RSS Flöde

Dagsarkiv: 26 oktober, 2013

Höga (?) klackar /erviluca

Postat den

Igår trippade jag iväg till Personalfesten i mina ”finskor”. Mina finskor har 3 cm hög klack, men på mina små söta fötter, som alltid haft det rätt bra här i livet, och mest gått i platta skor, stövlar och gympaskor, känns det som 13 cm! Tripp tripp tripp tripp. Jag tycker verkligen INTE om att trippa, tänkte jag när jag trippade fram.  Och mina fötter sa ”AJ, JAG VILL GÅ HEEEEEM! Vi gör ont!”.

Man kan ju inte gå ordentligt när man har ”finskor”! Jag vill gå ORDENTLIGT. Och jag vill kunna SPRINGA iväg om det kommer ”En-dum-en”. Det kan man inte när man har finskor. Det känns lite ”osäkert”, liksom.

Ju närmare Personalfesten jag kom desto mer kände jag att jag helst skulle vilja gå i mjuka, sköna, myskläder jämt, med ruffsigt hår och platta skor. Jag är nog i grund och botten en riktig Lantis-tjej.

Finkläder blir liksom ”yta-yta-yta”, utan innehåll. Fast det är innehåll. Ibland.

Jag förstår inte hur man kan gå i höga klackar, och kommer aldrig att förstå! HUUUUR står man ut?? Det gör ju så ONT! Jag Veeeet att det är en ”träningssak”, men VARFÖR tränar man, och tvingar sina fötter till detta?

Jag tror att man en vacker dag i FRAMTIDEN kommer att SKRATTA åt detta underliga påfund, som höga klackar är……. precis som vi skrattar och förfasar oss åt hur kinesiska kvinnor förr ”vek ihop” sina fötter och gjorde dom vanskapta, och trippade runt på smärtande stumpar.

Det var bara det jag ville säga.

Hur personalfesten var?

Jorå, helt ok. Men jag trivs bäst hemma ändå.

Känner mej lite som Ferdinand: ”Jag trivs bättre hääääääär…..”.

Med mina älsklingar.

Annonser

En ganska viktig dröm /erviluca

Postat den

 

Igår natt drömde jag en dröm som kändes Viktig. Två Viktiga, numera avlidna, personer var med: Farmor och pappa.

Farmor dog då jag var 16 år, och hon var en OERHÖRT viktig person i mitt liv, som jag älskade otroligt mycket. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick träffa henne som mera vuxen, och jag är så ledsen över att jag inte DÅ insåg hur viktig hon var, för mej. Hon bara VAR, en sån där SJÄLVKLAR person i mitt liv, som man bara tarförgivet, när man är barn.

Pappa dog i cancer då jag var 30 år, och jag tycker aldrig jag fick lära känna honom, som PERSON, på djupet och nära, som jag hade velat. Jo, han levde med mamma tills han dog (54 år gammal), och jag hade förmånen att växa upp med BÅDA mina föräldrar, MEN pappa var fysiskt närvarande och psykiskt frånvarande – för mej iallafall. Jag växte upp med honom, och undrade ständigt VEM han var och VAD han kände, tyckte och tänkte. Men jag vågade aldrig fråga. Eller ifrågasätta hans ”själsliga frånvaro”.

Nu drömmen:

Jag var på någon slags stor tillställning/fest med en MASSA människor. Jag var i köksregionerna och fixade och donade med olika saker. Jag lagade inte mat, för det är jag inte speciellt bra på (inte ens i drömmen tydligen!), utan jag fixade med andra saker av TVÅ anledningar:

– Den första anledningen var att jag ville att ALLA människor på ”festen” skulle ha det så BRA som möjligt, och att alla skulle ha kul och må bra.

– Den andra anledningen var att jag var osäker på mej själv; Att jag liksom inte riktigt vågade ge mej in i ”folkhavet” och mingla, av rädsla för att hamna Utanför, inte bli sedd och inte vara omtyckt, inte ”släppas in” eller få ”vara med”, om ni förstår. ”Alla-har-VARANDRA-men-jag-är- ensam-känslan”. Man kan stå i ett folkhav och känna sej mer ensam än om man är ensam hemma. Och det gör ont.

Men så kom Ove (! en av mina första pojkvänner) in i köket och sa åt mej att komma ut och festa lite också. Han såg ut som om han verkligen MENADE det, så jag gick ut till festen. Men han försvann in i folkhavet direkt, och jag fick den där känslan av att ”vara utanför” och kände att jag inte ”orkade” kämpa med att ”ta mej in”, så jag vände och tänkte gå in i köket igen.

Då kom FARMOR. Jag blev så FÖRVÅNAD och otroligt GLAD och lättad! Hon log och tog tag i mej och drog mej ut bland dom dansande människorna, och vi dansade och dansade hållande i varandras händer. Jag ville säga henne hur mycket hon betydde för mej, men allt var liksom ”ordlöst” på något sätt.

Plötsligt stod pappa där också och han tog över dansandet från farmor och så dansade jag med honom också. Både farmor och pappa förmedlade att jag skulle börja ta hand om mej själv mer, och inte ”bara ta hand om alla andra”. Det var liksom: ”Strunta i dom andra! Lita på att dom tar hand om sej själva! Ta hand om dej!”.

Sen vaknade jag. Eller så tog drömmen bara slut.

NÄR jag vaknade sedan var jag rätt TAGEN av att jag träffat farmor. Det var SÅ TYDLIGT. Hon var sej så lik. Pappa var lite mer otydlig, på något sätt, och dansen med  honom var mer ”suddig”.

Usch, vad svårt det är att sätta ord på en dröm. Men nu gjorde jag det iallafall.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

Och nu när jag skriver det gråter jag, för att det känns så starkt. När jag börjar gråta kommer det plötsligt en STARK doft av svett så att jag först luktar på mej själv: ”Är det jag som doftar så?” (svar NEJ), och sen tänker jag att det luktar precis som pappa kunde lukta ibland (och då sa mamma alltid till pappa: ”Gå och tvätta dej och byt kläder! Du luktar svett!”). Är pappa här?

Konstigt.