RSS Flöde

Etikettarkiv: vov

Promenad med Gösta /erviluca

Postat den

Jag åker bilen till Skogen Där Borta idag, och träffar på Gösta, 81 år, och hans blandrashund Ronja. Gösta tycker att jag ska gå med på deras promenad, ”…men den är lång, så du kommer att bli trött intill medvetslöshet”, varnar Gösta. Är det något jag kan så är det att promenera långt, så jag hakar på.

Det blir en låååååååååååååångsam promenad. Gösta är, som sagt, ”snart 82 år”, och Ronja är 12 år.

Dom har en speciell ”lek”, som utövas under hela promenaden. Leken är ”ofrivillig” för Göstas del, och ett KRAV för Ronjas del:

Gösta SKA ta en pinne. Ronja KRÄVER det! Hon skäller på honom tills han tar upp, bryter av eller hittar en ”lagom stor pinne”. Sen ska han GE den till Ronja. Hon rusar iväg, lägger pinnen någonstans och sen gömmer hon sej bakom en träd, där hon ligger och kikar fram för att kolla om Gösta ser pinnen. När Gösta ser pinnen, säger han det till Ronja – ”DÄR är pinnen! Ta den!” – och då rusar Ronja fram och tar den. Sen börjar leken om. Ibland tappar Ronja bort pinnen och då börjar allt från början: ”VOV! VOV! VOV! VOV!!!”.

Ronja KRÄVER denna lek vi varje promenad dom går. Eftersom hon är 12 år gammal och Gösta ”snart 82 år”, så tänker han mycket på hur lång tid dom har kvar tillsammans, vilket gör att han gärna ”leker leken” utan att besväras av den för mycket. Gösta tänker mycket på vem som ska dö först – han eller Ronja? Han vet inte vad som är bäst, men  han tror knappt han kommer att klara sej utan Ronja. Han förstår heller inte hur det kommer sej att ensamma människor lever utan hund. Han förstår inte hur dom klarar det!

Det gör inte jag heller.

februari 2013 hundarna 019

Promenaden är inte längre än den promenad jag brukar gå, och jag blir absolut inte ”trött intill medvetslöshet”, så Gösta konstaterar med ett snett leende, som dryper av snus (!), att promenaden kanske var i ”det långsammaste laget” för mej. Det var den, men jag tröstar honom genom att säga att hundarna har sprungit in och ut i skogen och fått jättemycket motion iallafall.

Mars 2013 (mest hundar) 001

Gösta har ”visat” mej alla broar som ”pensionärerna” byggt över bäckar och gropar. Jag ser dom ju inte eftersom alla broar ligger under en meter snö, men det ska bli kul att se dom när snön smälter. Det är sååå mysigt att gå i skogen och upptäcka alla små broar och grejer som ”gubbarna” fixat för att man ska kunna gå i skogen lättare. Gösta pekar också på snögubben, som numera är en isgubbe. ”Den byggde jag och pensionärsgubbarna!”, säger han, inte utan stolthet rösten.

”Jag tror inte jag levt så länge och varit så pigg om jag inte haft Ronja!” säger han sen och tittar på sin älskling som han köpte för 12 år sedan för 1 500 kr.

Om man inte älskat en hund så vet man inte vad man går miste om, och det är synd, tycker både Gösta och jag.

 

 

V i F älskade älskade Flisa! /erviluca

Postat den

V i F = Vila i Frid

RIP funkar inte, för Flisa kunde inte engelska. Hon försökte, men näe….

"Viff!" sa hon.

Flisa föddes den sista mars 2005. Strax därefter ringde jag till Eskilstuna, där hon bodde, och ”beställde” henne. Ska jag vara riktigt ärlig beställde jag inte just henne, utan en annan liten valp, som var vit och brun….

….men så åkte vi dit  några veckor senare, jag och Storing, och då valde liksom Flisa ut oss! Hon var då bara 4 veckor, men då vi lyfte upp henne så tittade hon på oss och sa ”viff!” (sitt första VOV!). Då var vi sålda. Eller, rättare sagt, HON!

När vi hämtade henne 4 veckor senare, var Grabbarna Grus med. Flisa var den enda valpen som var kvar. När hon fick syn på oss kröp hon under en stol och gömde sej. Det skulle senare visa sej vara hennes Personlighet: ”Inga främlingar, tack!”. Jag brukade säga att hon var blyg.

Flisa var helt ljuvlig! Hon fick följa med mej på jobbet dom två första veckorna hos oss, eftersom det inte riktigt klaffade med semester och valp-inköp. Jag jobbade då som 1:e socialsekreterare, och vid alla möten låg hon alldeles still under min stol och sa inte ett ljud. En del märkte inte ens att hon var i rummet!

Om jag lämnade henne ensam, eller med en FRÄMLING, tjööööt hon, som om hon var döende. Att lämna henne ensam i bilen gick dock bra, så hon vistades mycket i den det första året, när jag inte kunde ha med henne.

Flisa var en Personlighet.

Hon var en sån liten hund som ”pratar” och som ”tycker till” om saker. Såna hundar är så kul! Hon hade också Egna Ideer om saker och ting, tex att ”hugga” i vatten. Det älskade hon! Det började på så sätt att jag hade fyllt en plastpool med vatten varvid Flisa hoppade i glatt! Den var ju till barnen, men det kunde väl inte hon veta!? Så ramlade det i allehanda småkryp och hon HÖGG efter dom och svalde dom (och vatten). Efter detta var en av hennes bästa lekar att stå i vatten upp till knäna och HUGGA efter, för det mesta inbillade, flugor.

Vid ett tillfälle en sommar var vi vid en sjö och alla badade – även Flisa. Hon HÖGG efter ”flugor” i flera timmar, så hennes mage blev som en jättestor ballong och skvalpade när hon gick. Jag trodde hon skulle drunkna – inifrån! Men hon kräktes och kissade ut vattnet istället. Puh!

En annan rolig lek var att bära på en sten. Helst skulle jag först kasta den. Då kraffsade hon i marken uppfodrande och tittade på mej: ”KASTA STENEN DÅ!!!” sa hon då. Det gjorde jag, och sen kunde hon bära den hur länge som helst. ”Skitkul!”.

Vid något tillfälle, kom hon på att hon kunde äta smågrus för att få uppmärksamhet. Det var när jag stod och pratade med ett gäng andra hundägare och alla hundar lekte och hade kul, utom Flisa, som från ca 2 års ålder inte lekte med hundar alls! Hon hade väl tråkigt och började knapra på småstenar. Jag försökte stoppa henne, vilket ju innebar UPPMÄRKSAMHET (precis som hon ville!) och efter det knaprade hon på småstenar så fort hon ville ha uppmärksamhet, ute.

Vid ett tillfälle, när jag ignorerade henne, åt hon så mycket småsten att hela magen kändes som ett gruslager (utifrån)! Även denna gång blev jag orolig, men Flisa bajsade då helt sonika ut alla stenar igen! Puh!

Flisa tyckte också om att hämta pinne, men BARA om jag kastade den i vattnet och hon fick simma efter den. Att springa efter pinnar i skogen var rätt ointressant för Flisa.

Flisa hade så mycket ansiktsuttryck och olika roliga sätt att ”tycka till” om saker att vi satte en röst till henne. Jag började med att ”prata med Flisas röst” när hon var liten, men sen tog Storing över. Hans röst var så ROLIG och verkade STÄMMA så väl överens med Flisas kroppsspråk och sätt att vara att det var REN OCH SKÄR UNDERHÅLLNING när Flisa och Storing ”samarbetade”. Jag fick en känsla av att Flisa tyckte om sin ”storing-röst”.

För 4-5 år sedan upptäckte jag en hård knöl på Flisas huvud. Jag insåg rätt snabbt att det måste vara  någon slags ”växt” därinuti, men den var STENHÅRD vilket innebar att den troligen växte på insidan av skallbenet och att skallbenet liksom tänjdes av det. Eftersom hon mådde bra och inte påverkades av den, tänkte jag att den var ofarlig. Och jag insåg också att den troligen var inoperabel (vilket jag fick bekräftat av veterinären idag).

Flisa levde med den här hårda knölen/bulan på sitt huvud ända tills idag.

Hon var en otroligt rolig och tokig hund, och väldigt snäll och klok! Det var som om hon förstod det man sa till henne. Vissa ord förstod hon precis (då la hon huvudet på sned), och vissa meningar.

Om jag tex sa ”Ska vi klippa klorna på dig?!” så gick hon och gömde sej….”Nu ska du bada!” så sprang hon direkt till badkaret och hoppade i. När jag gick vilse med henne i skogen sa jag: ”Näe, nu får du visa vägen HEM!” så gjorde hon det. Hon hade världens bästa lokalsinne!

Nu finns inte Flisa mer, och det är otroligt ofattbart! Det är som om det är en bit av hjärtat som slitits bort och det gapar tomt där. Vi är inte en HEL familj längre.

Hon fattas oss!

Igår kväll ville Flisa inte ha sin mat, och hon gick och la sej i badrummet när vi varit ute på kvällspromenaden. Det var ett udda beteende. Hon brukade aldrig ligga i badrummet. Sen gick hon och la sej i sin korg och började skaka i hela kroppen. Det fortsatte troligen hela natten och i morse.

När jag kom hem på lunchen låg hon i sin korg fortfarande, ville inte äta och inte gå ut (och det äääälskade hon ju!) och inte dricka. Hon bara skakade och flämtade. Jag ringde veterinären och fick en tid några timmar senare.

Hon ville GÅ till bilen, men jag såg hur svårt hon hade det. Hon kunde inte hoppa in (min lilla cirkushund, som kunde hoppa rakt upp i luften och göra en volt!) i bilen så jag fick lyfta henne.

På vägen till veterinären fick jag en stark känsla av att det var min sista bilresa med Flisa. Det kändes verkligen Ödesmättat.

Väl hos veterinären  gick Flisa med på alla undersökningar utan att ”böka” alls, trots att det var Främlingar som petade och kände på henne. Röntgen gick jättebra. Hon var sååå duktig!

Veterinären kom sedan in och berättade att Flisa var full av cancer och att hon troligen hade mycket ont. Jag förstod inte: ”IGÅR mådde hon ju bra!” Veterinären förklarade att det ofta är så med hundar och cancer – att det går väldigt fort när dom väl visar symtom. Veterinären sa att det ENDA som fanns att göra var att avsluta hennes liv.

När vi pratade om detta, jag och veterinären, låg Flisa i mitt knä.  När jag hade bestämt att det var lika bra att hon fick somna in genast, slutade Flisa skaka och la sej tillrätta i mitt knä och blev lugn. Jag tror hon på något sätt förstod. Och jag VET att hon litade på mej i alla lägen: ”Matte fixar det här!”

Sen fick hon en lugnande spruta och somnade i mitt knä. Jag fick sedan lägga henne på en mjuk filt på en brits och hon fortsatte sova. Därefter fick hon sin livsavslutande spruta.

Världens Finaste Hund finns inte mer!

Det är ofattbart och det är ett hål i hjärtat.

Ett tomrum.

Vila i Frid – VIF! – kära älskade Flisa!

Jag älskar dej ända upp i himlen, och kommer alltid att göra det!

”Vinka till mej från molnen!” viskade jag till henne innan hon somnade in, och det tror jag att hon kommer att göra….