Min jävla dator (lap top) är så seeeeeg så att det är inte klokt!

Den skriver EN bokstav i sekunden, vilket är otrooooligt långsamt, när jag vill skriva MASSOR av bokstäver i sekunden. Typ 53. Eller nåt.

Och eftersom INGEN ANNAN gör något, måste JAG göra något. As usual. ”Själv är bäste dräng”. *suckar* Jag vill inte vara min egen dräng! Jag vill att Någon Annan ska vara min dräng. Men det kan jag ju bara drömma om. Keep on dreaming, liksom. ”Kan själv!” har gått lite till överdrift, tycker jag. Men men. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp ärmarna och FIXA.

Data-ICKE-geniet ska fixa till datorn. Pust!

Jag hittar, efter mycket om och men, till sidan/siten/grejen där det står att man kan avinstallera program.  Och så gör jag det. En jävla massa program. Jag har ingen aaaaaaning om vad jag avinstallerar, men OM datorn ”dubbel-checkar” och frågar mej ett par extra gånger om VERKLIGEN ska ta bort just DET programmet, så ångrar jag mej. Annars tar jag bort det – om datorn bara frågar EN gång.

DET är mitt fixeri.

Vad ska jag annars göra??

Vänta på bättre tider?

Diska laptopen?

Stoppa den i tvättmaskinen?

Jag har frågat Mellan om HAN kan göra något, men han bara SUCKAR så fort jag ANDAS åt hans håll. Jag pratar liksom alltid med honom vid ”FEL TIDpunkt”:

”Men ååååååååååååååååh! INTE NUUUUUUUU!” säger han så fort jag frågar något. Och sen är mina kommentarer så otrooooligt korkade så att han nästan dåååånar när jag frågar vidare, och/eller en gång till:

”Men ååååååååååååååååååh!!!”

Sen kan han nog inte datorer heller. Eller låtsas att han inte kan. Eller nåt.

Men men, jag fixar själv.

Som vanligt.

Och nu skriver laptopen 25 bokstäver i sekunden.

🙂

Wohooooo!

Jag bubblar på om nya jobbet, när jag pratar med mamma i telefonen. Hon, om någon, borde ju veta vad jag pratar om, eftersom hon själv jobbade som skolsköterska i minst 30 år innan hon blev pensionär…och sen jobbade hon i 2 år till!

Skolsköterskans jobb är jätteviktigt på en skola, tänker jag, när jag ser dom små ”skruttorna” och ”skruttarna” – fast mest är det skruttor – som kilar förbi min dörr på väg till skolsköterskan varje dag;

Det är allt ifrån stukade fotleder, till huvudvärk, magont och stickor i fingrar. Ibland är det någon som skurit sej i magen också…men då är det för vbf till sjukhuset med ambulans. Det klarar inte ens en skolsköterska.

Jag får nästan ont i hjärtat av kärlek när jag ser dom små underbara skruttorna förväntansfullt, försiktigt och lite osäkert stå utanför skolsköterskans rum och knacka på dörren.

Igår var skolsköterskan sjuk (”KAN/FÅR skolsköterskor vara sjuka?!?”) och jag fick tillfälle att prata lite med små skadade skruttor, och det var då jag fick lite ont i hjärtat. Av kärlek. Jag ville nästan pussa på dom allihop! Men lät bli.

Jag vill pussa på buttra tonåringar också ibland. Barn i alla åldrar är så ljuvliga! ÄVEN när dom är oljuvliga. Och sura. Och tysta.

Jag berättar för mamma om raden av barn som går förbi min dörr, på väg till skolsköterskan, och jag frågar henne till slut: ”Blir du inte sugen på att börja jobba igen när du hör det här?”

”Nähähähähähäääääää!” svarar hon, väldigt övertygande.

”Inte?!?” frågar jag förvånat.

”Nääää, jag skulle ALDRIG klara av datorerna!” säger hon då. ”För visst skriver ni allt i datorer nuförtiden?” säger hon sen.

Mamma försökte verkligen. Hon fick en dator av Äldste Sonen (min alltså) för några år sedan. Och sen gick hon en datakurs för pensionärer, men ”fattade ingenting”….Hon försökte och försökte och lyckades under en tid både maila själv och läsa mail. Men sen hände det något….Det var nog nåt trassel med datorn, och då gav mamma upp. Nu är hon en utav dom få som inte använder dator. ELLER mobil.

Hon har en mobil, som hon bär med sej för nödsituationer, men när Lilsis skulle låna den i somras, och frågade vad laddaren var, visste inte mamma vad det var….”Ska man ladda den? DET har jag aldrig gjort!”

Snart är man där själv, där man inte fattar ”det nya” och inte ens orkar sätta sej in i det….”SWISCH!” säger det bara.

Precis som det gjorde att komma hit.

Typ.

När ska dom gå och lägga sej egentligen? Är det värmen som gör att dom fortfarande är vakna? Dom är störtirriterande när dom slänger sej som Tarzan från träd till träd. Deras jävla ”lianer” fastnar ju på mej hela tiden. Trasslar in sej i mej – överallt! Jag får hela tiden stryka bort deras linor från mina kläder och mitt ansiktet.

Igår landade en av dom PÅ mej – på mitt ben (!) – och jag var tvungen att sprätta bort den. Det såg ut som en sån som var gravid, med en jätteboll på huvet  ryggen magen (?). Jag fantiserade om att jag sprätte så hårt så att ”magen” sprack, och ut flög alla tusen ungar åt alla håll. Nu ligger dom väl i träden och lurpassar, och ska hämnas, nästa gång jag går i skogen. Ungarna alltså.

*suckar*

Jag tycker verkligen INTE om spindlar.

*ryser*

Fredagsmyset går så fort nuförtiden. Grillad kyckling/revbensspjäll, pommes frites, sallad, läsk sväljs ner i en rasande fart, salta mandlar på det och sedan påsen med godis. VIPS! Igår var jag färdigmyst vid 19! Och ”mysprogrammet” Idol, började ju 20.00!

Förritiden – när jag var barn – kändes myset mycket lääääängre och MYCKET mysigare.

Fredagsmys = Äta något gott och lättlagat FRAMFÖR TV:n, sen snacks och godis och massor av läsk (eventuellt någon alkohol, men det går lika bra utan). Punkt. Att äta vid bordet i köket är inte ”fredagsmysigt”. 

Jag minns en liten 10-årig invandrarflicka som sa till mej: ”Vi har inte fredagsmys hemma för mamma vet inte hur man gör….Kan inte du säga till henne hur man gör?”

Fredagsmys äger, även om det inte är lika mysigt NU som det var FÖRR. Å andra sidan är det så med nästan allt juh…. 😦

Jag skrattade mycket som barn. Och jag minns FNITTER-GAPSKRATT-SKRATTA-ÅT-ALLT-åldern (har killar någon sådan?): Ååååååååh, vad vi skrattade! Åt nästan allt! Vi skrattade så vi grät! Ofta kunde vi inte sluta, utan skrattade sådär hysteriskt åt små enkla saker. Tillsammans.

Men det var länge sen. Det är långt mellan skratten nu. DOM skratten iallafall. Det är ååååår emellan. Fast jag hade ett sånt igår kväll.

Jag låg och läste Martina Haags ”Martina-koden” igår kväll (efter fredagsmyset och Idol) och på sidan 115 ungefär, började jag gapskratta och sen låg jag där och skrattade mej igenom resten av boken. Jag skrattade så att det kom tårar i ögonen. Utom sista kapitlet, för det var lite mer allvarligt. Hon är så rolig, och beskriver vardagshändelser på ett så lurigt och härligt sätt. Och jag känner igen mej så det är inte klokt!  Jag tror hon är min själssyster, faktiskt.

Jag skrattade mej igenom nästan hela ”Hemma hos Martina” också, men ”Underbar och älskad av alla (och på….)….” log jag mej igenom, men skrattade inte högt.

Det är härligt att få skratta ordentligt, men ofta blir det bara ett litet ”he he!” hos mej, eller en liten lycklig och glad känsla i bröstet, och ett leende.

I miss fridaymys and I miss laughing out loud….

Men men….vi ska alla den vägen vandra….

….eller nåt….

En liten skrutta sitter framför mig och är ledsen. Hon berättar hur hon blev mobbad när hon gick i sin andra skola, och hur dom vuxna omkring henne agerade på Den Gamla Skolan.

Jag häpnar!

Förvånas!

Blir upprörd!

Vill anmäla!

Kanske slå lite grann….

”Jag var en utav dom som utvecklades först i klassen, och fick bröst och rumpa och sånt….” berättar hon, ”….och så var det speciellt två killar i klassen som hela tiden tog på mina bröst och min rumpa. Jag sa till flera lärare, men då sa dom att jag skulle IGNORERA killarna, eftersom det bara blev roligare för dom när jag blev arg…”.

Eeeeeh….VA?!?!

Så när någon man kommer och tar på mina bröst ska man IGNORERA honom!?

Eller?!?

Vad lär sej KILLARNA av det?! Att det är OKEY att taffsa på tjejer, för alla vuxna omkring IGNORERAR det? DESSUTOM blir det ignorerat av bröstägaren: Taffsa på ni! Och vad lär sej tjejerna? Låt dom taffsa – dom ger nog upp till slut…Eller?!

HERREGUUUUD!!!

”Ignorera dom. Ignorera att pojkarna taffsar på din kropp!”.

Näe, nu tappade jag orden helt….

…är för upprörd.

M=Mamman

S=Sonen

D=Dottern

Mamman knackar på S/D:s dörr, öppnar och kikar in.

S+D: ”GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!”

M:”Men jag bara……..(avbruten)…”

S: ”GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!” 

D: ”Måstedualltidkommainimittrumsådärochläggadejivadjaggör?Kanduinteläradejnågongångattjagvillvaraifred?!Jagblirtokigpådej?Jämtskaduhållapåochkommainimittrumochläggadeji!Skaffadejettliv!!”

M:”Men jag tänkte bara frå…..(avbruten)…”

S:”Meh! GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!”

D:”Tänkattdualdrigkanlyssnapåvadjagsäger!Jagvillfaktisktvaraifred!Varförserdusåsurut?Duvetjuattjaghatarnärdukommerinimittrum!Låtmejvaraifred!OchMÅSTEduhadomdärfulabyxorna?!VETduhurfetduserutidom!”

M:”Jag bara undrar om du…..(avbruten)…”

S:”Men GÅÅÅÅÅÅ DÅÅÅÅ!!”

D:”Fattardutrögt?Jagärupptagen!!Gåhärifrån!Dustörmej!Ochseintesåtjurigut.Jagharjusagtfyrahundragångerattjaghaaatarnärduklamparinimittrumochdomdärbyxornaduharärsåfulasåjagskäms!Jagkanjuintetahemkompisarnärdugåromkringochserutsådär!Gåååånurå!!!”

Mamman ger upp och går och stänger hens dörr bakom sej.

Så sätter hon sej i soffan och äter upp ALL den där chokladen hon  hade tänkt dela med sin son/dotter.

Det är FREEEEDAG, och ALLA vill gå hem TIDIGT, och även om ”alla” inte erkänner att dom går hem tidigt, så gör dom det, överallt.

Jag ser lämmeltåg utanför; Människor på väg mot AFFÄREN för att handla FREDAGSMYS.

”Vi äter fredagsmysgodiset DIREKT när vi kommer hem”, berättade Den Glada Fröken när hon tittade in och sa ”Trevlig Helg!” nyss.

Ja, varför vänta liksom?

Om man är i förskoleåldern har man svårt med väntan, och om man ändå är trött som bara den, efter en veckas lekande på dagis, kan man väl svulla i sej godiset direkt, för sen somnar man väl ändå – mitt i leken, typ – framför TV:n.

Jag vill äta JÄTTEMYCKET fredagsmysgodis också! Fast grejen är att jag får så Dåligt Samvete sen. Efteråt. Och det dåliga samvetet äter liksom upp njutningen i rewind, om du förstår? Den tar bort den tillfälliga njutningen. Skit!

Men om jag blundar och äter godiset, så jag inte ser….

Eller spottar ut det när jag har tuggat det? Näe, DET går inte. Det har jag prövat. Det funkar inte.

Äh, jag får väl stå ut med bilringen då!

Den behövs kanske ändå när jag ska byta däck på min bajsbruna Volvo.

You´ll never know!?

TRÄVLIG MYS-FRÄDA!!

….när jag gör saker lite (?) för fort och är lite för rak och lite för öppen och lite för snabb och lite för ärlig. Lite för rakt på, liksom. Rätt ut. 

HELST skulle jag då vilja ha en liten spypåse. Att spy i,  så jag slapp spy  på mej själv.

ELLER så skulle jag vilja komma hem från jobbet, berätta hur oerhört korkat jag betett mej, och/eller vad dumma saker jag sa eller skrev och hur mycket jag ångrar mej, för min käre make som lyssnar på min Galenskap, tröstar mej och säger att det nog är bortglömt ”i morgon” eller iallafall om 10 år….

….och att det i Världen inte betyder ett skit vad jag sa och gjorde just den dagen. Även om det för mej känns som om jag bränt alla skepp och kastat in handduken, eller vad jag nu kastat.

Idag ville jag ringa Någon och spy ur mej min frustration över hur oerhört snabb jag är ibland och Oödmjuk, eller vad det är jag är….

Jag hoppas någon (inte Någon) älskar mej ändå. Eller iallafall tycker om mej lite grann….ändå.

Att ”dom” gör det.

”Dom Andra”.

Jag vill att ALLA ska tycka om mej och vara snälla och raka och ärliga, alltid.

Ha ha ha!

Vad drömde jag sen då??

Pust!

Det är tufft att vara lite (naiv) och blåögd ibland. Och snabb.

Eller rätt ofta faktiskt.

Och jag står inte ut med ondska och elakhet och baktalhet och sånt.

Även om jag är lite ”sån”själv ibland…

Näe, nu MÅSTE jag sova.

Jag är såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå trött!!!

…då fungerar det inte!

FÖRRITIDEN, när det INTE fanns mobil och dator, gick folk till jobbet varje dag ändå, jobbade och fixade och donade, och hade inte en tanke på att dom/vi saknade något.

Men NU!

Oj oj oj!

Jag är ju tamejsjutton SKOLKURATOR och ska PRATA med folk! Och ändå blir allt ställt på ända när dator och mobil inte funkar. ”Allt” finns i datorn. Allt. T o m människorna. Kan man tro.

Om några år är vi INUTI datorerna. ELLER så har vi datorerna INUTI oss! Och mobilerna. Eller bara mobilerna, eller dom små chippen som är inopererade bakom öronen, där ALL in- and output sker.

Typ.

Hela våra liv kanske sker i hjärnan, medan vi ligger nedsövda i 200 år. Nedfrysta liksom.

Några få får leva sina liv, nästan som vanligt, för att några måste ju frysa ner oss, och tina upp oss.

Man får frysa ner sej i sin BÄSTA ålder. Så man får välja om man vill vara  UNG resten av sitt liv.

Och det spelar väl egentligen ingen roll om LIVET bara pågår inuti hjärnan, eller inte?

Det kanske redan gör det…..

*ruskig musik*

Och förresten:

OM du fick välja: Skulle du helst vilja vara BARA en hjärna som LEVER inuti sej liksom, eller BARA en kropp, utan hjärna?