en student SKA man ha ett plakat på denna och där ska det vara en rolig eller gullig bild från när studenten var liten.

Jag fyllde i ett papper och stoppade ned ett Mycket Noga Utvalt Fotografi i ett kuvert och la på brevlådan i mycket god tid. Mycket. God. Tid. MINST 3 veckor innan the datum. Sen kände jag mej DUKTIG! För en gångs skull var jag ute i God Tid.

Först väntade jag inte alls. Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen började jag oroa mej och undra och fundera och vänta ännu mer. Jag mindes givetvis inte alls till vilken firma jag skickat kuvertet. That´s me, liksom. När det var bara någon vecka kvar bestämde jag mej för att beställa ett plakat till, så att vi inte skulle bli utan, men den här gången beställde jag på nätet. Skickade in Annan Gullig Bild och Beställde. Frågade sedan NÄR den skulle komma, och då datumet var EFTER studenten, frågade jag om de inte kunde skicka den snabbare, och det kunde dom, om jag betalade X hundra kronor till. Det gjorde jag. Puh!

Här är den Urgulliga bilden, med Storing som student.

MEN, det kom inte på utsatt dag! Jag fick PANIK och rusade ner till Centrum och in i fotoaffären och frågade om de kunde göra ett studentplakat på studs. Det kunde dom! Puh! Så med Ytterligare Gullig Bild (tur att han var så söt som liten!) fixade dom ett studentplakat på två timmar för XX antal kronor.

Om några dagar/veckor kommer jag alltså att ha TRE studentplakat, till ingen nytta alls, och vara X antal hundra kronor fattigare.

Men men…shit happens och vad gör det om hundra år? Dessutom blev det ett jättelyckat och fint studentfirande och plakatet vi hade var urgulligt! Faktiskt det gulligaste av ALLA plakat på hela skolan. Och då är jag helt objektiv.

Not.

Plötsligt – för några månader sedan – började det sitta tiggare utanför Åkersberga Centrum. Nu sitter det tiggare där jämt.

Jag har inte bestämt mej för vad jag tänker och tycker än. Eller så har jag det. Jag vet inte. Men jag blir irriterad på att jag blir irriterad. Jag blir faktiskt väldigt irriterad på att dom sitter där! Men jag kan inte riktigt sortera ut mina tankar kring detta nya fenomen.

Tiggare fanns förr. Dom finns i Andra Länder – länder där dom inte fått till det med att hjälpa alla. Men det har ”vi” – inte jag personligen, men vårt svenska system. Olof Palme och socialdemokratin fixade till det. Tror jag.

Men nu är dom här. Tiggarna. Och vad ska vi göra? Vad ska JAG göra?

Det känns för jävligt att låtsas att dom inte finns. Det känns lika jävligt att titta på dom och le vänligt. Om jag ger dom pengar, kommer dom ju att sitta där jämt, för då lönar det sej att sitta där. Om jag inte ger dom pengar får jag dåligt samvete. 

Hittills har jag låtsats att dom inte finns. Men usch, vad fult och eländigt det känns att bete sej så.

Jag tänker: ”Klipp dej och skaffa ett jobb!” när jag ser dom. Eller inte.

Men jag vill VETA varför dom sitter där. Jag vill VETA varför dom inte har något jobb! Jag vill veta hur det blivit som det blivit för dom. Jag vill VETA varför den enda utvägen har blivit att sitta på gatan i Ett Nytt Land, där dom inte ens kan språket, och säga ”Pliiiiiis!” eller vad det är dom säger.

Kan dom inte samla in kläder och sälja, eller plocka blåbär eller sopa gator eller göra NÅGOT samhällsnyttigt?

Dom som sitter där utanför Åkersberga Centrum ser inte så himla gamla ut…..ska dom sitta där i 10 år till?? Eller hur är det tänkt är det tänkt? Vad är Lösningen för deras fattiga liv? Att jag ger dom pengar?? Jag tror inte det.

Jag tycker det är tråkigt, sorgligt, eländigt och irriterande att dom sitter där, och risken är väl att dom blir fler och fler….kanske.

Hur tänker du om det här? Ger du pengar? Ska jag ge pengar? Vad ska ”vi” göra?

Nu, när jag lider av utmattningsdepression, eller vad det heter och är, blir allt konstigt. Allt. Kroppen och sinnet reagerar inte som dom gjort förut, vad gäller något.

I morse stoppade jag en C-vitamintablett i the-muggen, la i en the-påse och hällde sedan på hett vatten, t ex. Och sen tänkte jag: ”HerreGuuud! Nu är det ILLA!”

I morgon är det Studentfirande som gäller. När jag ska Planera blir det liksom någon slags Inre Implosion. Det blir ett Inre Kaos, som slutar i ett Ingenting. Jag blir sittande, fylld av stress, men inget händer.

Jag tycker att jag var JÄTTEDUKTIG som var ute och plockade blommor igår. SKITDUKTIG! Sen blev det bara två små buketter, och Sis tyckte jag skulle gå ut och plocka lite till, men då förstår hon inte att det var en STOR INSATS av mej att plocka dessa blommor, och frågan är om jag orkar göra om det idag. Näe, bara TANKEN att göra om detta får mej matt.

Jag tror vi får njuta av dom små buketterna som redan finns, faktiskt.

Fast jag peppade Minsting att följa med ut idag och fixa björkkvistar och syrener. Det finns i fårhagen. En massa ”onödiga” – såna som liksom fröat av sej och växer hursomhelst lite här och där. Dom får man nog ta. Tror jag. Får äter väl inte björkkvistar och syrener? Eller? Och jag tror inte det blir någé bra om det växer upp stora björkar där. Så jag tror vi rensar på ett bra sätt om vi plockar lite där.

Jag HAR fixat resten, och hur jag fick studentskylten hem är en hel historia för sej, men den berättar jag EFTER Studentfesten.

Om jag kunde och hade råd, skulle jag ordna Världens Finaste och Roligaste Studentfest för min älskade Storing. Det är han värd – i kubik! Men han får den bästa studentfesten jag orkar, och har råd med, och så får han MÄNGDER med kärlek som jag ska öööööööööööööööösa över honom, så att han tycker jag är pinsam. För DET kan jag ge! Kärlek har jag i mängder!

Jag är RIK – på kärlek!