Bara liiiiite vilse…./erviluca

Skogspromenad idag.

Jag äääälskar den skogen!

Jag känner igen varje stig. Nästan. Eller trodde jag. Eller nåt….

Jag upptäckte att det är supersvårt att hitta stigarna när dom är halvsmälta. Snön och isen på stigarna, och däromkring, alltså, vilket gör att man inte SER stigarna, vilket gör att JAG går vilse….Direkt!

När jag hade Flisa ”återställde hon ordningen” hela tiden, liksom. Om jag hamnade utanför stigar/ ”fel spår”/ ”fel håll”, så tittade hon förvånat på mej, gick åt ”rätt håll” och tittade på mej igen och såg ut som ” KOM! vi ska väl gå HÄÄÄÄR, som vi BRUKAR?!?”, och då följde jag henne så kom vi rätt.

Ibland, när jag gått vilse – jättevilse! – sa jag till Flisa: ”Gå HEM!” och så snirklade vi oss ut ur skogen, hem! Hon var min GPS kan man säga.

NU har jag Milton vars egenskaper är: SNÄLL, kärleksfull och….SNÄLL! Han har ungefär NOLL luktsinne…nä…kanske 0,5 ls där 100 ls är det högsta. Han har NOLL lokalsinne. NOLL. Han hittar ingenstans! Så enkelt är det. Han är inte så smart heller. Men han är otroooligt snäll. Det är gott nog.

När vi är ute och går (nu) travar han på som ett litet ånglok i mina bakhasor hela tiden, för han tycker att det är SMUTSIGT i skogen, och han vill INTE bli blöt om tassarna. Han trippar fram som en liten…balettpojke! Och han ser ut som om han skulle vilja säga ”Usch! Usch! Usch! Usch!”.

Fiona RUUUUUSAR runt hit och dit! Hon är som en svart blixt som SWISCHAR förbi: ”TJOHOOOOOOO!!!” tror jag hon skulle ropa om hon kunde. Det sprutar snö och vatten och gegga när hon i racerrusar förbi. Ibland funkar inte inbromsningen riktigt: ”TJONG!” Häromdagen flöööög Milton 1/2 meter i luften när hon störtade rätt in i honom. Skrek gjorde han också. När Fiona fått stopp på sin kropp, tittade hon förvånat på honom, skakade på sej och swischade vidare: ”WROOOOOOOOOOM!!!”.

Fiona har bra luktsinne, men jag tror inte hon vet hur hon ska använda det än. Henne kan man INTE använda som GPS för hon är bara så SUUUPERLYCKLIG över att få RUSA RUNT I SKOGEN! Hon har f n inte TID att hitta. Lyckokänslorna tar över. Typ.

Så idag när jag gick vilse, så gick jag vilse. Punkt, liksom. Men jag är van. Supervan.

Vi snurrade runt hit och dit i skogen, både PÅ stigar och utanför…. men så PLÖTSLIGT kände jag igen mej, och då kunde jag konstatera att jag trodde att jag var NÅGON HELT ANNANSTANS. Jag har ett sådant otroooligt KAPUTT lokalsinne: Om jag tror att jag är ”sydost” om något, så ÄR jag ”nordväst” typ. FAST  det känns i hela kroppen som om jag vore ”sydost”.

Nåja. Plötsligt var jag på ”E4:an” (i skogen) och sen hittade jag både hit och dit. Och rätt.

Så efter 2 timmar var jag hemma igen.

😉