RSS Flöde

Prata om döden /erviluca

Postat den

Döden är en del av livet….nja, en del av…det tar ju slut där…Men för dom som blir kvar, är döden  en del av livet. Att Andra dör är en del av livet, och alla måste någon gång handskas med döden. En del oftare än andra.

Just nu pratar dom om Döden på TV4. Ett reportage visade en mamma till tre halvvuxna barn som ska dö, pratade med barnen om sin begravning. Fint och klokt.

Woman writing a letter

Jag tänker att vi alla borde skriva ner hur vi vill ha vår begravning, hur vi vill att vår kropp ska hanteras samt hur vi vill begravas. Att stå där som nära anhörig och tvingas fatta svåra beslut borde vara det som driver oss, och man vet inte ”när det är dags”. Jag minns hur vankelmodig mamma var över hur pappa ville ha det när han dött, men jag minns också att vi tröstade henne med att pappa var sådan som tyckte att ”det ordnar sej” och att han skulle varit nöjd bara mamma var nöjd.

Gravstenar

Mamma ville ha en gravsten att gå till. Men vill alla ha det? Om man flyttat runt tex, ska det då finnas en gravsten någonstans dit släktingarna faktiskt inte kommer att ta sej, och där gravstenen mer blir ett Dåligt Samvete (”Jag besöker ALDRIG gravstenen”).

När jag sa att jag ville bli ”spridd för vinden” (TROR jag) blev mina nära och kära bestörta och tyckte att ”släktingarna borde väl ha någonstans att gå och sörja”, men jag tänker att man sörjer överallt, och att det alltid finns någon fin lund eller något annat man kan gå till i vilken kyrkogård som helst, och ”prata med/tänka på” den som dött, om man vill det.

himlen regnbagsbron

Alla gör som dom själva känner är bäst, och det ÄR svårt att fatta beslut om sej själv när man inte finns längre. Det viktigaste är ju ändå att dom kvarlevande är så nöjda som dom kan bli. Är man död så är man, liksom.

Jag vet att min faster skrivit på alla sina saker vem som ska ha dom. Min farmor delade ut sina smycken innan hon dog, fast hon inte ens visste att hon skulle dö rätt tidigt (76 år var hon). Vi vill inte prata om ”slutet”, men vi kanske borde ändå. Kanske vi borde prata om, eller skriva ner, slutet när vi inte är i slutfasen, utan Mitt i Livet?

Mamma har skrivit ner allt i detalj om sin begravning – både för att hon vill att det ska vara på ett speciellt sätt- framförallt för att vi barn ska utan vånda kunna planera hela begravningen. Det är ju schysst.

Själv är jag inte speciellt rädd för döden. Vi ska ju alla död. Men jag är rädd för lidande, ont och en långdragen process. En långsam bortgång. DET vill jag inte ha! Men jag får ju inte välja. Det är inte så att jag går omkring och tänker på det, utan det är tankar jag har när jag ”väcker” dom.

Fear of death is one of the most common, fundamental fears we have

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur tänker du? Vad vill du? Är du rädd?

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Jag vill nog inte tänka på det alls,.även om tankarna dyker upp ibland.
    Men jag vill nog kremeras tror jag då det inte verkar vara så trevligt att ligga och ruttna..

    Gilla

    Svara
  2. Så olika vi är. Jag är av bondesläkt så ”dra ut alla amalgamplomber och lägg mig i komposten”. Plantera sen några snygga blomster som kan livnära sig på mig! Har pratat om det men har inte skrivit ner. Som diabetiker med insulinpump kan jag ju vara död i morgon när jag vaknar. Typ.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: