RSS Flöde

Små skruttor /erviluca

Postat den

Jag bubblar på om nya jobbet, när jag pratar med mamma i telefonen. Hon, om någon, borde ju veta vad jag pratar om, eftersom hon själv jobbade som skolsköterska i minst 30 år innan hon blev pensionär…och sen jobbade hon i 2 år till!

Skolsköterskans jobb är jätteviktigt på en skola, tänker jag, när jag ser dom små ”skruttorna” och ”skruttarna” – fast mest är det skruttor – som kilar förbi min dörr på väg till skolsköterskan varje dag;

Det är allt ifrån stukade fotleder, till huvudvärk, magont och stickor i fingrar. Ibland är det någon som skurit sej i magen också…men då är det för vbf till sjukhuset med ambulans. Det klarar inte ens en skolsköterska.

Jag får nästan ont i hjärtat av kärlek när jag ser dom små underbara skruttorna förväntansfullt, försiktigt och lite osäkert stå utanför skolsköterskans rum och knacka på dörren.

Igår var skolsköterskan sjuk (”KAN/FÅR skolsköterskor vara sjuka?!?”) och jag fick tillfälle att prata lite med små skadade skruttor, och det var då jag fick lite ont i hjärtat. Av kärlek. Jag ville nästan pussa på dom allihop! Men lät bli.

Jag vill pussa på buttra tonåringar också ibland. Barn i alla åldrar är så ljuvliga! ÄVEN när dom är oljuvliga. Och sura. Och tysta.

Jag berättar för mamma om raden av barn som går förbi min dörr, på väg till skolsköterskan, och jag frågar henne till slut: ”Blir du inte sugen på att börja jobba igen när du hör det här?”

”Nähähähähähäääääää!” svarar hon, väldigt övertygande.

”Inte?!?” frågar jag förvånat.

”Nääää, jag skulle ALDRIG klara av datorerna!” säger hon då. ”För visst skriver ni allt i datorer nuförtiden?” säger hon sen.

Mamma försökte verkligen. Hon fick en dator av Äldste Sonen (min alltså) för några år sedan. Och sen gick hon en datakurs för pensionärer, men ”fattade ingenting”….Hon försökte och försökte och lyckades under en tid både maila själv och läsa mail. Men sen hände det något….Det var nog nåt trassel med datorn, och då gav mamma upp. Nu är hon en utav dom få som inte använder dator. ELLER mobil.

Hon har en mobil, som hon bär med sej för nödsituationer, men när Lilsis skulle låna den i somras, och frågade vad laddaren var, visste inte mamma vad det var….”Ska man ladda den? DET har jag aldrig gjort!”

Snart är man där själv, där man inte fattar ”det nya” och inte ens orkar sätta sej in i det….”SWISCH!” säger det bara.

Precis som det gjorde att komma hit.

Typ.

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: