RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2013

Bajs uppåt väggarna /erviluca

Postat den

När Mellan nu varit hemma och sjuk i några dagar, har jag tyckt att han kan gå ut med hundarna en liten sväng mitt på dagen. Han har MOTVILLIGT gått med på det. Jag tycker det är så skönt att SLIPPA stressa hem och kasta i mej lunch, och gå en snabb promenad och komma dyngsvettig tillbaka till jobbet.

Sååå skönt att slippa!

Sååå skönt att lufsa ner till matsalen och sitta och äta god skolmat och prata skit med personalen. I lugn och ro. Utan stress och svett.

Men när jag kom hem i förrgår, och frågade Mellan: ”Har du varit ute med hundarna?” så såg jag på hans ansiktsuttryck att ”nej-det-har-jag-inte”.

Jag *SUCKADE HÖGT* och sa: ”Mendumåstegåutmedhundarnanärdulovatdetfördomskaintebehövablijättekissochbajsnödigaochmådåligtavdet…blablablalblabla”. Igår när Mellan var hemma så gick han faktiskt ut med hundarna, och verkade t o m lite stolt över det.

Idag är han hemma för tredje dagen,  och ringer mej och säger att han ”VÄGRAR GÅ UT MED HUNDARNA!”.

”Voffodådå?” frågar jag mycket kärvänligt och inställsamt.

Jo, för att Fiona har ”skitit ner hela vardagsrummet!” svarar Mellan upprört. Och han VÄGRAR torka upp det. Och VÄGRAR gå ut med dom nu.

”NÄE!”

Straffet för att Fiona bajsat ner ”hela vardagsrummet” är att hon inte får gå ut.

”Men HerreGud, hon bajsar väl inne för att du inte gått ut med henne i tid!” fräser jag.

Mellan är otroooligt äckelmagad och har en näsa med lika starkt luktsinne som en….hund (!), nästan. OM jag skulle tvinga honom att torka upp skiten så skulle det bli kräkblandad skit.

Själv är jag inte ett dugg äckelmagad.

Jag kan gräva och gegga med allt. UNDANTAG: Kräk.

Bara jag får tvätta av mej efteråt. 

Men man ska aldrig säga aldrig, eller alltid, och allt. För det får man äta upp.

Blä!

Nu måste jag åka hem och torka bajs i ”heeeela vardagsrummet”.

 

Annonser

Jag lyder inte /erviluca

Postat den

Jag är rätt så olydig ibland. När det känns ”FEL” inuti, så blir jag ”olydig”. Jag är nog inte så lätt att ha som anställd alla gånger, men å andra sidan skulle inte heller Hitler kunnat styra mej. Han kunde styra ett helt folk, men det fanns ju några få som inte lät sej styras ändå. Även om det var svårt (för dom).

Jag vägrar göra saker som jag tror skadar andra. Vare sej det är kropp eller själ, så vägrar jag vara med i den ”leken”. Chefer kan peka på mej med hela handen och säga: ”GÖR nu så! Det står i lagen!” Eller ”Jag har bestämt det här så nu MÅSTE du göra som jag säger!”. Jag vägrar. Om det känns ”FEEEEL” inuti, så gör jag inte som Chefen säger.

Chefer är inte bättre människor än jag. Chefer kan inte mer. Chefer vet inte allt. Dom har bara råkat bli…chef (-er). Inte för att dom kan mer eller är bättre – utan bara för att dom sökt tjänsten och blivit chef.

Jag skulle inte kunna arbeta som soldat, tex. För jag skulle inte kunna skada andra. Inte ens om chefen/bossen/serganten/löjtnanten  …äh!….GENERALEN bestämmer det. Jag gör det inte! Inte ens om ”dom-som-är-VI” säger att ”DOM-som-är-DOM-ANDRA” är ”DUMMA” ba´fatt dom är födda på Andra Sidan Gränsen, eller tror på en Annan Gud eller har en Annan Hudfärg; Jag vill dom inget illa. Jag känner dom ju inte! Och om jag kände dom, och dom var DUMMA, skulle jag nog inte kunna skada dom ändå….

Och bara för att Någon BESTÄMT att en annan ska häktas/fängslas/skickas iväg/stoppas, så kan Chefen inte säga till MEJ att genomföra det, för jag gör det inte!

Så omöjlig är jag.

Tur att det finns såna som lyder.

Och tur att det finns såna som är som jag.

 

🙂

 

 

Snoppen styr…./erviluca

Postat den

Han är ju faktiskt kastrerad, och när min förra tik, Flisa , löpte, så var det HON som hela tiden var på HONOM och puffade på honom med nosen, som om hon sa: ”Kom igen! Knulla mej!”. Och han fick sätta på henne tills både snoppen och benen kroknade, och han stod och flämtade – helt slut. Men då var hon på honom igen och knuffade och puffade tills han körde igång igen. Jag trodde TMF (=ta mej fan) att han skulle knulla ihjäl sej! Men han kom igen – han fick ju vila mellan löpningarna, för då fick han knappt röra henne:”STICK!” sa hon så fort han kom nära. Typ. Med kroppsspråket. 

Nu löper Fiona för andra gången, och plötsligt är rollerna lite omvända, på nåt vis. Fiona tycks vara Helt Omedveten om sitt ”tillstånd”. Hennes svans sitter som en korv på ryggen hur hon är går och står så på den ser man inte hur villig hon är (Flisa VEK sin svans åt sidan när hon löpte, så när man träffade andra hundar ute, fick man nästan skämmas….).

Vem som helst får nosa Fiona där bak, hursomhelst. Alla dagar. Hon bryr sej inte: ”Nosa på du! Vill du slicka också?? Helt okey.”  Och nu när hon löper är det likadant. Nu tycks hon tro att Milton plötsligt blivit VÄLDIGT lekfull. Hon skuttar runt och försöker leka med Milton när han kör igång med sitt ridande, så det blir en riktigt knasig lek av det hela, där han försöker ”sätta på” henne medan hon lyckligt leker, som ”svar”. Liksom. 

Efter en lååååång ”lek-stund” blir Fiona trött och törstig och går för att dricka vatten. Milton fortsätter rida på henne, så han hoppar med när hon går iväg, och hon bryr sej inte det minsta. Det är lite trögare att gå för henne bara, tycks det som. Det ser ut som om dom dansar någon slags Jenka, fast det bara är Milton som ”dansar”. Och medan Fiona dricker vatten kämpar Milton på där bak.

Under hela middagen idag hade Fiona Milton ridande på sej: Hej och hå! Men hon åt i lugn och ro och brydde sej inte det minsta. Jag puttade bort Milton, och fick MATA honom för att han skulle äta, och så fort han ätit färdigt var han på Fiona igen.

HERREGUUUUD vad snoppar kan styra sina ägare, säger jag bara!

Man kan inte annat än att bli imponerad.

Fixar…/erviluca

Postat den

Min jävla dator (lap top) är så seeeeeg så att det är inte klokt!

Den skriver EN bokstav i sekunden, vilket är otrooooligt långsamt, när jag vill skriva MASSOR av bokstäver i sekunden. Typ 53. Eller nåt.

Och eftersom INGEN ANNAN gör något, måste JAG göra något. As usual. ”Själv är bäste dräng”. *suckar* Jag vill inte vara min egen dräng! Jag vill att Någon Annan ska vara min dräng. Men det kan jag ju bara drömma om. Keep on dreaming, liksom. ”Kan själv!” har gått lite till överdrift, tycker jag. Men men. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp ärmarna och FIXA.

Data-ICKE-geniet ska fixa till datorn. Pust!

Jag hittar, efter mycket om och men, till sidan/siten/grejen där det står att man kan avinstallera program.  Och så gör jag det. En jävla massa program. Jag har ingen aaaaaaning om vad jag avinstallerar, men OM datorn ”dubbel-checkar” och frågar mej ett par extra gånger om VERKLIGEN ska ta bort just DET programmet, så ångrar jag mej. Annars tar jag bort det – om datorn bara frågar EN gång.

DET är mitt fixeri.

Vad ska jag annars göra??

Vänta på bättre tider?

Diska laptopen?

Stoppa den i tvättmaskinen?

Jag har frågat Mellan om HAN kan göra något, men han bara SUCKAR så fort jag ANDAS åt hans håll. Jag pratar liksom alltid med honom vid ”FEL TIDpunkt”:

”Men ååååååååååååååååh! INTE NUUUUUUUU!” säger han så fort jag frågar något. Och sen är mina kommentarer så otrooooligt korkade så att han nästan dåååånar när jag frågar vidare, och/eller en gång till:

”Men ååååååååååååååååååh!!!”

Sen kan han nog inte datorer heller. Eller låtsas att han inte kan. Eller nåt.

Men men, jag fixar själv.

Som vanligt.

Och nu skriver laptopen 25 bokstäver i sekunden.

🙂

Wohooooo!

Små skruttor /erviluca

Postat den

Jag bubblar på om nya jobbet, när jag pratar med mamma i telefonen. Hon, om någon, borde ju veta vad jag pratar om, eftersom hon själv jobbade som skolsköterska i minst 30 år innan hon blev pensionär…och sen jobbade hon i 2 år till!

Skolsköterskans jobb är jätteviktigt på en skola, tänker jag, när jag ser dom små ”skruttorna” och ”skruttarna” – fast mest är det skruttor – som kilar förbi min dörr på väg till skolsköterskan varje dag;

Det är allt ifrån stukade fotleder, till huvudvärk, magont och stickor i fingrar. Ibland är det någon som skurit sej i magen också…men då är det för vbf till sjukhuset med ambulans. Det klarar inte ens en skolsköterska.

Jag får nästan ont i hjärtat av kärlek när jag ser dom små underbara skruttorna förväntansfullt, försiktigt och lite osäkert stå utanför skolsköterskans rum och knacka på dörren.

Igår var skolsköterskan sjuk (”KAN/FÅR skolsköterskor vara sjuka?!?”) och jag fick tillfälle att prata lite med små skadade skruttor, och det var då jag fick lite ont i hjärtat. Av kärlek. Jag ville nästan pussa på dom allihop! Men lät bli.

Jag vill pussa på buttra tonåringar också ibland. Barn i alla åldrar är så ljuvliga! ÄVEN när dom är oljuvliga. Och sura. Och tysta.

Jag berättar för mamma om raden av barn som går förbi min dörr, på väg till skolsköterskan, och jag frågar henne till slut: ”Blir du inte sugen på att börja jobba igen när du hör det här?”

”Nähähähähähäääääää!” svarar hon, väldigt övertygande.

”Inte?!?” frågar jag förvånat.

”Nääää, jag skulle ALDRIG klara av datorerna!” säger hon då. ”För visst skriver ni allt i datorer nuförtiden?” säger hon sen.

Mamma försökte verkligen. Hon fick en dator av Äldste Sonen (min alltså) för några år sedan. Och sen gick hon en datakurs för pensionärer, men ”fattade ingenting”….Hon försökte och försökte och lyckades under en tid både maila själv och läsa mail. Men sen hände det något….Det var nog nåt trassel med datorn, och då gav mamma upp. Nu är hon en utav dom få som inte använder dator. ELLER mobil.

Hon har en mobil, som hon bär med sej för nödsituationer, men när Lilsis skulle låna den i somras, och frågade vad laddaren var, visste inte mamma vad det var….”Ska man ladda den? DET har jag aldrig gjort!”

Snart är man där själv, där man inte fattar ”det nya” och inte ens orkar sätta sej in i det….”SWISCH!” säger det bara.

Precis som det gjorde att komma hit.

Typ.

När ska dom gå och lägga sej egentligen? /erviluca

Postat den

När ska dom gå och lägga sej egentligen? Är det värmen som gör att dom fortfarande är vakna? Dom är störtirriterande när dom slänger sej som Tarzan från träd till träd. Deras jävla ”lianer” fastnar ju på mej hela tiden. Trasslar in sej i mej – överallt! Jag får hela tiden stryka bort deras linor från mina kläder och mitt ansiktet.

Igår landade en av dom PÅ mej – på mitt ben (!) – och jag var tvungen att sprätta bort den. Det såg ut som en sån som var gravid, med en jätteboll på huvet  ryggen magen (?). Jag fantiserade om att jag sprätte så hårt så att ”magen” sprack, och ut flög alla tusen ungar åt alla håll. Nu ligger dom väl i träden och lurpassar, och ska hämnas, nästa gång jag går i skogen. Ungarna alltså.

*suckar*

Jag tycker verkligen INTE om spindlar.

*ryser*

Fredagsmys och gapskratt /erviluca

Postat den

Fredagsmyset går så fort nuförtiden. Grillad kyckling/revbensspjäll, pommes frites, sallad, läsk sväljs ner i en rasande fart, salta mandlar på det och sedan påsen med godis. VIPS! Igår var jag färdigmyst vid 19! Och ”mysprogrammet” Idol, började ju 20.00!

Förritiden – när jag var barn – kändes myset mycket lääääängre och MYCKET mysigare.

Fredagsmys = Äta något gott och lättlagat FRAMFÖR TV:n, sen snacks och godis och massor av läsk (eventuellt någon alkohol, men det går lika bra utan). Punkt. Att äta vid bordet i köket är inte ”fredagsmysigt”. 

Jag minns en liten 10-årig invandrarflicka som sa till mej: ”Vi har inte fredagsmys hemma för mamma vet inte hur man gör….Kan inte du säga till henne hur man gör?”

Fredagsmys äger, även om det inte är lika mysigt NU som det var FÖRR. Å andra sidan är det så med nästan allt juh…. 😦

Jag skrattade mycket som barn. Och jag minns FNITTER-GAPSKRATT-SKRATTA-ÅT-ALLT-åldern (har killar någon sådan?): Ååååååååh, vad vi skrattade! Åt nästan allt! Vi skrattade så vi grät! Ofta kunde vi inte sluta, utan skrattade sådär hysteriskt åt små enkla saker. Tillsammans.

Men det var länge sen. Det är långt mellan skratten nu. DOM skratten iallafall. Det är ååååår emellan. Fast jag hade ett sånt igår kväll.

Jag låg och läste Martina Haags ”Martina-koden” igår kväll (efter fredagsmyset och Idol) och på sidan 115 ungefär, började jag gapskratta och sen låg jag där och skrattade mej igenom resten av boken. Jag skrattade så att det kom tårar i ögonen. Utom sista kapitlet, för det var lite mer allvarligt. Hon är så rolig, och beskriver vardagshändelser på ett så lurigt och härligt sätt. Och jag känner igen mej så det är inte klokt!  Jag tror hon är min själssyster, faktiskt.

Jag skrattade mej igenom nästan hela ”Hemma hos Martina” också, men ”Underbar och älskad av alla (och på….)….” log jag mej igenom, men skrattade inte högt.

Det är härligt att få skratta ordentligt, men ofta blir det bara ett litet ”he he!” hos mej, eller en liten lycklig och glad känsla i bröstet, och ett leende.

I miss fridaymys and I miss laughing out loud….

Men men….vi ska alla den vägen vandra….

….eller nåt….