RSS Flöde

Månadsarkiv: januari 2014

Han är döende…./erviluca

Postat den

….av en mix av trötthet-ont-i-magen-ont-i-ryggen och lite annat gott-och-blandat.

Han ligger i sin säng och ser faktiskt rätt döende ut. Han stönar effektfullt också: ”Ååååååååååååh! Aaaaaaaaaaah!”. När det blir tyst undrar jag om han har dött somnat. Jag tittar på honom och ser att han fortfarande andas är vaken.

”Näe, nu slutar vi med det här förhöret och så går vi och lägger oss!” säger jag, slår ihop religionsboken och säger att det är ju bra att vi kommer i säng i tid NÅGON kväll iallafall.

Då blir han klarvaken:

”Men jag vill ju spela!”

”Meh, du är ju så trött så att du är svimfärdig”, säger jag.

”Det är ju bara när du förhör mej…när jag gör läxan…för det är så trååååkigt så att jag blir så här trött.”

”Men låtsas att läxan är ett spel då”, säger jag så fiffigt.

Minsting tycker inte att det är ett dugg fiffigt. Han tycker att hela kvällen är sabbad om han inte får spela – ja, nästan hela dagen är förstörd i så fall. Han kan t o m tänka sej att säga att hela livet är förstört utan att ha fått spela alls  en kväll.

Kära nån! Det är klart att barnet måste få spela.

En hel dag utan dataspel är nästintill en ”näradödenupplevelse”, förstås.

Det fattar ju jag med.

Eller inte.

 

Jag kör nästan av vägen…./erviluca

Postat den

…..när vi är ute och åker bil, Minsting och jag, och Minsting plötsligt säger att han kanske ska bli stridspilot när han blir stor!

Och sen fullkomligt vräker jag ur mej haranger av ord, för att få honom att omedelbart släppa en sådan galen tanke!

”Stridspilot!? Varför då???”

”Jamen, pappa säger att det är hans drömyrke, och han tycker att jag ska bli det…”.

”VILL du verkligen skjuta ihjäl en massa människor?!? Civila? Vanliga normala människor! Vill du DÖDA??”

Han svarar att om man jobbar som stridspilot i Sverige, där det är fred, behöver man inte skjuta någon alls. ”Har pappa sagt”.

Men HerreGud! Det är ju själva Grejen! Att utbilda sej till att döda. Oavsett om det fred eller krig. Näe, jag förbjuder det! ”Bli vad du vill, men jag förbjuder dej att jobba inom Försvaret.” Punkt.

Sen förklarar jag att regler och lagar kan ändras, saker förändras. Att plötsligt ska alla svenska soldater skickas till…..tjottahejti! Man vet aldrig. Och saken är ju den att är man soldat MÅSTE man lyda. Punkt. ”Bajsa här!” ”Aj, aj, kapten!” (oj, det var visst mer båtsnack, typ). Men själva grejen med att vara soldat är ju att INTE TÄNKA SJÄLV och BARA LYDA ORDER.

Och mina söner får inte bli soldater.

Jag är ju en sån där ”värsta 70-talshippie”, som verkligen tror på fred och frihet!

Sen har vi en lång diskussion om terrorister, om Afghanistan, Syrien och andra länder där det är, eller har varit, krig. Vi pratar om vem som ska bestämma i ett land, och hur det ska beslutas, om demokrati och makt och så berättar jag lite om när jag var i Sydafrika när det var Apartheid och vad det innebar. Och så lite prat om Nelson Mandela också.

Jag kan väldigt lite om allt, men tycker desto mer, och det blir ett häftigt samtal, vilket det ofta blir med Minsting.

Sen frågar jag:

”Ska du fortfarande bli stridspilot när du blir stor?”

”Men det kostar jättemycket att bli vanlig pilot, så då är det smartare att gå utbildningen för att bli stridspilot för det kostar ingenting.”

”Vem har sagt det?”

”Storing. Men jag ska nog inte bli stridspilot när jag tänker efter…”

Pust…

….men han vågar väl inte säga annat, med tanke på min reaktion….

😉

Hur orkar dom – kvinnorna i Indien? /erviluca

Postat den

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18224106.ab

Men! Vad är det med MÄNnen i Indien?!

Jag trodde, med min naiva tro, att vi alla föds goda, och att vi är MÄNniskor först och främst…men tydligen inte i Indien, för vad får MÄNniskor att beté sej som MONSTER – att vara sån ONDA? Att 15 MÄNniskor kan ge sej på EN enda liten människa, som råkar vara kvinna, och använda henne som en SAK – utnyttja – man efter man på en lång rad….

Det är så obegripligt!

Det är så fasansfullt!

Själv skulle jag inte velat ha överleva ett sådant övergrepp. Jag hade önskat att jag hade dött, efter att ”bara” en, eller två, såna där Onda Djävlar hade förbrukat mej….

Näe, jag finner inte ord!

Hur orkar dom – kvinnorna/människorna – i Indien?

😦

 

Goda gärningar /erviluca

Postat den

Eftersom jag har fyra söner, varav tre….. nej två….som jag är ”aktiv mamma” till f n…eller kanske bara en, förresten…. Skitsamma! Det blir iallafall en massa kläder över. Jag rensar i deras garderober med ojämna mellanrum och får alltid ihop ett par kassar med fortfarande snygga t-shirtar och tröjor som dissats av Höge Herr Vederbörande. Och att ärva av Varandra i brödersskaran går INTE nuförtiden:

-”Jag kan väl inte ha den tröja som HAN haft fattaruväl!!” får jag höra medan Den Höge Vederbörande tittar på mej som om jag skulle sagt att vi ska äta bajs till mat idag.

Jag VET att det finns människor i vårt samhälle som inte har råd att köpa nya kläder, och som skulle bli överlyckliga över en cool  collegetröja och några snygga (ej urtvättade!) t-shirts, så jag sparar kläderna i påsar, för att fundera på VAR jag ska lämna dom, eller TILL VEM.

Several dirty shirts in a pile on a white background. - stock photo

När jag frågade sönernas pappa häromsisten vad han gjort av alla kläder som Mellan inte ville ha längre (FULL FUNKTIONSDUGLIGA och SNYGGA tröjor, byxor och t-shirtar), för plötsligt blev dom liksom ”fel” – sånt som kan hända när man är en (bortskämd?) tonåring – så svarade han att han SLÄNGT dom!

Slängt snygga funktionsdugliga kläder !? En del med såna där viktiga märken på! Slängt?!? Varför då? Det finns ju stora klädmojänger utanför vart och vartannat bostadsområde där man kan lämna kläder man inte vill ha längre, och som går till folk som behöver.

SLÄNGT?!?

No Kicking of Balls Vintage Metal Sign

Faan, jag hade lust att sparka karln, men det gjorde jag inte. Man ska inte sparkas. Jag visade inte ens min upprördhet: Jag la band på mej. Jag sa bara lugnt: ”Nästa gång du rensar ut kläder så kan du väl ge dom till mej, så kan JAG ge dom till folk som behöver?”

”Okey”, sa han, som säger att han är Miljömedveten. Eller han SA det iallafall – förritiden. Det kanske har gått över.

Nåja.

I morse gick jag förbi vårt ”Ensamkommande-flyktingbarn-boende” där det bor ett gäng tonåriga killar (för i Verkligheten ÄR det ju faktiskt bara killar som kommer ensamma till Sverige….Tjejer får ju inte ens gå utanför husknuten ensamma, i deras länder.), och så ringde jag på och lämnade in två stora kassar med killkläder till personalen som öppnade. Oj, vad glad hon blev! Och oj vad hon tackade!

”Får jag ditt namn så vi kan tacka ordentligt!” sa hon. Men jag kände inte att det behövdes, för jag blev glad av att hon blev glad, och det kändes bra i hela mej att veta att kläderna kommer att komma till användning och kommer att göra ett gäng – eller iallafall några stycken, eller Någon kille – glada! DET känns som tack nog.

Så kära Alla Mina Medmänniskor:

Gör en God Gärning idag! Det känns jättebra. Inuti.

Den soffan som du inte längre vill ha; släng inte den, utan annonsera ut att du gärna skänker bort den till någon som inte har en soffa, och kör gärna hem den till dom, för dom kanske inte har bil….

Det där köksbordet som bara står och samlar damm i förrådet: Ge det till en familj som sitter och äter på golvet! Dom skulle bli jätteglada! Sätt upp lappar om det, eller annonsera på blocket.

Kläderna, som barnen vuxit ur; Lägg dom i den där containern för uppsamlade kläder, eller skänk dom till någon ensamstående mamma som kämpar med sin ekonomi.

Vi kan göra mer än vi tror. Ofta är vi bara lite lata och korttänka.

Goda gärningar är ju också att säga något snällt till någon – vemsomhelst! ”Snygg jacka!” kan man säga, eller bara LE åt någon. Visserligen kan dom tro att man är en galning, men det får man ta då. För NÄR det spritter till i Någon Annan pga Ditt Beteende så känns det så jättebra.

PLUS att Goda Gärningar smittar.

🙂

Makt, hämnd, spel eller sanningen? /erviluca

Postat den

 

Min grundläggande Naivitet kommer en vacker dag att fullkomligt golva mej. Men jag kan inte något annat. Så är det. Antingen är jag JAG med den naivitet jag är född med, ELLER så går jag och lägger mej och kliver aldrig mer upp. Jag KAN INTE vara som ”folk är mest”….men ibland önskar jag att jag var det.

Suspicious - SMILEY FACE

Jag önskar ibland att jag var mer Misstänksam, Ifrågasättande – att jag oftare utgick från att folk luras och hittar på ,och att jag misstänksamt avvaktande Nästa drag, istället för att som nu Hoppa in i, eller utgå ifrån att det som dom sa, och gjorde, var Sant.

Track artwork

Ändå är jag den av ALLA människor jag träffat i mitt liv, som menar att ”ALLA människor ljuger”, och ”Det finns ingen Sanning”. För alla småljuger lite hit och dit om allt och inget nästan jämt. Det GÅR INTE att alltid säga Sanningen. Då blir man asocial. Eller osocial. BARN kan säga sanningar, som ”inte passar”, men det är ändock Sanningar – sånt som dom känner och tycker, rakt ut.

Vuxna säger inte Sanningen. Och ändå håller vuxna på att tjata på sina barn att ”Alltid Tala Sanning”. Men va faan; Det går ju inte! Fatta det! ALLA småljuger lite jämt. Punkt, liksom.

Och trots att jag påstår ovanstående, och inkluderar mej själv (givetvis) i denna ”sanning”, så blir jag om och om igen förvirrad, irriterad, upprörd, ledsen, besviken på att människor medvetet, eller omedvetet (?), ljuger om viktiga saker, bara för att ”hämnas” eller ”ge igen” eller ”jag-ska-minsann-visa-dom”…..

*bitit sig i tungan*

….och så sitter man där och ska Kämpa för Det Goda! UTAN hämndbegär. Och blir helt….förvirrad, förtvivlad, upprörd, ledsen, besviken, arg….men det enda man/jag kan göra är att ”bita mej i läppen” eller i tungan eller kinden, och svälja förtreten eller ilskan eller vad det nu är som väller upp.

MAKT.WMF (2262 bytes)

Ibland tänker jag att jag är helt utan förmågan att ”finna mej i” saker, och jag tänker ”SER dom inte??” eller ”FÖRSTÅR dom inte??” eller ”Varför har dom INGEN FÖRMÅGA ALLS att gå i Dom Andras skor?? Varför handlar det just nu bara om HÄMND (troligen) eller att VISA MAKT?” I slutänden blir vi ju alla Förlorare, när ”vi” inte har förmågan att släppa Prestigen, och bara försöker hålla kvar någon slags Maktbevis.

Jag kanske helt enkelt inte klarar maktspel.

Jag är så ”simpel” så att jag helt enkelt vill ha raka puckar i olika sammanhang.

”Hon ska minsann inte få tro….” eller ”Dom ska inte komma här och tro att….” osv.

Men HerreGud, hur gamla är ni, liksom??

Eller är det för att jag är terapeut, som gör att jag har en Unik Förmåga att SE och FÖRSTÅ saker som andra inte ser och förstår?

Jag kan inte göra så mycket åt saker ibland, för jag har inga MAKTMEDEL. Jag bestämmer inte. Jag skulle ibland vilja vara chefen, men jag skulle då behöva assistenter, eller vice-chefer som är bättre på det här ”spelet” och som är mer misstänksamma än jag, och som kan ljuga bättre (utan att förstå det själva, för vad jag förstår är det lättare att ljuga om man tror att man talar sanning….), som hjälp…..

Att vara chef verkar heller inte vara speciellt kul, för då ska alla som är ”under en” tycka och tänka om en, och så ska man ta en massa skit som egentligen hör hemma någon annanstans. Visserligen tar jag en massa skit ändå, men den är inte min.

Människor har helt enkelt inte förmågan att se sin egen del/sin roll i olika sammanhang, spel och vid konflikter. Eller?

För när vi sitter där och Han säger att ”Johooodå, det går!”, så ramlar jag nästan av stolen: ”GÅR det?? Det gick ju inte förra månaden!?! Jag trodde det var kört för alltid.”

Go Vs Stop Toggle Switch Beginning and Ending — Stock Photo

Hade jag vetat att deras ”STOPP!” bara var ett spel för galleriet så hade jag kanske kämpat mer, men å andra sidan hade DOM makten på sin sida, och när man inte VET hur det förhåller sej, utan bara spelar ut sina kort rakt och tydligt, så åker man ju dit. Fast det var ju inte mej det drabbade. Men skitsamma! INGEN ska behöva drabbas av maktspel och hämnd. Och min roll är ju faktiskt att slåss för Dom Svaga. Den rollen sitter så ingjuten i ryggmärgen så jag vet inte vad.

I'll Fight For You by electroqute-designs

Fast jag har å andra sidan svårt att slåss för MEJ SJÄLV. När JAG är svag. Då finns det ingen. Inte ens jag själv.

Men att slåss för ANDRA är jag en jävel på, även om det har mattats av något med åren….för det är jobbigt att vara den som STÅR UPP, om och om igen, med allt det innebär av att vara ”jobbig”, eller inte få dom fördelar (på arbetsplatsen) som ”dom fega och lydiga” får.

Å andra sidan skulle jag kanske också välja att höja ”dom fega och lydiga” om jag var chef….för dom som är som jag, blir kanske jobbiga i längden. Såna som SLÅSS för Rättigheterna. Och som inte står ut med Spel och allt som sker ”bakom kulisserna”. Såna som Kliver Fram och säger Sanningen (som alltså egentligen knappt finns…).

Pust!

NU skrev jag verkligen av mej.

Blev det något vettigt och blev det begripligt?

JAG vet iallafall vad jag menade.

Det får räcka så.

Ingen idé att anstränga sej? /erviluca

Postat den

Såja.

In med alla julsaker i garderoben. Stänga dörren fort, och en upp med en lapp: ”Öppnas inte förrän 1 december 2014”.

Jag bestämde mej för att inte böka ner alla saker i källaren igen. Det är ju sånt jävla slit – både att böka ner allt och sen med att få upp allting därifrån varje gång.

I november varje år tänker jag att ”i år ska jag vara ute i GOD TID med att sätta upp alla julsaker!”….och så kommer Motståndet (mot att gå ner i källaren) och Tiden ivägen. Varje år.

Men detta år kommer det att gå! Allt ligger i garderoben. Det är bara att öppna, så rasar allt ut. Klart!

Tiden går ju så fort, så julen 2014 är snart här! Dags att börja förbereda….

Stackars barn har inte fått uppleva en Första Advent på Rätt Sätt på flera ååååår. Jag får sätta in mer pengar på ”Terapikontot” till dom, helt enkelt. Det blir inte ”10 gånger” – det blir säkert uppåt 1 åååår för var och en utav dom. Näe, inte Äldste Sonen. För honom är det redan kört. Fast han fick ”dubbelt upp” i många år istället. Hoppas han har det i ryggraden, för minns gör dom ju inte, har jag insett:

”Minns ni när vi tände adventsljusen tillsammans när ni var små, och hur mysigt det var att bygga pepparkaksborg och ställa ut alla små figurer?” *ler stolt*

”Nääääääää?!”

”Minns ni när vi hade påskris varje påsk med små prickiga ägg på, och när ni fick leta efter era påskägg i trädgården?” *njuter av minnet*

”Näääää?!”

”Minns ni när jag la en kärleksgåva på tallriken när det var Alla Hjärtans Dag förritiden?” *stolt*

”Näääää?!”

”Nämen, va faaan! Vad är Meningen med att göra sej till hit och dit när ni inte minns något!?! Minns ni att jag sjöng för er varje kväll när ni skulle somna? Jag sjöng mej nästan hes, och ni sa: ”En till! En till!”

”Näääää?!”

”Äh, skit på er!”

 

Eko och tokspel /erviluca

Postat den

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 044

Hon har huvudet mer UNDER snön än ovanför när vi är ute och går. Eller ”går” är väl inte rätt ord direkt för henne, utan mer ruuuuuuuuuuuuuuuusar och skuttar och snor runt och sprätter!

Vi kommer till en kulle, och Fiona tvärnitar och säger: ”VOFF!” uppmanande. Jag tror hon säger till Milton att han ska leka med henne. Då hör vi ett:

 

”Voff!”

 

…tillbaka. Det ekar! Just där ekar det. Men det vet ju inte Fiona:

”VOFF??” säger hon.

 

”voff??”   

 

…svarar ekot, men Fiona tror säkert att hon startat ett samtal med En-som-är-likadan:

”VOFF!!”

 

”voff!!”

 

”VOV-VOV!”

 

”VOV-VOV!”

 

Wohooooo! Skitkul! Fiona snor runt – upp för kullen, ner för kullen, tvärnitar, lägger sej ner, sätter sej och:

”VOV!!”

”VOV!!”

 

Wohoooo! Snööööö-attaaaaaaaaaaaaack! Tvärnit. Ligga:

”VOV-VOV!!”

”VOV-VOV!!”

 

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 043

Milton står still och tittar rätt ut i Tomma Intet. Det är han bra på. Han ser helt nollställd ut. Det brukar han göra när Fiona får tokspel eller när jag står och pratar med någon. Han ställer in sig på ”Mode Zero” liksom.

Fiona har jättekul. Jag njuuuuter. Det är så njutningsfullt att se sin hund få tokspel och vara överlycklig.

Sen vandrar vi vidare.

Mot nya mål.

Politikerföraktet växer /erviluca

Postat den

 

File:Abir Al-Sahlani.png

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17864581.ab

Vi är många som verkligen sliter för brödfödan, och kämpar med att få det att gå ihop med våra fjuttiga löner och vad det kostar att leva idag osv. Många duktiga ensamstående mammor och pappor kämpar med heltidsarbeten och  barn och försöker få allt att gå ihop.

Att då läsa i tidningen, och höra på TV, att en riksdagsledamot som får nästan 60 000 kr/månad i ersättning (inte lön, för den har de väl också, utanför liksom…) för sitt uppdrag, dvs dubbelt så mycket som jag mfl har i lön, kan ta time out när det känns lite hårt eller svårt, och fortsätta få ersättningen ändå, så blir jag …..

…..GALEN!!!

timeout

JAG kan inte ta time out! JAG, och många av mina medmänniskor, kan knappt ens sjukskriva oss om vi är döende (eftersom POLITIKERNA fixat och donat med Försäkringskassan så att personalen där i första hand lärt sig säga ”NEJ”, och/eller så har dom lärt sej att ALLA läkare som INTE är Försäkringskasseläkare, luras (= inga intyg godkänns).

Om politikerna ska kunna ta time out, med full ersättning, borde alla andra svenskar också få göra det. Visst är det väl så att politikerna är FOLKVALDA – jag har för mej det….Alltså har jag VALT att ha en politiker som gör INGENTING och får 60 000 kr/månad för detta?!

I så fall vill jag välja om!

NU!

Bitterfitta /erviluca

Postat den

Något som jag verkligen hatar är martyrer. Bittra martyrer. Jag har såååå svårt för dom. Men dom finns. I mängder. Och jag får bita ihop och bita mej i läppen och i kinden, för att inte skrika: ”HerreGuuuud! Skärp dej, kvinna!!!” för oftast är dom kvinnor. Men dom finns i manliga varianter också.

Jag blev allergisk mot martyrskap när jag var barn. Jag kunde till slut lukta mej till en martyr.

60-talet myllrade av martyrer. 50-talet också, troligen. Det var kanske därför det behövdes ett 70-tal med en Explosion av känslor?!

Martyriskt föräldrarskap är otroligt effektivt. En martyr kan få sina barn att göra nästan vad som helst, och sen tycker barnen synd om sin mamma/pappa som har så ont/är så ledsen/mår så dåligt, och barnet kväver all sin ilska, och andra jobbiga känslor, som eventuellt kunde ha bubblat upp, och så lyder dom och sitter snällt på stolen och ler heroiskt.

Men så går jag då där gatan ner (eller upp) och känner hur bitterheten och martyrskapet riktigt hugger tag i mitt inre, och jag tycker så SYND om mej själv, och samtidigt tycker att ALLA ANDRA  är riktiga idioter, som inte fattar nåt! 

Puh!

Jag förvandlas till en riktig Bitterfitta!

Och så vill jag LEVA UT alla bitterfittakänslorna! Men var? Var? Var? Var? Var kan man leva ut äckliga, snuskiga, martyriska, egoistiska känslor när man är en vuxen och ”förståndig” (?) kvinna?

Inte  högt. Inte lågt. Inte där. Inte under. Inte över. Inte ute. Inte inne.

*suckar dramatiskt*

Men häääääääääääääääääär!!!

Tack kära bloggen för att ”du” finns.

Nu jävlar!

 

 

 

 

….näe, jag vågar inte….

😉

 

 

Iskall promenad /erviluca

Postat den

Milton får en liten jacka på sej när vi ska gå ut idag, för termometern visar på -8 grader, och inom mej sjunger jag: ”Varm luft stiger, kall luft sjunker” och konstaterar att det borde vara ett par grader kallare ”nere på marken” (eftersom vi bor på 4:e våningen).

Fiona behöver ingen jacka. Hon är så varm. Jämt. Och nu när snön kommit är hon så lycklig att hon blir varm av lyckan som sprillar runt i kroppen som värsta kolsyran. Tror jag. Hon är som en….ADHD-hund när vi kommer ut; Sååå lycklig!

milton i närbild

Jag vill inte vara en sån där sur kärring som drar i kopplet och fräser ”stanna!” eller ”sluta!” eller ”FOT!”….fast det är svårt, eftersom 1. Hon är stark. 2. Det är halt. Så efter en liten stund blir jag tvungen att säga: ”Gå fint!”. Och arg bestämd måste jag låta också, för först vill hon inte lyssna. Sen tittar hon på mej med sina otroligt kärleksfulla ögon, som säger: ”Vad vill du??? Jag är ju GLAD och vill SKUTTA!!” Jag säger till henne att ”GÅ FINT!” och hon går fint intill min vänstra sidan en stund – samtidigt som jag ser hur det liksom spritter i henne hela tiden….. så när vi gått Över Vägen, säger jag: ”Okey´rå!” och hon skuttar iväg igen, så att jag måste ropa ”STOPP!”, för hon  glömmer att kopplet tar slut, liksom, och det blir då TVÄRSTOPP!

Så håller vi på en stund…tills vi kommer till ”Fårhagen”, där jag släpper båda hundarna. ”Tjohoooooooooo!” säger Fiona och ruuuuuuusar runt, hit och dit och upp och ner för backar och kullar, hit och dit och runt runt….”Tjohoooooooooo!”.

❤ LYCKA ÄR ATT SE SIN HUND FÅ FNATT-ANFALL OCH RUUUUSA RUNT. ❤

 

Hon lyckas också dra igång Milton i en lek där dom jagar varandra, men Milton försöker hela tiden parera Fionas angrepp, för han VET – av erfarenhet – att Fiona plötsligt kan få ”fel på bromsen” och springer då rätt in i Milton, och det gör ont. Milton är Hyperkänslig för smärta. Varje gång det gör lite lite ont är han döende. Så låter han iallafall: ”Iiiiiiiiiiiiiiiiii!” Fiona är tvärtom: Hon säger aldrig till – verkar ha hur hög smärttröskel som helst. Hon tappade tex en hel klo för någon månad sedan, utan att säga ett knyst!

Plötsligt skriker Milton till. Jag såg inte vad som hände, men han håller upp sin tass och ser otroooligt ynklig ut. ”Jävlar! Tänk om han bröt benet”, tänker jag och börjar känna igenom benet upppifrån och ner, och sen nerifrån och upp. Jag känner igenom hela tassen också. Allt känns okey och Milton säger ingenting. Sen kan han gå igen. Tyyyyypiskt Milton!

På vägen hem möter vi ett gäng hundar, och deras mattar, i olika storlekar (hundarna alltså). Hundarna får hälsa på varandra och dom berättar att dom ska gå till den stora footballs-planen och släppa hundarna lösa, så att dom får leka. Jag frågar om vi får haka på, vilket vi får.

Fiona får ett underbart lekpass med en utav deras hundar: En vit kungspudel. Oj, vad dom rusar runt och har kul! Milton står still bredvid mej och fryser, och morrar då och då åt lilla Sally, som är en norfolksterrier, men hon bryr sej inte. Ingen brukar bry sej om Miltons morrande…. Sheltien Nova skäller hela tiden, men är inte med och leker. Tyyyypiskt sheltiesar.

Efter en stund fryser alla mattar om fötterna, utom jag, som fryser om händerna.

På väg hem stannar Fiona flera gånger och biter i sina trampdynor. Det sitter isklumpar mellan tårna på henne, och jag får inte loss dom, trots att jag drar och sliter. Milton har också isklumpar mellan tårna, men dom får jag loss…

Väl hemma faller båda hundarna ihop. Dödströtta. Själv ställer jag mej i duschen och står där läääääääääääänge. Det är det bästa med att bo i hyreslägenhet: Man kan duschar huuuuur läääänge som helst!

Snart dags att krypa till kojs. Min kropp är inte snäll mot mej idag. Den värker både här och där, mest i knoppen, men jag försöker glömma bort det, så jag tänker inte skriva om det.

God natt!