….finns det gott om!
Överallt!
Och jag som är en HEJARE på att lyssna, blir så…..irriterad! Och besviken.
Dom står där och berättar; ”…bla bla bla bla bla bla bla bla…”. Och så lite till: ”….blablablaablablalbalalblalblbabla!”. Jag lyssnar, kommenterar, bryr mej, lyssnar mer. Sen ställer dom, artigt, en fråga, för att dom ”måste”, liksom. Då tror jag att det är ”min tur” att berätta, så jag laddar….och börjar ber…. Nähä! Antingen blir jag avbruten och så fortsätter DOM prata om SEJ, ELLER så säger dom: ”Oj! Nu måste jag sticka!” eller ”BZZZZZZZZZZZ!”, så surrar mobilen i fickan.
Och man måste ju svara på sin mobil. Alltid. Jämt. Även när man står vid ett stup på ett ben och balanserar. Typ. Eller mitt i maten, eller på toa (fast där kan dom ju sitta och svara hur mycket dom vill, faktiskt….). Men fy vad irriterande det är med folk som inte lyssnar!
Ojj oj oj vad folk är dåliga på att lyssna!
Kanske man skulle säga: ”Hallå där! Nu är det faktiskt DIN tur att lyssna på MEJ!”. Å andra sidan: Hur kul är det när någon lyssnar utan att lyssna? Det är också vanligt- att folk står tysta och TYCKS lyssna, men så märker man att dom tänker på något annat, för när man säger: ”Vad tycker du?” så ser dom ut som om dom vaknar, och så kan dom inte svara.
Typ.
Fi faan för folk som inte lyssnar!
Prata kan ni, men lyssna….näe!
😦
erviluca #mammatillfyrakillar 
Håller med. Men det tycks vara så att man är antingen en pratare eller lyssnare…..
GillaGilla
Nja, det finns de som är både ock, tex jag! Om jag bara har någon som lyssnar kan jag också prata. Men att prata med någon som INTE lyssnar är otroligt…jobbigt!
GillaGilla
Åh vad jag håller med! Är också en både-och med klart övervägande på lyssnandet, vilket är helt ok många många gånger (tycker bl a inte att alla behöver veta allt om mig, särskilt inte eftersom väldigt många lyssnar så dåligt på vad man säger att de lyckas få det mesta om bakfoten vilket sen gör mig galen när de ska referera till nåt som de tror att jag sagt eller tycker och det inte stämmer alls) men ibland vore det ju skönt om det fanns ett genuint intresse och en balans i vissa samtal. Jag har bl a en arbetskamrat som är så intensiv och uppskruvad och snacksalig att man är helt slut efter en arbetsdag med henne. Hon lyssnar ALDRIG på vad någon annan säger utan pratar oupphörligt och kastar sig från det ena ämnet till det andra och allt handlar om henne. Och hennes 30-årige son. Han är såvitt jag vet en jättetrevlig kille och hon får gärna prata om honom – det är den ende hon har riktigt nära i livet – men HALLÅ! Jag finns också! Har just harvat mig igenom en otroligt segsliten skilsmässa med husförsäljning och en massa oro för hur det ska bli med allt och när hon ÄNTLIGEN uppmärksammade detta och sa ”men du – hur går det för dig med allt det här nu då?” så hann jag knappt dra efter andan för att svara innan hon drog sig till minnes sin egen skilsmässa (för ca 200 år sedan) och sen pratade vi om henne igen. Sen dess skiter jag i det.
GillaGilla
EXAKT så är det! Jag undrar om dom vet om det själva….Sååååå irriterande!
GillaGilla
Det tror jag dom är helt omedvetna om. Tror tvärtom att många av den sortens människor faktiskt tror på riktigt att dom är jätteomtänksamma och lyhörda. Jag hade en annan arbetskamrat en gång i tiden som ansåg sig vara allas biktmoder. Eftersom hon var sååååå bra att prata med och pålitlig och juste så strömmade alla till henne för att öppna sina hjärtan. I själva verket var hon självupptagen och rätt dum och ägde noll psykologisk insikt eller talang och jag skulle aldrig i livet pratat med henne om nåt personligt alls och jag vet ingen annan som gjorde det heller utan att vara helt förvirrad efteråt. Man undrar!
GillaGilla
Jg känner igen ”den där personen” precis! Sååå omedveten om sig själv. Rent ut sagt korkad, men…. Ja ja….Allt finns och alla finns, liksom…. 😛
GillaGilla