Jag är rätt så olydig ibland. När det känns ”FEL” inuti, så blir jag ”olydig”. Jag är nog inte så lätt att ha som anställd alla gånger, men å andra sidan skulle inte heller Hitler kunnat styra mej. Han kunde styra ett helt folk, men det fanns ju några få som inte lät sej styras ändå. Även om det var svårt (för dom).
Jag vägrar göra saker som jag tror skadar andra. Vare sej det är kropp eller själ, så vägrar jag vara med i den ”leken”. Chefer kan peka på mej med hela handen och säga: ”GÖR nu så! Det står i lagen!” Eller ”Jag har bestämt det här så nu MÅSTE du göra som jag säger!”. Jag vägrar. Om det känns ”FEEEEL” inuti, så gör jag inte som Chefen säger.
Chefer är inte bättre människor än jag. Chefer kan inte mer. Chefer vet inte allt. Dom har bara råkat bli…chef (-er). Inte för att dom kan mer eller är bättre – utan bara för att dom sökt tjänsten och blivit chef.
Jag skulle inte kunna arbeta som soldat, tex. För jag skulle inte kunna skada andra. Inte ens om chefen/bossen/serganten/löjtnanten …äh!….GENERALEN bestämmer det. Jag gör det inte! Inte ens om ”dom-som-är-VI” säger att ”DOM-som-är-DOM-ANDRA” är ”DUMMA” ba´fatt dom är födda på Andra Sidan Gränsen, eller tror på en Annan Gud eller har en Annan Hudfärg; Jag vill dom inget illa. Jag känner dom ju inte! Och om jag kände dom, och dom var DUMMA, skulle jag nog inte kunna skada dom ändå….
Och bara för att Någon BESTÄMT att en annan ska häktas/fängslas/skickas iväg/stoppas, så kan Chefen inte säga till MEJ att genomföra det, för jag gör det inte!
Så omöjlig är jag.
Tur att det finns såna som lyder.
Och tur att det finns såna som är som jag.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 